Fest och protest på Tahrirtorget!

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent i Bryssel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Jag traskar omkring på en av Bryssels klassiska marknader – Jeu de Balle i de slitna gamla kvarteren Les Marolles. Där barer och restauranger varvas med antikvitetsbutiker. Jeu de balle är kanske mest känd för att det är här den belgiska serieikonen Tintin köper en fartygsmodell till sin vän Kapten Haddock i albumet ”Enhörningens hemlighet”. I verkligheten är det sällan man hittar vackra fartygsmodeller här – det mesta är rätt slitet. Men det är alltid kul att gå runt och titta på alla gamla prylar, husgeråd, tavlor, leksaker, trasiga instrument, slitna möbler och kläder som ligger lite huller om buller i lådor och på marken. Men det finns en sak som säljs här, som jag alltid har förundrats över. Foton. Andra människors privata bilder. Frågorna som det väcker är många. Hur har de hamnat här? Finns det dem som säljer sina familjealbum? Vad kan man få för det? Eller är det döda människors foton? Och framförallt – vem köper någon annans bilder? Är det ensamma människor som saknar egen familj? Är det personer som vill skapa sig en annan identitet med någon annans släkthistoria? Eller bara drömma sig bort i någon annans verklighet? Jag frågar en av försäljarna, Anas. Ja, det är ofta döda människors foton som säljs här säger han, bilderna kommer som delar i dödsbon. Och vem som köper. Det är lite olika. – Det finns samlare som vill bevara en gammal kultur, en historia, eller fotointresserade eller andra som bara köper på kul, säger han. Anas säljer inte bara foton utan också kuvert som innehåller andra människors privata brev. En antikhandlare från Japan köper en hel bunt. Jag bläddrar försiktigt bland bilderna i en av Anas lådor. De döda lär väl inte bryr sig men jag får ändå lite skamkänsla, som att jag smygtittar in i någon annans privatliv. Där finns flera julbilder. Ett svartvitt foto på en ung flicka med texten Meilleurs voeux pour Noël et nouvel an. God jul och gott nytt år. Och ett annat svartvitt foto på en hel familj. En kvinna i blommig klänning, man i kostym och två små barn. Där står det på italienska: Buon natale e prosepro capo d’anno. På baksidan finns det en handskriven hälsning, daterad 17 december 1964. Där finns också ett större foto i färg på Saint Nicolas. I knät på det utklädda helgonet sitter en bebis i full julutstyrsel med en tillhörande clownliknande prickig mössa. Foton på familjemedlemmar som en gång i tiden skulle skänka varma julhälsningar till mottagaren. Men som nu ligger och blir fuktiga i Anas låda på en regnig marknad i Bryssel. Det känns lite sorgligt. Samtidigt slår det mig att det kanske finns något vackert i den här smått bisarra försäljningen av någon annans bilder. Istället för att kastas och glömmas bort finns de ju kvar. Och vem vet, kanske kan de fortfarande skänka lite julstämning och glädje till andra människor. Om inte annat kunde jag själv inte låta bli att dra på smilbanden när jag såg den skrattande lilla pojken med den prickiga clownmössan. Och så blev det ju trots allt ett ämne för en julkrönika i Sveriges Radio. God jul önskar Andreas Liljeheden på Jeu de balles marknad i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

