Caroline Kernen om att äta djur
Vad styr människors lust eller olust till att äta djur? Hur inverkar kultur, politik och moral på våra matvanor? Och hur påverkas klimatet? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I veckans Radiokorrespondenterna följer ungkorrespondent Caroline Kernen med på japansk valjakt, och hon försöker beställa hamburgare av nötkött på McDonalds i Dehli. Och smakar hund, katt eller marsvin gott? Hör latinamerikakorrespondent Lotten Collin, asienkorrespondent Peder Gustavsson och kinakorrespondent Björn Djurberg om vad de helst inte äter om de blir bjudna på middag.
5 Jan 202028min
Julefriden lägger sig över kyrkogården: Kajsa Boglind, Washington
En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det faller ett lätt morgonregn över krigskyrkogården i Arlington, söder om Washington. Små sjöar är på väg att bildas mellan de låga vita gravstenarna som står i raka, ändlösa rader. Men varken den tidiga timmen eller vädret har hindrat tiotusentals tillfälliga frivilligarbetare som köat sen gryningen för att få komma in och delta i årets kransläggning. Över 250 000 grankransar med röda sammetsrosetter ska läggas ut, en vid varje grav för de bortgångna militärer med familjer som vilar här. Sorlet i kön tystnar och trumpetfanfarer ljuder över den enorma kyrkogården. Luften fylls sen snabbt av barrdoft när tusentals kransar med röda band bärs ut från de lastbilar som kommit hit från USA:s alla hörn. För många amerikanska familjer hör det julen till att frivilligarbeta och ge pengar till till något man vill stödja, som till exempel genom att vara med och finansiera Arlingtonkyrkogårdens kransar här. Och även om många av USA:s militära insatser har kritiserats starkt genom åren, framför allt utomlands, så finns här i USA en djup respekt i alla politiska läger för de män och kvinnor som riskerar sina liv för fosterlandet. Att vara en patriot är viktigt och fint både på vänsterkanten och inom den mest konservativa högern. Här på den alltmer leriga slänten mellan gravarna möter jag både personer i Trumpkeps och människor som ondgör sig över sin president. En del har läst tidningen Washington Posts pågående granskning av det långa kriget i Afghanistan, några suckar över ogenomtänkta och ödesdigra militära beslut som kostat så mycket pengar och så många människoliv. I ett Washington som kommer inleda det nya året med både riksrätt och valkampanjande finns det mycket att vara oensa om. Men i just i den här stunden, här på Arlingtonkyrkogården bara några dagar före jul, är alla förenade av samma känsla – man vill minnas och hedra de som gjort så gott de kunde under de förutsättningar de fått. Patriotismen och tacksamheten gentemot dem som gett sina liv för sitt land ger den känsla av gemenskap som också är så förknippat med julhelgen. Och när vi efter ett par timmar senare lämnar Arlington ser platsen påtagligt annorlunda ut. Det är som att raderna av vita gravstenar har fått en annan värme, tack vare kransarna. Julfriden har lagt sig, också över krigskyrkogården. Kajsa Boglind, Washingtonkajsa.boglind@sverigesradio.se
24 Dec 20193min
Det bästa är barnens glädje, säger han genom masken: Jesper Lindau, korrespondent i Ukraina
En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Det är julparad i staden Kramatorsk i krigets östra Ukraina. Bakom en svart bil med juldekorationer över hela motorhuven och högtalare i bakluckan paraderar barn, unga och vuxna. Mitt i paraden går en kille med sin dotter på axlarna och en Guy Fawkes-mask på sig, ni vet en sådan som finns i filmen "V för Vendetta", och sedan dess synts till i allehanda demonstrationer världen över. – Det bästa med julen är barnens glädje, säger killen som talar genom plastmasken. I hans familj ska de fira jul och nyår hemma. De ska bygga upp en liten eldstad, det ska