Minnet av lågmälda samtal vid kvällselden och landet där våldet tog över: Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönikan 31 oktober 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Naila Saleem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

31 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 30 oktober 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Lubna El-Shanti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

30 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 29 oktober 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

29 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 28 oktober 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Johan-Mathias Sommarström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

28 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 25 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Haifa, fredag.När jag har bevakat demonstrationer som anhöriga till israeliska gisslan anordnar, så tittar jag extra länge på en bild som många gånger hålls upp bland bilderna på gisslan. Den är på en ung man med svart hår delat i sidbena. Under fotografiet brukar det stå fraser som ”Låt dem inte försvinna som jag gjorde”.Mannen heter Ron Arad. En israelisk stridspilot som försvann för 38 år sedan, när hans stridsflygplan störtade i södra Libanon den 16 oktober 1986. En dag som jag aldrig glömmer. Jag var åtta år gammal och stod på utomhustrappan som ledde till vårt hus i Saida i Libanon, när jag såg hur – det jag trodde var en missil - slog ner mellan två kullar och orsakade en enorm explosion.Helt plötsligt såg jag hur två fallskärmar svävade upp i luften. Jag hörde de vuxna, som samlades på den långa trappan, prata om att det vi såg var stridspiloter. Det som störtade och exploderade var ett stridsflygplan och inte en missil.Den ena fallskärmen blåste bort från vårt sikte. Och den andra fortsatte falla nedåt. Senare skulle vi få veta att piloten som hängde i den, heter Ron Arad.Ljudet från skottsalvor hördes från olika håll. De firar, sa en i samlingen. De skjuter mot piloten, sa en annan.En av mina kusiner, som var tio år äldre än mig, började gråta och skrika i panik, såsom hon brukade göra vid varje attack.”Nej, skjut inte, det är synd om honom”, skrek hon.Snabbt fick hon en utskällning av en annan kusin.”Vadå synd om honom, han är här för att döda oss”, fräste han.Medan de vuxna var inne i sina diskussioner om hur man bör behandla piloterna, och medan min kusin snyftade – var jag inne i helt andra tankar.Jag hade aldrig tänkt på att stridsflygplan vars ljud tog över hela min kropp varje gång de kom och bombade, flygs av människor.Jag visste vad en pilot var och jag hade åkt flygplan flera gånger, men stridsflygplan var annorlunda. De var snabba och spetsiga som en raket. De var blod, lemlästade kroppar, sörjande människor – och den där vackra flickan med långt svart hår i parallellklassen, som aldrig kom tillbaka till skolan efter en attack.Det kändes konstigt att se det som jag upplevde som övernaturligt och ouppnåeligt, brinna mellan kullarna. Och jag var absolut inte rädd för den där piloten. Jag tyckte också synd om honom, han som hängde där ensam i luften. Men jag vågade inte säga det, när jag såg hur min kusin blev utskälld.Häromdagen ringde jag till Libanon och pratade med henne. Hon, min kusin, är lika mjuk och rar som hon alltid har varit. Vi skrattade när jag påminde henne om utskällningen, och när hon berättade hur hon vid någon flygattack slängde sig ner på marken och hamnade med näsan rakt in i en svettig sko.Medan vi skrattade åt scener hon alltid ställde till med, vid flygattacker på 80-talet, avbröts våra skratt av nya flygattacker.Samar Hadrous, Haifasamar.hadrous@sverigesradio.se