24 Dec 20193min

En julhälsning Sveriges Radios globala hälsokorrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. “Henning ställde in hinkarna. Ropade att barnen skulle ta på sig ordentligt och komma ut – han hade en överraskning”. “Sedan placerade Henning Agge längst fram, satte sig själv med ryggen mot de bakre stolparna och tog Emelie i knäet. Sköt dem framåt med klackarna, kände farten öka, höll tag om barnen som skrek av förtjusning.” “[...] så for de iväg igen, den branta sista biten av Stora Bondegatan ner till Barnängsbryggan och ut på isen. Där fick Henning bråttom att bromsa, några risker ville ha inte ta”. Jag har precis läst om Per Anders Fogelströms underbara bok “Mina drömmars stad”, om hur det var att leva i Stockholm på 1860- och 1870-talen. Om den unge Henning som får tre barn med sin Lotten, och hur de försöker klara sig, trots smus och övergrepp och trångboddhet, trots tbc och smittkoppor, svält och extremt hårt arbete. Det gäller att se till att barnen har nått att äta, är hela och rena och får gå i skolan så de kan få ett jobb som förhoppningsvis ger dem ett bättre liv. Lille Agge som satt på kälken skulle kunnat vara min farfarsfar, det är inte längre sen än så. Som global hälsokorrespondent har jag träffat många fattiga föräldrar som gör allt för att deras barn ska överleva och få en ljusare framtid. Jag tänker till exempel på 25-åriga Bibiche i Goma i Demokratiska republiken Kongo som jag mötte i våras. Hon har nio barn och har tvingats fly undan gerillakriget i Kivuprovinsen där det nu också sprids ebola. Bibiche jobbar med att bära saker till marknaden. För det får hon några kronor om dagen. – Jag är så orolig för barnen, de får så lite att äta, som om de vore kycklingar, säger Bibiche. När vårdpersonalen på sjukstugan mäter hennes tvååriga son och treåriga dotters magra överarmar visar måttbandet rött. Barnen väger bara sju-åtta kilo, det dubbla vore normalt. Om undernäringen pågår länge kommer deras hjärnor utvecklas sämre och de får svårt att klara skolan. Det är lätt att känna förtvivlan. Men Bibiche och hennes barns situation är trots allt undantag, även om det fortfarande gäller upp mot en miljard människor på jorden. Det stora flertalet har trots allt fått det mycket bättre. Medelåldern i Stockholm på 1860-talet var runt 40 år. – Alla länder på jorden har högre medellivslängd än för tvåhundra år sedan, så världen har blivit friskare och rikare, men skillnaderna mellan de rikaste och fattigaste länderna är fortfarande enorm, förklarar bortgångne professor Hans Rosling i en av sina berömda föreläsningar. Det finns inget land på jorden idag som har lägre medellivslängd än drygt 50, och det är bättre än de allra bästa länderna på 1860-talet som alla fanns i Norden. Det är fem miljoner fler barn idag som överlever sin femårsdag än i början av 2000-talet, tack vare vaccinering och barnmorskor, rent vatten och bättre mat. Global ekonomisk tillväxt blandat med tuffa FN-mål och bistånd har hjälpt. Nya världsmålet är att all svår fattigdom utrotas inom tio år och att ingen dör av enkelt botbara sjukdomar. Utopiskt, men fullt möjligt om världens resurser fördelas en smula mer jämlikt, enligt FN. “Han räckte henne det tunna paketet. Emelie stannade i gathörnet, vecklade upp pappret. Stod och såg på näsduken som var så fin och mjuk, silkeslen. Det är ett E, viskade hon” i boken “Mina drömmars stad”. Jag undrar vad Bibiche i Kongo ska ge sina barn till jul? Hennes två kronor om dagen räcker knappt till mat. Musikhjälpen samlade in över 50 miljoner kronor i år. Biståndsbudgeten är på över 40 miljarder kronor. Svenska folket är generösa vilket glädjer många som har det svårt. Kanske kan även Bibiche få hjälp? En riktigt god jul tillönskar jag er alla, Johan Bergendorff, global hälsokorrespondentjohan.bergendorff@sverigesradio.se

24 Dec 20194min

God jul önskar Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hör om julfirandet i Storbritannien. Daniel Alling, Londondaniel.alling@sverigesradio.se

24 Dec 20195min

God jul önskar Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Hör om julfirandet i Moçambique. Samuel Larsson, Maputosamuel.larsson@sverigesradio.se