göras presentstrumpor och sättas upp dekorationer, så att barnen hela tiden har julstämning runt omkring sig. Paraden i Kramatorsk är på Nikolausdagen som i ortodoxa länder är 19 december. Här firas det annars allra mest på nyår, och för lite mer troende eller kyrkliga på den ortodoxa julen 7 januari. I östra Ukraina är det krig. Det har dött mer än 13 000 människor. Den lilla byn Luhanske, mitt på fronten, här hörs vardagligen granatkastare och automatvapen. Allra, allra längst ut mot fronten bor den äldre damen Valentina i ett litet hus. Hennes hundar i små hundkojor utanför skäller när vi kommer. Förra gången vi träffades kunde vi räkna till tolv skott med granatkastare på bara en kvart. När vi hälsade på den här gången var det tyst. – På Nikolausdagen tog jag med en chokladbit, säger dottern Olga som har promenerat ut till fronten för att hälsa på mamma Valentina. Valentina skrattar och säger att det vart vad det blev till jul, lite choklad. Valentina sitter i det enda rummet, omgiven av åtta katter och en fin samling porslinsfigurer. – Ja, innan var det lite annat med julen, det var mer barn här då säger Valentina. Det kom gäster med mat och det var presenter, nu blir det inte så. Valentina och henne dotter Olga önskar sig bara fred till jul. – Vi önskar oss det, vi önskar och ber för fred, säger Valentina. På tv säger de att det kan man få från Sankt Nikolaus, så vi önskar och väntar. Nere på torget i staden Kramatorsk har de tänt julgranen på torget. Där står mamma Maria med dottern Sofia. Maria vill inte säga vad hon önskar sig. – Det är en hemlighet annars blir det ju inget med en önskning, säger Maria, men hon önskar alla glädje och fred. Dottern, elvaåriga Sofia har en specifik önskan. – Jag ska snart åka på en resa med mina föräldrar, på semester, säger Sofia och hon skulle älska att få en resväska. God jul från Jesper Lindau, korrespondent i Ukrainajesper.lindau@sverigesradio.se
24 Dec 20194min
La tentación del señor Jansson: Lotten Collin, korrespondent i Latinamerika
En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag vet inte varför jag fick för mig att bjuda in till svensk jul i Bogotá. Kanske var det för att maten trots allt är den enda jultraditionen jag verkligen uppskattar – och året innan hade minst sagt varit ett fiasko – den colombianska familjen som bjöd in oss till stor släktjul i Cali beställde tveksam hämtmat från syltan på hörnet. Den här gången skulle det bli annorlunda. Jag var gravid, hungrig och ja, väldigt pepp. Jag och en svensk kompis på besök började planera säkert en månad i förväg. Jag bakade schackrutor, syltkakor, kolakakor och chokladsnittar. Jämförde de bästa recepten på vegobullar och gravlaxsås. Jagade ansjovis och snörpte på munnen när kassörskorna tog fram sardeller. Frågade runt över hela stan efter grovt rågmjöl. Så var det dags. Vi var sex personer. Vi hade mat för trettio. Mina vänner tittade undrande när jag gav strikta order om vilken ordning allt skulle ätas. Gravlaxen först, potatis, vegobullar, mer potatis, brysselkål och rödkål, mer potatis, janssons frestelse – ja, det är ju också potatis. När det var grönkålpajens tur såg alla gravida ut. I Colombia – liksom i stora delar av Latinamerika – står maten inte i centrum på julafton. Visst, många äter kalkon, och alla länder har sina specialiteter – i Colombia är det djupfriterade degbollar som under resten av året ligger och svettas i bageriernas uppvärmda glasmontrar men som under julen plötsligt uppgraderas till tradition. Men de flesta familjer följer ingen invand rutin, vilket kanske förklarar mina vänners märkliga blick när jag i förbifarten nämnde att Sveriges mest sedda program är en amerikansk anka som åker husvagn och andra disneyreliker som ingen av dem sett. Bristen på tradition förklarar också varför en hel drös kompisar som tackat nej till inbjudan plötsligt hör av sig runt midnatt när de tröttnat på sina respektive familjer och dyker upp för att äta – och dricka – oss ur huset. Den lugna julaftonskvällen blir plötsligt en nattlig orgie i mat och dryck, där snapsrusiga vänner slickar faten och förklarar att svenskarna må ha en överdriven fäbless för potatis i olika former – men la tentación del señor Jansson är så oemotståndlig att de kan tänka sig att komma tillbaka nästa år igen. Lotten Collin, Latinamerikakorrespondentlotten.collin@sverigeradio.se