25 Okt 20244min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London torsdag:Jag är i domstolen Old Bailey, och det är vittnesmål från anhöriga till en 32-årig kvinna som mördats av sin make.”Jag önskar jag kan vara på plats när djävulen tar din själ”, säger pappan med darrande röst och tittar rakt i ansiktet på dotterns mördare, som sitter i ett bås en bit bort.”Min dotter Tia var en fantastisk kvinna, hon gjorde mig stolt varenda dag”, fortsätter pappan.En rättsprocess i England och en i Sverige skiljer sig åt, och jag tänker inte i första hand på de engelska perukerna och ämbetsrockarna utan på straffen och brottsoffrens roll.I Sverige är straffmyndighetsåldern 15 år. I England är den 10, ja 10 år. Nyligen fick två 13-åringar i Wolverhampton, som var 12 när de knivmördade en tonåring, sina straff. Det kommer att ta minst åtta och ett halvt år innan de kan få villkorlig frigivning ur ungdomsfängelset.Förra året dömdes två 16-åringar, som var 15, när de mördare en transflicka till livstid, minimum 22 respektive 20 år i fängelseInte bara mord får stränga straff. Efter sommarens upplopp har många dömts till fleråriga fängelsevistelser, som längst nio år.En tidigare ostraffad 61-åring fick nästan tre års fängelse för att ha skrikit okvädningsord mot polisen och asylsökande. Några har fått två till tre år enbart för vad de skrivit på nätet.Men det är inte bara straffen som skiljer sig åt utan också sättet de delas ut på. När en engelsk domare läser upp domen ingår en moralisk värdering.”Det ni gjorde är hemskt och chockerande. Ni kände inte Shawn. Nu har hans föräldrar förlorat sin son, hans syster har förlorat sin bror”, sa domaren till de två 13-åringarna i WolverhamptonOch så de anhörigas roll. Deras upplevelser ges rejält utrymme. Efter pappan till den mördade kvinnan i rättegången i Old Bailey, berättar gudmodern om vilken smärta familjen har gått igenom och om hur fyra barn nu förlorat sin mamma. Därefter läser åklagaren upp ett tiotal liknande vittnesmål från vänner, kollegor, och andra anhöriga. Det hela tar uppåt en halvtimme.Sedan är det dags för domen, mord och våldtäkt. Livstids fängelse, minimum 32 år.”Tia var en kvinna i sina bästa år, en älskad mamma och framgångsrik i sitt arbete”, säger domaren och riktar sig till gärningsmannen.”Det är ditt eget val, dina egna handlingar, som gör att du är här. Du kan inte skylla på någon annan”, avslutar domaren och den åtalade förs bort av häktesvakten.I Sverige diskuterar politikerna just nu både sänkt straffmyndighetsålder och ökat inflytande för brottsoffer. Jag vet inte i vilken mån justitieutskottets ledamöter har varit på studiebesök i Old Bailey eller inte och vad de i så fall tar med sig hem.Pontus Mattsson Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se

24 Okt 20243min

Utrikeskrönikan onsdag 23 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors onsdagDet skulle kunna kallas ett brutalt kändismord som skakar Finland. Ett tragiskt relationsdrama - men historien innehåller så mycket mer än så. Än en gång riktas strålkastarljuset mot machokultur och minoritetsgruppers utsatta situation.2019 kom Janne Puhakka ut som den allra första öppet homosexuelle hockeyspelaren i den inhemska ligan i Finland. Bara 24 år gammal blev han en förebild som utmanade machokulturen inom sporten. Och han hyllades för sitt mod. Många hoppades att detta skulle vara första steget mot en mer öppen och tillåtande kultur.Han hade redan då varit tillsammans med sin partner i flera år men vågade inte ta steget att berätta förrän hockeykarriären var avslutad. Åren som följde blev han en kändis i Finland - efterfrågad av medierna, ambassadör för Helsingfors Pride och utsedd till Queer of the year.En söndag i mitten av oktober i år hittas Janne Puhakka skjuten till döds. Mordvapnet ett hagelgevär och den misstänkta gärningsmannen är Janne Puhakkas ex-partner. Polisen beskriver gärningen som ”synnerligen brutal och grym”. Orsaken till mordet är inte klarlagt men än en gång är Janne Puhakka föremål för stora rubriker.Finland sörjer, kondoleanserna strömmar in och bland de som reagerar starkt finns bland annat Finlands förre utrikesminister och presidentkandidat Pekka Haavisto som också är öppet homosexuell. Den tragiska händelsen har återigen startar diskussionen om machokultur och minoriteters utsatta situation.Det talas för lite om problemet, bagatelliseras för ofta och det saknas forskning skriver tidningen vidare. Och i debatten pekas på att homosexuella inte söker hjälp i samma utsträckning av rädsla för diskriminering. Många saknar förtroende för polis och andra myndigheter.Och från sportens värld lyfts återigen problemet med machokultur. Janna Puhakka var den första hockeyspelaren som kom ut som gay. Han är också hittills den enda. Ingen mer har vågat ta steget.I hockeyvärlden har inget eller väldigt lite förändrats. Sexism, machokultur och homofobi lever kvar. Hufvudstadsbladets sportkrönikör är en av dom som beskriver problemet.För fem år sedan - 24 år gammal tog Janne Puhakka ledningen och kom ut som homosexuell. Nu finns han inte mer. Finland sörjer. Den lilla ljusstrimma av hopp som finns kvar är att hans död inte ska vara helt förgäves. Kanske kan uppmärksamheten bidra till den förändring han själv så gärna ville se.Carina Holmbergcarina.holmberg@sr.se

