Politikern konfronterade programledaren om sexbrottsanklagelserna: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan 14 september 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag.Det började som en viskning.Parlamentsledamöter mötte varandras blickar medan en bit papper skickades runt, och premiärministern och de andra informerades om drottningens försämrade hälsotillstånd.Några timmar senare kom beskedet – Storbritanniens längst sittande monark, drottning Elizabeth II, hade somnat in.”Hon var som hela landets farmor eller mormor”, säger en kvinna utanför Buckingham Palace. En plikttrogen regent – och ett familjeöverhuvud, en matriark.För första gången på sjuttio år har Storbritannien, och de 14 andra länder där den brittiska monarken är statschef, en kung. Och om inte framtiden leder in på oförväntade vägar så kommer det dröja länge innan en kvinna sitter på tronen igen. Efter Charles följer William, och efter honom George.Kungahusets kvinnor vandrar nu inte i täten, utan vid männens sida.Kate, nu prinsessa av Wales, Williams kärlek sedan universitetstiden – som omfamnats av både det brittiska folket och den brittiska pressen. Hennes kläder säljer slut i butiker och hon hamnar ofta högt i opinionsmätningar om vem som är den mest omtyckta i kungahuset.En rak kontrast till Meghan, hertiginnan av Sussex, prins Harrys fru. Enligt vissa medier kan hon nästan inte ta ett steg rätt – hon anklagas för att ha stulit Harry och för att ha förstört familjerelationerna.När Harry i en dokumentär pratade om sina skäl att lämna Storbritannien och sin officiella roll i kungahuset sade han att han varit rädd att historien skulle upprepa sig. Att han skulle förlora ännu en kvinna i sitt liv. Att han behövde skydda sin fru från samma förföljelse från den brittiska pressen, samma utsatthet och psykiska utmattning som sin mamma.Prinsessan Diana, ”folkets prinsessa” som Tony Blair kallade henne. Hon som försökte vifta bort paparazzi-fotografer medan hon skuffade in Harry och William i bilar, och ta skydd från kamerablixtarna. Hon som sagt att hon hoppades på livslång kärlek men kände sig allt mer utfryst, kämpade med ätstörningar och sin roll i ett otrohetskantat äktenskap som var på upphällning.Diana och Charles uppbrott, och Dianas död för 25 år sedan, var kärnan i en enorm kris för det brittiska kungahuset. Drottningen anklagades vara känslokall och Charles sågs som syndabocken i relationsuppbrottet.Känslorna kring Charles är idag kluvna, men de flesta jag träffar nu säger att det där är förbi, att han har visat att han är en trofast, plikttrogen man. Folkmassorna kring Buckingham Palace och på andra platser brister ibland spontant ut i nationalsången som nu lyder ”God Save The King”.Vid den nytillträdde kungens sida finns, som han kallar henne, hans ”darling wife” Camilla. Kvinnan som först var Charles flickvän, sedan hans älskarinna – anklagad för att ha förstört Charles och Dianas äktenskap. Och sedan, efter år av skandaler och väntan, till sist hans fru, och nu drottning.Jag frågar en kvinna utanför Buckingham Palace om tiden läkt såren även kring Camilla? Hon tystnar, och skakar på huvudet. Dottern svarar – nej, du måste förstå, vi kände så starkt för hans första fru. Men Charles har de förlåtit. Stephanie Zakrisson, i Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