24 Dec 20193min
En julhälsning från Caroline Kernen, Stockholm
God jul önskar Sveriges Radios korrespondent följ med Caroline Kernen genom Radiohusets korridorer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Medverkande: Helle Schunnesson, PP3 i P3, Alexander Hammarlöf, programledare i P4 Stockholm samt Louise Epstein och Thomas Nordegren, Nordegren och Epstein i P1. Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se
24 Dec 20195min
Testa din Schwedenbonus: Caroline Salzinger, Berlin
En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Att ta med vänner eller familj och gå på julmarknad, en Weihnachtsmarkt, är bland det juligaste man kan göra i Tyskland. Det finns uppemot hundra julmarknader bara här i Berlin, där jag befinner mig. Tysklands största, den i Köln, räknar årligen med uppemot fem miljoner besökare. Marknaderna har en lång tradition, den i Österrikes huvudstad Wien räknas som världens äldsta och grundades på 1200-talet. Tysklands äldsta finns i delstaten Sachsen, marknaderna i städerna Dresden och Bautzen kan också spåra sina rötter tillbaka till medeltiden. Och det som började som ett sätt för stadsborna att inhandla råvarorna till julens maträtter har genomgått en formidabel förvandling genom århundradena. Nu finns marknader med alla möjliga teman, veganmarknader, HBTQ-marknader, medeltidsmarknader, marknader i kloster, i grottor och under akvedukter. Också den där jag befinner mig, i stadsdelen Prenzlauer Berg, har ett alldeles eget tema. Den är nämligen uppkallad efter Lucia och har, just det, nordisk och framförallt svenskt tema. Marknadens grundare Michael Wiegner berättar hur det kommer sig. – För 19 år sedan, när vi grundade julmarknaden fanns redan 89 andra i Berlin. Vi ville skilja ut oss och vi var så trötta på de vanliga slagdängorna. Jag och mina kollegor hade varit i Skandinavien och gillade hur man firar jul där, lite mer lågmält, säger Michael Wiegner. Lite ironiskt kan tyckas, eller som att sluta en cirkel. För mycket av det vi tycker hör till en svensk jul, det kommer härifrån Tyskland. Julgranen, adventskalendern och stjärnor i fönstren, för att bara nämna något av det vi importerat. Men det är inte bara vid jul som många tyskar fascineras av det svenska. Vi svenskar som bor här talar ibland om Schwedenbonus, det faktum att man alltid bemöts positivt när man berättar att man är från Sverige, vare sig det är i öst eller väst, av gammal eller ung. De rosenskimrande associationer till vårt land är så starka att jag kan bli lite generad. Jag menar, vi har ju våra problem i Sverige också. Ett av stånden här på julmarknaden drivs av Jonatan Svartbäck som har rest hit från Umeå. Han säljer lingonglögg, älgstek och syltade trattkantareller till besökarna här och han känner igen sig. – Absolut. Nu är inte min tyska superbra, men jag förstår att de vill säga "jag har varit där", "min dotter studerar där", "jag har varit med husvagnen där", och så visar de på en karta vars de har varit. De har lite en sagovärldsföreställning av det. Just Sverige är något kärleksfullt, säger Jonatan Svartbäck. Men medan jag nästan kan få dåligt samvete för att man utan egen förtjänst bemöts så förmånligt här så kan jag ibland känna det motsatta om hur svenskarna tänker om Tyskland. Visst, Berlin har numera fått en hipp aura men jag vet inte hur många gånger hört uttalanden i stil med "Berlin är ju coolt, men inte Tyskland, det är grått och stelt och trist". Som att huvudstaden skulle vara helt väsensskild från resten av landet. Så min julhälsning till dig som lyssnar, det blir en uppmaning. Nästa gång du tänker korsa Tyskland på väg mot något resmål längre söderut på kontinenten, sväng av från Autobahn, vetja, och testa din Schwedenbonus. Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se