24 Dec 20195min

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Julafton i Peking är inte en speciell dag. När de flesta i Sverige är fullt upptagna med att öppna julklappar eller äta julbord, tar Pekingborna tunnelbanan hem efter ännu en arbetsdag. Det här kanske inte behöver sägas, tänker du, men du skulle bli förvånad av hur många gånger jag fått frågan om hur man firar jul i Kina. Det enkla svaret är: det gör man inte. Kommersen finns där. Galleriorna är fulla av tomtar och julgranar. Men att fira jul, nja. Faktum är att ett motstånd mot julen och andra så kallade ”högtider från Väst” har vuxit fram på senare år. Julen har, som så mycket annat i Kina, politiserats. I förra veckan till exempel gick ett protesttåg genom staden Jining i östra Kina. Viftandes kinesiska flaggor skanderade det dryga hundratalet att de minsann inte skulle fira någon julafton. Demonstranterna krävde också bojkott av utländska produkter i allmänhet – och ville uttrycka sitt stöd för kinesiskt producerade varor. Lite ironiskt kan tyckas, eftersom Kina producerar mycket av det som sedan blir julklappar hos oss där hemma. Inte minst julpynt, där en stad, Yiwu, uppskattas stå för över 50 procent av allt julpynt i världen. Och i Yiwu rullar affärerna på. Att exportera julen är big business. Men den kinesiska hemmamarknaden, däremot, ser betydligt sämre ut i år. ”Allt färre kineser bryr sig om julen”, sade en av julpyntföretagens chefer till lokalmedia. Och visst är julfirandet lite mer sparsmakat nu. Några få kinesiska städer har till och med förbjudit julpynt. Däribland staden Langfang utanför Peking, där de lokala myndigheterna förra året beordrade ut vakter under julhelgen för att säkerställa att inga butiker i smyg ställde ut en gran på gatan. Det ska däremot sägas att julmotståndet än så länge är en parentes i den bredare kampen mot det som kallas för ”värderingar från Väst”. Dessa värderingar har det styrande kommunistpartiet i Kina sedan några år tillbaka förklarat ideologiskt krig mot. 2015 till exempel, då utbildningsministeriet förbjöd läroböcker på universiteten som uppmuntrade till så kallade ”västliga värderingar”. Spola fram till december 2019, då prestigefulla Fudanuniversitetet i Shanghai ändrade sina stadgar. En över hundra år gammal formulering om att universitetet skulle uppmuntra till ”tankefrihet” ströks till förmån för en ny skrivelse om att ”följa kommunistpartiets ledarskap”. Och på vägen mellan 2015 och 2019 finns många hållplatser. Bland annat ska religioner bli mer ”kinesiska”, och anpassas till den överordnade ”socialismen med kinesiska förtecken”. Även stadsbilden rensas upp. Tidigare i år rullade en kulturkampanj över landet där exempelvis bostadsområden med namn som bedömdes ”allt för västerländska” pekades ut som problematiska. För kulturyttringar har blivit allt viktigare i ett Kina där patriotismen får gott om understöd från regeringshåll. Och när så kallade ”västliga värderingar” tvingas på reträtt i det offentliga, skapas ersättare med kinesiska förtecken. Däribland ”den kinesiska drömmen” som är president Xi Jinpings stora kulturella paraply och politiska maxim. I den kinesiska drömmens namn ska den mest traditionella av högtider, det kinesiska nyåret, nu firas år 2020 enligt nya regeringsdirektiv som kommunicerades häromveckan. Årets nyårsfirande blir startskottet på en ny kulturell landsomfattande kampanj där den kinesiska drömmen ska ”träda in i tio tusen hem” och mätta folkets behov av nya socialistiska kulturyttringar. Lite grann som när jultomten klättrar ner i skorstenen. Björn Djurberg, Pekingbjorn.djurberg@sverigesradio.se