14 Sep 20223min

Utrikeskrönika 13 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.”Du får ursäkta mig, men jag börjar nog gråta nu”, sa kvinnan i andra änden av luren medan hennes röst blev ostadig.”Det är så bittert att säga det här.”Det hon sa var hur hon sedan den 24 februari, dagen då Ryssland invaderade Ukraina, har satt sitt hopp till att omvärlden ger Ukraina tillräckligt med stöd, militärt, så att de ska klara av att jaga i väg de ryska soldaterna från sitt territorium. Hon sa, och nu hördes det att tårar rann ner för hennes kinder: ”Jag önskar ett nederlag för vårt land.”Där hon stod på gatan i Rysslands andra stad Sankt Petersburg sa hon att själva kan vi göra mycket lite. ”Alla våra ledare sitter fängslade och vi får vara tacksamma så länge som de inte dödas där i fängelserna.” ”Vi förstår”, sa hon, ”att ett nederlag för Ryssland kommer att gå ut över oss. Den vrede det kommer föra med sig hos Putin, presidenten, kommer vändas mot oss, folket. Men bättre så, än kriget som pågår nu.”Jag tänkte på vad en rysk väninna sa till mig efter Rysslands annektering av den ukrainska Krimhalvön 2014. Att visst kommer sanktionerna slå mot vanliga människor, men bättre så. Vad som helst för att dagens ryska regim ska försvagas, någon gång bytas ut.Det sägs ofta, och det stämmer, att en stor del av den ryska befolkningen stöder landets ledning och ställer sig bakom det som pågår i Ukraina. Varför det ser ut så har sina förklaringar: I propagandan, i en olust i att se sig själv som förövare och för att det är enklast, och säkrast så. Men det är också ett faktum att väldigt många ryssar känner djup sorg och förtvivlan över det som händer. Som till och med kan säga så bittra saker som att de önskar det egna landets nederlag. Trots att de själva, i alla fall på kort sikt, kommer få betala priset.Men, det är som bekant, inte deras tid nu. Har inte varit på länge.I förra veckan framträdde Rysslands president Vladimir Putin vid ett ekonomiskt forum i Vladivostok i ryska fjärran östern. Satt bredbent i en vit fåtölj och svarade på samtalsledarens frågor. En löd: ”Vad har Ryssland förlorat – och vad har landet vunnit – sedan den 24 februari?””Vi har inte förlorat någonting. Och vi kommer inte att förlora någonting”, sa Putin. Visst, sa han, har en viss polarisering uppstått – också i vårt land. Men det är bara till gagn. En slags reningsprocess. ”För allt onödigt, skadligt och allt som hindrar oss från att röra oss framåt kommer att avvisas”, sa Rysslands president.Med andra ord: Alla som inte är med oss är mot oss. Och de ska bekämpas, isoleras och avvisas. Att i det klimatet ens andas att man tycker annorlunda kräver ett enormt mod. Och det kommer alltid att finnas, också i Ryssland.Johanna Melén, Rysslandskorrespondentjohanna.melen@sverigesradio.se

13 Sep 20223min

Utrikeskrönikan Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. New York, fredag morgon.På skyhöga rosa klackar, i en matchande tuggummi-färgad puffklänning dansar DD Fuego ut på scenen. Det blonda håret når ner till rumpan som hon skakar i takt med musiken. Det är kväll i Hell's Kitchen och jag har äntligen lyckats komma iväg för att se min vän uppträda här med sin Drag show på en liten bar längs tionde avenyn.DD Fuego är skandalös och sprakande vacker, hon skämtar på scen tillsammans med kollegan Skye Walker – som bär glittriga stilettklackar och ett batikmönstrat tajt fodral – om att bli friad till av strejta män och om att ha sex i full drag-utstyrsel. (Det är lite knepigt med korsetterna och perukerna och ögonfransarna, konstaterar de.)När showen närmar sig sitt slut med ett potpurri av publikens önskelåtar tackar de båda Queensen för att gästerna stödjer sin lokala Drag-bar. Och det som under decennier varit en konstform mest förknippad med just gaybarer har de senaste 20 åren blivit alltmer mainstream. Realityserien RuPauls Drag Race, som sänts i 14 säsonger, spelar en viktig roll i det. Den är en av de mest populära realityserierna i världen och den största stjärnan, RuPaul själv, har utsetts till en av de mest inflytelserika personerna i världen av Time Magazine.Men här i USA har också något helt annat hänt det senaste året. Drag Queens har mer och mer högljutt av konservativa och republikaner på högerkanten målats ut som fiender i det pågående kulturkriget, och drag-kulturen som skadlig för amerikanska barn. Sagostunder på bibliotek med Drag Queens som högläser för barn har mötts av arga demonstranter runtom i landet och attackerats av högerextrema grupper som kallat dragartisterna för pedofiler. De anklagas för att grooma barn, för att lura dem till olika övergrepp. Och republikanska politiker har lagt fram lagförslag som skulle förbjuda minderåriga från att besöka en drag-show. Många i inom dragkulturen i USA oroar sig för utvecklingen, för hoten och hatet.Tillbaka i New York, där DD Fuego har uppträtt bland regnbågsflaggeprydda gator i gaykvarteren i fem år. Kvällens föreställning i Hell's Kitchen är över och när DD tagit av sig de höga rosa klackarna, peruken och bubbelgumsklänningen, och sen som Daniel ska sätta sig på tunnelbanan hem sent på kvällen är han noga med att se till så att allt smink också är helt borta. Inga avslöjande färgstarka ögonlock kvar. "Det är säkrare så", säger han.Cecilia Khavar, New Yorkcecilia.khavar@sverigesradio.se