24 Dec 20193min
Jag skulle vilja ringa: Alice Petrén, migrationskorrespondent
En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stockholm, tisdag 24 december. Julafton. Och i dag ska jag ringa min syster som bor i södra Europa. Där firar de i och för sig jul först i morgon, men hon är svensk och det här är ju en dag då vi förväntas tänka lite extra på varandra. Telefonsamtalen blir kanske mest: “hur långt har ni kommit med julmaten?”, men ändå. Det finns också en hel del andra som jag skulle vilja ringa till – om det bara gick, och om jul alls betyder något för dem. Till exempel till den afghanske tjugoåringen Kaisalami som försökte tjäna ihop några euro om dagen som frisör i backen, i kanten av det ökända flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos. Han hade fixat en stol, en sax, en kam och någon sprejflaska och hängt en spegel på trädstammen. Han var full av skratt och hopp om att snart få börja ett lugnt liv i Europa. Jag skulle vilja ringa och säga – inte “god jul!” – men: må du få lite ro i den täta trängseln av människor som sover på presenningar runt dig och din familj. Det är kallt nu och varje natt är en kamp. Ja, Kaisalami, må du behålla ditt hopp för du är garanterat fast just nu på Lesbos. I London finns en butik i Covent Garden som samarbetar med en grupp frivilligarbetare på Lesbos. Varje julklappsköp i London leder till julklappar till de asylsökande på Lesbos. De får det allra mest efterfrågade – sovsäckar, tält och förnödenheter. Jag skulle också vilja kunna ringa till Centralafrikanska republiken, till Bambari där jag var häromveckan och fråga en av de där killarna som ingick i blåsorkestern om julen betyder något för dem? De var kristna centralafrikaner på flykt undan det hejdlösa våldet inom sitt eget land. Blåsinstrumenten var gjorda av trädrötter. Det var obegripligt fattigt. Ryms jul i kampen om att överleva? Religion och julfirande har förstås inte längre någon direkt koppling. I det buddistiska Thailand, i shoppingens Mekka – Bangkok – stod granen stor och pyntad utanför varuhuskomplexet på Sukhumvit Road redan den första november. Glitter med stjärnor prydde entrén till grannkomplexet – allt för att pigga upp konsumenterna. Granen av plast var hög och pyntad med stora papier maché-djurhuvuden i glada färger. Det är många fler som jag tänker på och skulle vilja kunna ringa till. Paul från Kamerun, ekonomen i vit skjorta som lyckats ta sig till Rom i båt över Medelhavet, men som inte fick något jobb. Belal, rohingyakillen från Myanmar, som jag mötte i flyktinglägret Kutupalong i södra Bangladesh och senare som servitör i staden Cox's Bazar. Också femtonårige tunisiske Monir, som tänkte köpa ny GPS för att åter sätta sig i en båt tillsammans med sina kompisar och styra mot Lampedusa. De svarar inte längre på sina mobilnummer, så jag kan tänka på dem i dag, men inte längre ringa. För att själv komma i julstämning var jag häromkvällen i kyrkan och hörde musik från tolv olika europeiska länder, i en julkonsert. Alice Petrén, migrationskorrespondentalice.petren@sverigesradio.se
24 Dec 20194min
Bara för att få se apotekarens min: Cecilia Uddén, Kairo
