Noli timere: Seamus Heaneys sista sms

Vad är en poets slutord? Dikterna eller ett sms som skickas från sjukhuset? Håkan Sandell berättar om orden som gav frid åt ett land.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En sensommarkväll 2013 rullar en ambulans med påslagna blåljus genom Dublin, bort från teaterdistriktet, söderut i riktning Englandsfärjorna, på väg till Blackrock-sjukhuset. På britsen ligger Seamus Heaney. Irlands mest namnkunniga poet efter Yeats. Nobelprismottagare 1995.

Hans sista ord från sjukhuset följande morgon, blev tystare än en viskning, ord skickade som ett sms, till hustrun Marie Devlin Heaney. Orden löd: Noli timere. Vi skall återkomma till deras betydelse, men latin var normalt för Heaney, som 12 år gammal getts ett stipendium till den katolska internatskolan S:t Columbs College. Marie hade lärarutbildning och som ännu obligatoriskt tidigt 1960-tal, gymnasielatin. Ordalydelsen, kanske avsedd att lugna henne, har hon själv i efterhand beskrivit som ”extraordinary”.

Båda makarna kom ur Nordirlands katolska minoritet. Hon ur lärarfamilj. Medan hans far var bokskaphandlare, av det resande slaget, och hade enligt poeten nog sett sig som ”mer herre över sitt liv, än som arbetare”. De gifte sig tidigt, körde en begagnad folkvagn. I intervjuer berättar poeten att sina första - citat - ”äkta dikter” skrev han någon månad efter att ha träffat Marie. Debutdiktsamlingen på Faber and Faber - Eliot är fortfarande redaktör - överöses av litteraturpriser. Det kom att ge ett mindre anonymt liv än den universitetstillvaro som legat utstakad.

Noli timere är i den gamla latinska bibelöversättningen en ofta återkommande sentens. Det är - i Matteus - Jesu ord till lärjungarna när det blåser upp till storm kring båten. Och det är ängeln Gabriels lugnande ord till Maria, ja, närmast änglars normala inledande tilltal i Bibeln. Efter sin förekomst även i Gamla Testamentet har orden tolkats så som yttrade inför det nakna varats ångest, eller inför Guds överväldigande närvaro. Noli timere: var inte rädd, frukta inte!

Efter Seamus Heanyes död dyker dessa hans sista ord snart upp som graffiti på husväggar i Dublin. Det mest kända exemplet är på en husgavel i Portobello utförd av graffitikonstnären MASER. Detta är i Dublins södra innerstad, bland de gamla tidigare judiska kvarteren.

Men varför har då orden, kanske bara avsedda för hustrun, fått den enorma genomslagskraften i det irländska samhället? Trovärt är att det omfattar Irlands stora förändringar under Seamus Heaneys livstid. Övergivandet av det lantbrukssamhälle vars torvmarker i norr Heaney själv kom från. Decenniernas gång, från den katolska medborgarrättsrörelsen i Nord-Irland, genom ”The Troubles” och de inbördeskrigsliknande förhållandena under IRA:s kampår, fram till det EU-medlemskap som ungefär sammanfaller med den katolska kyrkans förlorade grepp om de irländska själarna. I sin tur en följd av de sexövergreppskandaler som tilltagande kom upp i ljuset under 1990-talet.

Jag var själv på plats. 1995 till 1996 bodde jag på Irland. Nobelpriset i litteratur till Heaney mottogs med samlad nationell stolthet på ön. Men det var också åren för den kyrkliga skandal som till sist fick bägaren att rinna över. En händelse som ledde till nedläggning av den gamla 1600-tals-nunneorden Sisters of Mercy - och då alltså inte rockbandet med samma namn. De första vittnesmålen, från två tidigare barnhemsflickor där, bemöttes av beklagande ord från Katolska kyrkan på Irland, med yttrad omtanke om de stackars flickornas psykiska hälsa. Men denna gång tillkom fler vittnen, de blev 40, och de blev fler. Vittnesmålen tycktes hämtade ur Marquis de Sades romaner.

Detta var inte den kultur-katolicism som mött mig och andra under soliga Italien-resor. Skeletten snubblade fram ut garderoberna. Med allt från de så kallade Magdalena-hemmen för ogifta mödrar, till förbudet mot sexualkunskap i skolorna, oupplysthet i arbetarklassen. Känslan av att ha hållits nere. Min irländske bästevän Patrick berättade om våld från munkarna i hans katolska skola på 1970-talet. Min jämnåriga granne Mary berättade i sin tur om hur alla kyrkliga processioner undvikit att passera deras hus för att hennes mor varit den första skilda kvinnan där. Något som har krävt god planläggning i en småstad med endast två huvudgator.

Först verkade det, där i mitten på 90-talet, som att kyrkans hastigt förlorade ställning på Irland skulle ersättas av narkotika eller av New Age-liknande uttryck. Efterhand visade sig istället, både överraskande och enastående, vad som måste kallas: en spirituell kristendom utan kyrka. Med mycket av de rostiga nationella symbolerna bortlagda så har Seamus Heaney med sin lugna person och med sin sökande poesis högre ståndpunkt kommit att bli ett slags samlande gammelmorfar för ett Irland som söker ny identitet och önskar begrava sina historiska spöken.

Heaneys sista ord verkar att ha uppfattats som en form av välsignelse, över landet. I en stund när allt är förlorat för honom själv, hans kort på handen synade, i dödens och sanningens avklädda ögonblick. Och som då fäller orden, Noli timere, ett Var inte rädda. Vilket ute bland folk tolkats som: Tillsammans kan vi överkomma allt. Vårt Irland har en framtid.

De sista orden från en betydande poet, burna vidare. Det kunde annars hävdas att det är dikterna som utgör en poets slutord, dikterna eller alla de läsningar och tolkningar de lever vidare i. De diktade rader som överlever, så som poesi kan överleva. Överleva i tretusen år, eller så.

Håkan Sandell
poet