9 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 8 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Vintern kommer och inte vilken vinter som helst. En riktig krigsvinter kan det bli, säger statsministern.En krigsvinter. Hur förbereder man sig på det?Jag tänker på dem i min familj som upplevde finska vinter- och fortsättningskriget, och vad de berättat om hur de klarade sig.I städerna i svenska Österbotten fördelades skyddsarbetet mellan invånarna i varje kvarter. Pappa och hans bröder hade till uppgift att veva igång flyglarmet när ryska fiendeplan hotade anfalla. Mammas familj, som bodde på landet några mil bort och ägde en lanthandel, hade gott om mat. De kunde öppna sina hem och ta emot flyktingar från Karelen. När Sovjetunionens bombplan till slut anföll trakten låg mamma på ett hustak och såg bomberna falla över pappas stad. Pappa, som aldrig sen ville leka krig med mig och de där små plastsoldaterna. Krig hade han fått nog av, fräste han.Men i min del av världen är det långt till frontlinjer och fallande bomber. Här talas om energikrig. Strypta gasleverenser och priser på el, fordonsbränsle och mat som skenar.Så jag försöker förbereda mig. Buffrar och tätar. Drar ner värmen och stänger dörren till utflugna barns rum. Vrider ner golvvärmen, klickar av apparater i standby-läge. Byter gamla lysrör till LED-varianter och ser till att disk- och tvättmaskin kan köras på natten. Allt för att inte frysa som en "korkad vargsvans" som Putin verkar hoppas.Men sen då. Vad gör man åt oron?Jag tänker på mormor som blev änka och ensam med tre barn strax före den där första krigsvintern. Hur hon steg upp varje morgon och tände elden i spisen så att man kunde ligga kvar under tjocka täcket tills köket värmts upp en aning. Och mamma som blev änka sent i livet. När ensamheten kändes extra tung i det moderna välisolerade huset – då tände hon en brasa att dricka sitt morgonkaffe framför, tills både rummet och själen värmts upp en smula. – Sen kändes det bra igen, brukade hon säga.Nu gör jag likadant. – En krigsvinter kan man nog behöva litet extra ved, tänker jag och beställer en körning innan även det priset rusat alldeles åt skogen. Torr och fin ved som ska staplas luftigt och tändas i toppen för minsta möjliga sot och farliga luftpartiklar.Kunde de så kan väl jag klara en krigsvinter eller två. Jag får väl dra på mig ett par tjockare raggsockar och plocka fram nån sorts finsk sisu.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