En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Aldrig blir smaklökarna så patriotiska som under julen. Det är då vi utlandssvenskar dreglar över glasmästarsill, kryddpepprad julkorv, pepparkaksdeg med pomeransskal, och Cajsa Wargs kryddskinka med skånsk senap. Visserligen är jag inte så förtjust i lutfisk, men vad gör man inte för att en gång om året få se apotekarens min här i Kairo. – Hej, jag skulle vilja ha två och ett halvt hekto kalciumhydroxid, Ca(OH)2 alltså, och ett och ett halvt hekto natriumkarbonat, Na2CO3. I en region där militanta grupper tillverkar raketer av socker och kaliumnitrat kan man inte klandra apotekaren när han tittar misstänksamt på mig och undrar vad jag ska ha detta till. Matlagning känns inte som ett övertygande svar. Jag märker hur nervös jag blir när jag ska försöka förklara att vi lutar torkad vit fisk och sen kokar den och serverar med bechamelsås och ärter. – Bechamel, säger apotekaren hänfört. Jag ser att han drömmer sig tillbaka till sin barndoms bechamel, vilket är namnet på stabbig egyptisk makaronipudding med kladdig fet vit sås. Det är inte alls jul här just nu. Egyptens tio miljoner kristna, kopterna, firar jul 6 och 7 januari, en vacker, stram, okommersiell jul, där det man ser fram emot inte är presenter, utan att få äta kött och mjölkprodukter för första gången efter den långa julfastan då många kopter blir veganer, förutom att de får äta fisk. Det är alltså egentligen två veckor kvar till julafton, men eftersom Egypten är ett land där mottot lyder: Everyday is a holiday unless otherwise proven, varje dag är helg och fest så länge motsatsen inte kan bevisas, så har nästan alla mina muslimska vänner julgran hemma. De har uppblåsbara plasttomtar, ljusslingor på balkongräcket. De stora hotellen överträffar varandra i juldekorationer och ljuskreationer på taket där Rudolf drar tomten i en släde över snön. Och från Mosul i Irak till Beirut i Libanon och här i Kairo kan man höra den kända libanesiska sångerskan Fairuz sjunga bjällerklang på arabiska. Men det här är ingen självklarhet, det finns grupper, både bland muslimer i hela Mellanöstern och judar i Israel, som vill förbjuda kristna juldekorationer och extremister som hävdar att det går emot Guds vilja att önska sin kristna granne god jul. Ibland undrar jag om det är av så kallad kulturkänslig rädsla som det stora svenska möbelvaruhuset i sina butiker i Israel och Egypten varken säljer röda servetter, röda ljus, rött omslagspapper eller ens pepparkakor nu i juletid när det trots allt finns många i Mellanöstern som längtar efter just detta. En palestinsk journalist som jag känt länge, han kommer från Gaza, han var i Kairo i förra veckan för att genomgå en komplicerad sköldkörtelundersökning som inte kan göras i Gaza – där man får ett radioaktivt ämne insprutat i kroppen för att sen se hur sköldkörteln reagerar. Han hade väntat på utresetillstånd från Gaza för att göra denna undersökning i sex månader och reste sen fram och tillbaka mellan Gaza och Kairo över livsfarliga norra Sinai med IS-terrorceller – och så Suezkanalen där Gazabor kan få vänta i upp till tre dygn för att ta färjan över. Det är en resa på fyrtio mil. Förr tog den sex timmar, i dag flera dagar. Min journalistvän tillbringade ett par dagar här i Kairo innan han började längta hem till sina barn. Han sa att han ville hinna hem till jul och att han skulle gå i kyrkan med sina barn. Ja, vi är muslimer, tillade han, men när extremister i Gaza säger åt oss att vi ska avstå från att önska våra kristna grannar god jul, ja, då går jag i midnattsmässan i kyrkan med mina barn för att de inte ska bli inskränkta i isolerade Gaza. I Gaza, där terrorgrupper tillverkar raketer av socker och kaliumnitrat, har jag också stött på en tomteskyltdocka med saxofon och gått in i en bokhandel där de spelade “Jingle bells” på arabiska. God jul Sverige från min journalistvän i Gaza och från mig, Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se
24 Dec 20195min
