Hellre ett brutet ben än en stukad självkänsla: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönikan 1 november 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, måndag.

Jag vet inte hur motsvarande företeelse yttrar sig i andra yrkesgrupper, men som journalist finns det få saker som grämer en så bittert som när en kollega med finess sätter ord på något man själv haft på tungan. Och i det här fallet dessutom ofta och länge.

För, jag vet inte hur många gånger jag stått på en lekplats här i Berlin, huttrandes i duggregn eller svettandes i asfaltsförstärkt sol och tänkt att det jag har framför mig, det måste berättas.

Så häromdagen gjorde min kollega på brittiska The Guardian just det, i en träffsäker betraktelse över den tyska lekplatsen, och tyskarnas inställning till att utsätta sina barn för risker. För där de flesta svenska lekplatser på sin höjd varierar hur de placerar den där apatiframkallande trion av rutschkana, gungställning och sandlåda så är ingen lekplats här i Berlin lik den andra.

Inom tre minuter från vår lägenhet har vi två av Berlins hela 1850 lekplatser, en med tema ur barnboksförfattaren Michael Endes böcker och en med ökentema, inklusive balansstänger i form av trä-kaktusar.

Nästan alltid innehåller lekplatserna någon konstruktion som ger mig som föräldrar en rejäl klump i magen. Ofta är det något som rakar i höjden, med rep, linor och nät, och innan jag vet ordet av har femåringen klängt långt utom räckhåll. Det är då det gäller att kväsa impulsen att ropa ”försiktigt”, i alla fall om man vill rädda ansiktet inför de andra lekplatsföräldrarna.

För på Berlins lekplatser härskar inställningen ”hellre ett brutet ben än en stukad självkänsla”. Jag ser sällan föräldrar agera assistenter, istället bemöts barn i trångmål med ett avmätt ”har du kommit upp kan du komma ner” alternativt ”kommer du inte upp själv är du för liten”.

Faktum är, att till och med den officiella tyska föräldrarådgivningen uppmanar till att ge våghalsiga barn fritt spelrum, så länge riskerna är beräkningsbara och går att förutse för barnet .

Det finns en lång tradition av att ta barns lek på stort allvar här och den hålls levande. En lekplatsutvecklare i Guardian-kollegans artikel berättar hur man medvetet bygger in utmaningar som barnen ska misslyckas med de första nio gångerna, för att sedan lyckas den tionden. Och ett skrapat knä och en bula, det hör till.

Men hur går då allt det här och de tillbakalutade föräldrarna jag ser på lekplatserna ihop med bilden av tyskarna som ett trygghetsälskade och riskskyende folk? Jo, en uttalad poäng med att utsätta barn för kalkylerade risker på lekplatserna är att de ska lära sig hantera desamma och vara förberedda på faror senare i livet. Barnen ska växa upp till, som det heter, riskkompetenta vuxna, det är en linje som stöds till och med av de tyska försäkringsbolagen.

Och måhända har de en poäng, för jag kan intyga att hos en femåring finns inget som inpräntar risken med att balansera på regnvått trä som att trilla pladask från en balanskaktus.

Caroline Salzinger, Berlin
caroline.salzinger@sverigesradio.se