8 Sep 20223min

Utrikeskrönika 7 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin onsdag.Jag har nyligen återvänt från en resa söderöver och kommer tillbaka med en liten påminnelse och uppdatering om den eviga popularitetstävlingen mellan Bayern och Berlin.Det röriga och stökiga Berlin med sin vulgära tunga, Berliner Schnauze, gjorde sig påmind en sista gång när tåget rullade iväg från Hauptbahnhof mot Südkreuz.Men till allas förvåning ropade konduktören ut Spandau, som ligger åt helt motsatt håll. Och snart rasslade det till i högtalarna och konduktören skrek ut Scheisse!!, följt av en lång svada, och till slut att det fattar väl alla att det är i Südkreuz vi strax ska stanna.Typiskt Berlin, tänkte nog de av passagerarna som var på väg hem till München, där de kan se fram emot ordning och reda, prydliga gator och präktiga hus, inte så skräpigt och fult som människor från Bayern gärna beklagar sig över Berlin.Och i München är den gamla ordningen äntligen tillbaka. Efter två år av pandemipaus är öltälten och karusellerna redan på plats inför Oktoberfesten som drar igång på lördag. Årets oktober-brygd är avsmakad till bryggmästarnas belåtenhet och tältvärdarna har fått sin traditionella välsignelse, med en bön om en fredlig, säker och frisk fest. Men hur står det egentligen till med Bayern och ordningen när det gäller annan folksport än öl och korv?! Den riktiga sporten, fotboll. År efter år vet man ju hur det slutar redan innan Bundesliga har dragit igång. Mest spännande brukar vara vem som åker ut och vem som lyckas kravla sig över strecket. Vem som vinner, det brukar ju vara de gamla vanliga, FC Bayern München.Och så blir det kanske den här gången också men det piggade upp rejält när Berlins kultlag FC Union i helgen lyckades hålla emot målmaskinen från Bayern och spela oavgjort 1-1. Vilken bragd och vilket jubel! Union-fansen firade som om de vunnit hela ligan, där i lilla skogsarenan.Ja, det kanske är nåt som håller på att hända med det ordentliga och förutsägbara Bayern. På min tågresa från München var det inte bara märkliga utrop som rörde om passagerarna. I god tid innan nästa anhalt ropade konduktören ut att vi skulle komma till Erlangen och vilka anslutningståg som väntade där. Och efter en stund tätnade bebyggelsen. Vi närmade oss stationen och såg hur perrongen svischade förbi. Efter en liten stund harklade sig konduktören i högtalaren och meddelade att, jo lokföraren glömde visst att stanna vid stationen. Så de som skulle ha klivit av fick snällt hänga med 20 minuter till till Bamberg. Och i Berlin var allt som vanligt igen. Nånting blockerade spåren och resan slutade långt efter midnatt.Daniela Marquardt, Berlindaniela.marquardt@sverigesradio.se

