Jag skulle bara vara här i ett par dagar: Lubna El-Shanti, Lviv

Utrikeskrönika 2 mars 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lviv, onsdag.

Jag skulle bara vara här i ett par dagar. Direkt från en reportageresa i Vilnius satte jag mig på ett plan till Lviv. I väskan en tröja, dator och en bandare.

I flera månader har jag liksom många andra följt rapporteringen om den ryska upptrappningen vid den ukrainska gränsen.

Bara några dagar innan hade jag pratat med Litauens premiärminister som sa att hon på allvar trodde att det skulle ske, och ännu värre om Ryssland skulle använda sina styrkor i Belarus för att anfalla Ukraina. Och hon var uppenbart irriterad över att det fanns länder i EU som inte ville skicka vapen till Ukraina.

Men krig är så förlegat, tänkte jag, i Europa dessutom.

Och även om allt tydde på att Ryssland skulle anfalla Ukraina så levde jag på hoppet, snarare än förnuftet. Jag hoppades in i det sista.

Tidigt på morgonen i Lviv väckte redaktören i Stockholm mig.

Det är krig.

Och jag ska alldeles strax rapportera från Ukraina, från Lviv. Berätta, vad som händer samtidigt som jag själv försökte ta in det, försökte förstå.

Till ljudet av flyglarm sa jag något trevande i direktsändning, jag minns inte ens vad.

Krigets första dag.

Nu har det gått en vecka, jag har samlat mig, landat, accepterat, sörjt, känt oro, tillbringat timmar i skyddsrum, lyssnat, pratat, intervjuat. Och det är lika overkligt fortfarande.

Att titta i människors ögon, människor, vars liv gått i spillror, barn som gråter över att bli lämnade av sina föräldrar, föräldrar som lämnar sina barn för att gå ut i ett krig, de varken valt eller förtjänat. Människor som flyr, ungdomar som snart skulle börja på universitetet men som nu rycker in i försvaret, beredda att döda och dödas för sitt land, pensionärer, personer med olika funktionsvariationer, som inte ens kan ta sig ner i skyddsrum, medan kriget rasar utanför deras fönster.

Eller som läkarna Olexandr och Yaroslava som levde ett vanligt liv i Kiev, reste jorden runt för sina besparingar, drömde om att köpa en sommarstuga, en datja. Nu är hon i Lviv med döttrarna, han på ett sjukhus i Kiev där han tar hand om sårade soldater. Livet är förstört för alltid, sa han innan han satte sig på nattåget till Kiev, från Lviv.

Jag och min kollega Johan Mathias Sommarström är mitt ibland dem, andas deras oro, ångest och panik. Vi handlar i samma mataffärer, vi delar skyddsrum, vi befinner oss i samma land. Skillnaden är att jag en dag ska åka hem till min familj, till ett land som håller ihop, till en trygg och säker vardag.

Jag har fortfarande bara en tröja för att affärerna här är stängda. Ibland tänker jag på det för att tänka på problem jag inte har.

Lubna El-Shanti, Lviv
lubna.el-shanti@sverigesradio.se