23 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 22 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Det finns ett viralt klipp från Libanon som har fått stor uppmärksamhet på sistone. Jag kan inte sluta titta på det. Det är en film på en liten flicka som sitter i en frisörsalong. Hon är fyra år och heter Naya och kan inte sluta skratta. En frisör drar i hennes hår och hon skriker av skratt.Det här slår an något i mig eftersom det är mycket prat om frisörer hemma hos mig just nu. Jag har en dotter i typ samma ålder som den här lilla flickan och hon vill väldigt gärna gå till en frisör. Jag vet inte om ni minns hur det var när man var sådär 3-4 år, men att gå till frisören var en ganska stor grej. En spännande grej, men också en läskig grej. Läskig för att det var saxar involverade. Saxar och surrande rakapparater som ibland kom jättenära örat.Naya, flickan på klippet, skrattar, men hon ser också lite rädd ut. Det här klippet blev viralt i Libanon, och man kan förstå varför. För det där garvet känner alla som har haft barn igen. Det är precis så det låter när min dotter skrattar. Hon har inte lärt sig säga ordet kittla, istället tror hon att det heter ”kibbla” och ibland lägger hon sig på golvet, drar upp tröjan, pekar på sin navel och skriker ”KIBBLA!”. Och när man sen kibblar henne på magen skriker hon av skratt.Man kan inte sluta le när man ser klippet.Såhär ska ju barn låta, och surrande rakapparater som kommer för nära örat borde ju vara det enda som barn borde vara rädda för.Men anledningen till att det här virala klippet har kommit upp till ytan nu igen är för att när Israel började flygbomba Beirut, så försvann den lilla flickan från det kända klippet. Hennes hus attackerade och rasade ihop.Tidningen L'Orient Today beskriver i ett reportage från platsen hur hela huset förvandlades till rasmassor. Räddningspersonalen lyckas till slut hitta två kroppar. Först en stor kropp. Sen en liten kropp. Den lilla flickan från det virala klippet. Naya. Fast det är svårt att se att det var hon till en början, eftersom att den var så fullkomligt sönderkrossad. I reportaget beskriver räddningspersonalen hur det inte gick att skilja dem två kropparna från varandra, den lilla och den stora. Men, sa de, det såg ut som att den stora kroppen måste ha kramat om den lilla precis innan huset rasade över dom.Jag tittar på klippet på Naya på frisersalongen. Hur kan man förstå att sånt här händer. Att fyraåringar dödas i krig. Den kända brittiska mellanösternkorrespondenten Robert Fisk sammanfattade krig med en mening. Det är the ”Total failure of the human spirit”, sa han. Mänsklighetens totala misslyckande.Love Lyssarides, Stockholmlove.lyssarides@sverigesradio.se

22 Okt 20243min