7 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 5 september 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kairo, tisdag.Häromdan åkte jag buss med en snart femårig flicka i en mellanstor europeisk stad. Hon försökte skrämma mig med en liten plastdinosaurie och skrattade så att till och med de stumma plexiglasrutorna i bussen tycktes klinga som kristall. Sen tittade hon kritiskt på mitt slarvigt uppsatta hår och sa: har du glömt att kamma dig idag?Hon minns inte första gången vi träffades. På ett barnhem i Syrien när hon var 1,5 år gammal. Jag minns hur jag lyfte upp henne och blev glad över att hon luktade tvål. Det skulle jag berätta för hennes mamma.Den lilla flickan är dotter till en yezidisk överlevare, en före detta sexslav hos terrorrörelsen IS som bara var 14 år när hon kidnappades och såldes till IS-terrorister. Hon våldtogs, blev gravid och födde barn. När IS kalifat störtades i Syrien, var mamman 19 år, och vällde ut ur IS sista fäste Baghouz tillsammans med tusentals IS-kvinnor i niqab, men mamman visste att hon var yezidier och anmälde sig hos de kurdiska styrkorna för att bli befriad. Då hann hon höra hur de sa att alla yezidiska överlevare skulle återförenas med sina familjer, få åka hem, men att barnen de fött under fångenskapen skulle tas ifrån dem eftersom de var IS-barn.För de allra flesta av oss är det omöjligt att föreställa sig vad man skulle känna för ett barn som man fött efter våldtäkt och ingen skulle väl klandra den 19-åring som väljer bort det barnet för att börja om och lämna slaveriets mardröm bakom sig. Men denna mamma, liksom många med henne, valde att gömma sig bland de svartklädda IS-kvinnorna i det ökända Al Hollägret för att inte bli upptäckt och inte tvingas lämna sitt barn. I åtta månader höll de sig gömda, tills den dag då kurdiska säkerhetsstyrkor tillsammans med en frivillig yezidisk räddningsstyrka hittade henne. Den unga mamman tvingades då lämna ifrån sig sin dotter.Den unga mamman är en av de yezidiska kvinnor som sedan ett drygt år har kunnat återförenas med sitt barn. Hon valde sin dotter, till priset av att hon förskjutits av sin egen familj. Varken hennes bröder eller hennes mamma vill veta av den lilla lockiga flickan som de betraktar som bödlarnas avkomma, ett slags skorpion som fötts med ondska i blodet eftersom hon är barn till en IS-terrorist.Den unga mamman är nu snart 22 år. Hon vet ännu inte vad hon ska säga till sin snart femåriga dotter om den våldtäktsman från IS som är flickans far. Det enda hon vet är att hon måste hålla sig gömd eftersom hela världen hatar IS och IS avkomma. På bussen med dinosaurien i plast, frågar mig den lockiga femåringen igen: har du glömt att kamma dig idag?Ja, jag har glömt kamma mig. Det har vi alla. Alla vi som trots löften om att inte glömma de yezidiska före detta sexslavarna, som trots att vi delat ut Nobelpriset till överlevaren Nadia Murad, ändå ser oss tvungna att bekymra oss mer för elpriset än de unga kvinnor som varit med om den värsta mardrömmen.Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

6 Sep 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Santiago de Chile, måndagSå blev det dags igen - chilenarna till valurnorna.Mamma är 92 år, och igår vandrade hon med stöd av en käpp och med stor möda de 500 meter från bostaden till vallokalen.Hon röstade tidigt för att slippa Santiagos jobbiga hetta mitt på dagen.Det var vandringen av en kvinna som stolt höjde huvudet trots smärtan i benen, inom henne, en ström av hopp och pliktkänsla. Hon själv var, som anonym kvinna, med i kampen om att återerövra demokratin efter 17 år av militärdiktatur, på något sätt känner hon att varje val också är hennes verk.Chile hade en lång, här kallad, republikansk tradition mellan 1830 och 1973, drygt 140 år av regelbundna val och bara enstaka militärkupper, det skilde landet från andra i regionen. Att gå och rösta hade en prägel av högtidlighet, arbetarna tog på sig sina bästa kostymer och hatt och kvinnorna sina bästa klänningar.Militärkuppen 1973 satte stopp för den stolta traditionen – kongressen stängdes, de som var emot juntan förföljdes, sattes i fängelse, dödades eller kastades i exil.De enda folkomröstningarna juntan höll gjordes under militärhot och utan varken press- eller yttrandefrihet. Det var en sådan omröstning som diktator Augusto Pinochet använde för att införa sin grundlag 1980, den som med några förändringar gäller än idag.När så demokratin återerövrades 1990 fick chilenarna åter uppleva känslan av högtidlighet vid varje val – men nu förenad med känslan av att det är viktigt att rösta, det är ingen självklarhet med rösträtt.Igår handlade det om att bestämma om det förslag som låg var det som skulle bli landets nya konstitution och därmed ersätta den som Pinochet lämnade efter sig.Det låter som ett historiskt ögonblick och det var det också. Det såg man i mammas långsamma steg på väg in i vallokalen, där luften var kvav och valfunktionärerna ansträngde sig för att hjälpa 92-åringen.Att uppleva valdagen med mamma och min syster var en fröjd. De gick med ont i magen hela dagen, spända och nervösa inför valresultatet. Tänk att politiken kan tränga så djupt att en rösträkning följs med en sådan passion!Skönt ändå att deras känsla inte handlade om någon rädsla för att något hemskt skulle hända efter valdagen, som t ex att militären skulle göra en kupp som för 49 år sen. Nej, på något sätt har demokratin och rösträtten fått ett starkt fotfäste i Chile, bland annat tack vare den 92-åriga kvinnan som med förnyad, och berättigad, stolthet röstade igår.Ivan Garcia, från Santiago de Chile för P1-morgon