24 Dec 20194min

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. God jul från Istanbul, en stad som aldrig sover, eller ens vilar. Här är vi långt fler än 15 miljoner människor som bor. Med turister, tillfälliga besökare och flyktingar är vi snarare 18 miljoner. Hyfsat stort. I några fönster lyser ljusstakar, i några hem står granar ståtliga. Men Istanbul är ingen huvudsaklig kristen stad. Visst det finns kyrkor och vid flera av dom har mäktiga julkrubbor byggts upp. Skalenliga figurer vakar över det lilla Jesusbarnet, ackompanjerat av julbelysning och glitter. Här raskar inga rävar över isen. De finns ju varken rävar eller is. Det glänser visserligen över både sjö och strand men ytterst få tomtegubbar slår i glasen och även om midnatt råder, så är det knappast tyst i husen, tyst i husen. De kristna och de som firar jul är en minoritet här. Så som de kristna är runt om i hela Mellanöstern – varifrån kristendomen har sitt ursprung, men där kristna nu är det mest förföljda och utsatta folket. Vare sig de kallas assyrier, syrianer, kaldéer, protestanter eller något annat. I Israel, det heliga landet, bor i dag bara omkring 160 000 kristna. I Irak och Turkiet, kristendomens vagga, har kristna förföljts och jagats på flykt och bara en bråkdel finns kvar. I Libanon och Syrien är kristendomen fortfarande stark men kristna är minoriteter som kämpar i motvind. För dessa hårt kämpande grupper är julfirandet, åtminstone här i Istanbul, något som förenar och något som oftast accepteras även av deras icke-kristna grannar. Men ibland är detta julfirande också till förtret – särskilt för vissa konservativa. Det har sagts att julfirande är en styggelse och att nyårsfirande bryter mot de turkiska moralvärderingarna. De konservativa försöker få ungdomen på andra tankar än att fira jul och nyår. Förra året hade de den lysande idén att de skulle få bort ungdomarna från jul- och nyårseländet genom att utlysa en tävling. En läs- och skrivtävling. Det skulle läsas verser ur koranen och skrivas uppsatser om densamma, men tävlingen blev ingen succé – så lätt gick det inte att locka bort ungdomen från jul- och nyårsträsket. För julen tycks vara här för att stanna. Det är visserligen en vanlig dag i dag. Skolor, banker och förskolor har öppet men samtidigt – åtminstone för oss julälskare – sänker sig ett lugn och en stämning. För hårt prövade kristna är julen här en tid att andas ut, en tid för gemenskap och förhoppningsvis trygghet. Och jag måste erkänna, visst saknas den gnistrande snön, men när solen glittrar i Bosporens vatten, fiskmåsar sjunger, delfiner hoppar och julsånger samtidigt spelas – ja, då blir det en annan slags julmagi. Och jag kan lova, här finns både sockerbagare, musikanter – även om de inte är från Skaraborg – och en strålande jul. För nu är det jul igen och även här i Istanbul tändas tusen juleljus. God jul önskar jag er alla, med värme och kärlek, ni lyssnare i hela landet, eller om ni till och med är utomlands. Johan Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

24 Dec 20193min

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Doften av rostade kastanjer på gatan är jul för mig. Mest av allt är det dofterna och kryddorna och godsakerna som jag förknippar med julen. I år har jag saknat mammas fikonkaka, en sån som är indränkt i konjak och som smakar bäst några dagar efter att den har bakats. Av nån anledning har just den fastnat i smakminnet. Inte för att det saknas substitut. I min närmaste matbutik kan jag köpa tysk stollen, en bastant mjuk fruktkaka med mandel. Jag har även lärt mig tycka om den italienska panettonen som är mycket lättare men också fylld med fruktbitar eller kanske med nån choklad eller nötkräm. Men om jag får välja bland godsakerna till jul, så föredrar jag italiensk nougat, torrone, vit nougat som är hård eller mjuk och är fylld av nötter. Ja i Spanien köper jag gärna touron som man kan köpa året om. Närmsta svenska motsvarighet är väl knäck. När jag nyligen lämnade Algeriet så såldes dadlarna i klasar på flygplatsen och den arabiska nougaten halva såldes i burk. Muslimer firar ju inte jul, men det är ju nu som dadlarna, mandlarna och fikonen är mogna. Det är därför de också förgyller våra julbord. Det är fascinerande hur mat- och godsakstraditioner liknar och och påverkar varandra. Allra bäst är det om jag har anledning att åka till Italien före jul – då kan jag också få den bästa panforten – det är en lite hårdare kryddig kaka med nötter, torkad frukt och kanel, ingefära och kardemumma i. Inte helt olikt pepparkaka alltså. Som jag trodde jag hade hittat på julmarknaden i Strasbourg – men den bara såg ut som en pepparkaka – den smakade inget. Men det finns en bruna kex i min mataffär som smakar sirap och kanel – de får duga som pepparkakssubstitut. Den franska jultraditionen inbegriper en bûche de noël – en julstubbe. Originalet görs på en rulltårta med smörkräm i och chokladkräm utanpå, och smörkrämen kan smaksättas med till exempel kaffe eller rom och så ska den helst dekoreras så att den ser ut som en stubbe. När det gäller juldryckerna så kan man gärna hoppa över fransk vin chaud – det sura vinet blir visserligen betydligt bättre med rejält med socker i – men julkryddorna i brittisk mulled wine eller tysk glühwein – är godare och mindre söt än svensk glögg, tycker jag. Jag ser fram emot nästa besök från England. Gästerna har lovat att ta med sig mince pies. Det går att få tag i även här i Paris, men den särskilda konjaksgrädden som ska vara till – den kan man bara köpa under juldagarna här – jag för min del kan gärna äta mince pies till april. Även mince pies innehåller frukt, nötter, nejlika, muskot och kanel och smakar jul. Här i Frankrike kommer den bästa godsaken fram till trettonhelgen. Då äter man galette de roi. Kungens mandeltårta innehåller en liten leksak som överraskning och den som får den biten, blir kung. Ungefär som mandeln i gröten alltså. Allt hänger ihop, och är ungefär lika men ändå lite annorlunda. God jul från Margareta Svensson i Paris

24 Dec 20193min

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. I Danmark är det sällan man kan tala om en vit jul, och Danmark är kanske inget land vi svenskar förknippar så mycket med julen. Men chansen att du har något danskt i ditt hem under jul är ganska hög. För här är en av högtidens viktigaste inslag nämligen big business. – I början var det trögt, men nu går försäljningen bra, berättar Steven Altenburg som står och säljer julgranar, eller juletræer som man säger här i Danmark, på Kultorvet mitt i Köpenhamn. Granarna är givetvis danska – för Danmark är en av världens ledande producenter och exportörer av just julgranar. Den gran som är vanligast är nordmannsgranen, det som vi i Sverige kallar Kungsgran. Nordmannsgranen är uppkallad, inte efter en norrman, utan den finske botanikern Alexander von Nordmann som upptäckte den under en expedition i Kaukasus 1836. Runt om i Danmark finns cirka 2500 odlare som varje år säljer ungefär 10 miljoner granar. Ungefär 95 procent går på export. Nästan hälften körs till Tyskland, medan vi i Sverige är den tredje största exportmarknaden för danska granar. Totalt exporteras det för cirka en miljard danska kronor och granarna från Danmark bidrar till julstämning runtom i världen bland annat i länder som Marocko, Singapore och Förenade Arabemiraten. Men julgransbranchen har några tuffa år bakom sig. Efter bra år med höga vinster 2011 och 2102 var det många som utökade odlingarna, både här i Danmark och i andra länder i Europa och fler granar på marknaden har lett till att producenterna nu får sämre betalt. Prisfallet har lett till att vissa odlare fått det tufft och en del har fått lägga ner verksamheten. Och kunderna är ganska kräsna, berättar granförsäljaren Steven Altenburg. – Köpenhamnarna vill ha symmetriska, smala träd, runt två meter höga, säger han. Och man vill heller inte betala för mycket. – Tvåhundra kronor är ungefär det man är beredd att ge för en gran, säger Steven Altenburg. Med det vill jag passa på att önska er alla glædelig jul og godt nytår. David Rasmusson, Köpenhamndavid.rasmusson@sverigesradio.se

24 Dec 20193min