5 Sep 20223min

Utrikeskrönikan 2 september 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok Fredag.Nej hör ni, vi måste nog prata lite om ormar. Vare sig vi vill eller inte så finns dom där. Många är hysteriskt rädda för dessa kräldjur, andra älskar dom.Oavsett vad du tycker om sick-sack mönstrade huggormar eller blanka snokar så lovar jag att ditt ormproblem inte är lika stort som många i Bangkok upplever det.Thailands huvudstad är byggd på sankmark, en miljö där många tropiska ormar trivs. När staden växer så kunde man tro att ormarna försvinner eller flyttar någon annanstans, men icke. Vissa kanske gör det, men långt ifrån alla.Bangkoks många kloaker och klonger, alltså vattenkanaler, är en perfekt miljö för storstadsormar. Där trivs allt från olika kobror och huggormar, som alla är giftiga, till solstråleorm och råttormar, som enligt lokala experter inte är farliga för människan. I Thailand finns det runt 200 arter av ormar och bara 60 av dem är giftiga.När jag var i Sverige i somras läste jag en artikel i en lokaltidning att det var många som ringde in till 112 för att dom sett en huggorm, inte blivit bitna, utan för att dom sett ormen och ville att räddningstjänsten skulle komma och ta bort den. Där har vi något som sammanför svenskar och thailändare. Många här ringer också efter hjälp när de ser en orm.Om man frågar personalen som svarar när man ringer akutnumret i Bangkok så är ormar ett mycket stort problem i stan. I genomsnitt får de ett samtal om ormar var 15:e minut, dygnet runt. Det betyder att den speciella ormstyrkan som finns i Bangkok gör långt över 40 000 utryckningar om ormborttagningar varje år. Länge har den här gruppen jobbat i skymundan. Men de blev kända när en lokal jetsetare i Bangkok lade upp en bild på nätet av en stor boakonstriktor som hängde i ett träd utanför kändisens bostad i centrala stan. Bilden av boaormen spred sig snabbt på nätet och personalen som tog hand om ormen blev hjälteförklarade av Bangkokborna. Ormstyrkan har enligt dem själva en framgångsfrekvens på över 90 procent där man fångar ormarna och överlämnar reptilerna till avdelningen för nationalparker, vilda djur och växtskydd, så att de kan släppas ut i lämpliga naturliga miljöer.Den här gruppen rycker inte bara ut när det är ormar som syns till utan också på larm om allt från getingar, stora varaner och allt där emellan.Det finns inga officiella siffror på hur stor ormpopulationen är i Bangkok. Men man uppskattar att det finns runt ettusen ormar i varje distrikt, vilket gör ett möte ganska troligt.Enligt Bangkoks chefsveterinär beror den höga populationen av orm i Bangkok på att invånarna inte äter reptilen i samma utsträckning som man gör på landsbygden. Dessutom finns det gott om mat för ormarna i storstan. Så vi får fortsätta leva tillsammans med burmesisk pyton, siamesisk spottande kobra och den gul-svartbandade kriaten som ett inslag i storstadsdjungeln.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

2 Sep 20223min