Minoriteter splittras i nya valdistrikt: Roger Wilson, San Francisco

Utrikeskrönikan 23 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Irinas balkong i ett typiskt sovjetiskt lägenhetskomplex i grått tegel. Sankt Petersburg den 9:e maj i år. Den omhuldade, ja älskade, Vladimir Vysotskij sjunger “Soldater från Centrumgruppen” så det dånar mellan husväggarna. Vysotskij skrev sången 1965, den handlar om invasionen av Ukraina av tyska nazisttrupper. På tyska stavas centrum med Z.Ukraina har förbjudit symbolerna Z och V, bokstäver i vårt alfabet, men i kyrilliskan ser det som ska låta som V ut som ett B och Z som en trea.I Ryssland betyder Z och V just nu en militäroperation för att avnazifiera och avmilitarisera Ukraina. Vita Z och V har inte bara synts på soldater och stridsfordon i kriget utan har framgångsrikt lanserats som symboler för stödet för den militära operationen - som kriget kallas i Ryssland - enligt lag.På otaliga bilder och videos syns allt från dagisbarn till ballerinor, som står uppställda i ett Z:a. Z har klistrats på bilar och husväggar, ofta i svart och orange. Men vad bokstäverna står för är något oklart - det kan vara Z som i “Za Rossija” alltså för Ryssland, eller underförstått för ryska segern - för makten - för presidenten.I fler länder än Ukraina är nu symbolerna förbjudna, särskilt Z, som om den dubbleras ser ut som en nazistisk svastika.Och det är här vi återvänder till Vysotskij - poeten och trubaduren, som var förbjuden under Sovjettiden - en rebell, som spelades ändå och som blev tillåten och älskad innan han dog av alkoholförgiftning blott 42 år gammal. 15 år senare restes den första statyn i Moskva. Det brukar sägas att näst efter Lenin är det Vysotskij som har flest statyer i framförallt Ryssland och Ukraina. Det finns – eller vem vet fanns – i Mariupol, i Charkiv, i Kiev, i Melitopol.Men åter till Irinas balkong, för innan sången tonats ut syntes en polis klättra upp på fasaden till balkongen, först knacka, sen banka på fönstret och så sparka på balkongdörren.Hon öppnade inte först för hon var övertygad om att det var den försupne grannen som bråkade med henne. Det var grannen som ringt polisen och som bär ansvaret för att Irina nu dömts till 50 000 rubel i böter för att ha förolämpat den ryska militären.För Vysotskijs sång - har fått nytt innehåll - historien upprepar sig, heter det i videos där sången blir en del i det som ses som ett nytt nazistiskt eller fascistiskt angrepp, men nu av ryska soldater.Och för det dömdes Irina, som bara hade sången på hög volym när den spelades på rysk radio.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent maria.persson_lofgren@sr.se

23 Maj 20223min

Utrikeskrönikan 10 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, fredag.Max fem förpackningar per köp, står det vid hyllan för bröstmjölksersättning på ett av de stora varuhusen här i San Francisco. För än så länge gapar inte hyllorna tomma här, som det gjort på flera andra ställen i USA. Runt om i landet har allt mer uppjagade småbarnsföräldrar insett att bröstmjölksersättning numera är en bristvara. Allra värst är det för de som har barn med särskilda allergier, och som behöver specialprodukter.Det här med ojämn tillgång på varor har många amerikaner fått vänja sig vid under pandemin, men den här gången var det inte bara störningar i leverans- och produktionskedjor som låg bakom krisen.En av de största tillverkarna, Abbot, fick stänga en av sina fabriker efter att man vid en kontroll hittat en farlig bakterie i anläggningen - och företaget återkallade då redan producerad bröstmjölksersättning.Det här minskade tillgången väsentligt, något som blev extra problematiskt då just Abbot har stora kontrakt där de är huvudleverantör till de konsumenter som får statligt stöd för att kunna ha råd med bröstmjölksersättning.Abbots fabrik stängde i februari, och även om andra producenter kunnat öka sin produktion har det inte räckt till. Och den här veckan har debatten kring bristen på bröstmjölksersättning och vad som orsakat den briserat.En del ser det här som ett typiskt amerikanskt problem. Och pekar till exempel på marknadskoncentrationen, där fyra företag kontrollerar omkring 90% av USA-marknaden för bröstmjölksersättning.Medan andra hellre vill prata om att USA fortfarande inte har någon lagstiftad betald föräldraledighet för nyblivna mammor- något som gör att många kvinnor har svårt att hinna med att amma sina barn.Även den ständigt infekterade frågan kring migration och läget vid gränsen drogs in i debatten, när republikaner argumenterade mot att regeringen försåg migrantfamiljer med bröstmjölksersättning - produkter som gick till, som en profil på tv-kanalen Fox News gick så långt att han menade att maten skulle gå till ”illegala bebisar”.Nu har Bidenadministrationen till sist satt in en rad åtgärder. Man flyger bland annat in bröstmjölksersättning från utlandet, och från myndighetshåll arbetar man intensivt för att få igång produktionen i den stängda fabriken igen.Men det är saktfärdiga reaktioner på ett problem som haft flera månader på sig att förvärras. Och de politiska motståndarna använder det här som ytterligare ett argument för Bidenadministrationens inkompetens.Och de har stor chans att få gehör hos de redan prövade amerikanska konsumenterna. De som efter månader av leveransstörningar nu ser priserna på bland annat livsmedel och drivmedel gå i höjden i den högsta inflationen på 40 år. Och där bröstmjölksersättning numera alltså är en bristvara.Roger Wilson, USA-korrrespondent

20 Maj 20223min

Utrikeskrönikan 19 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdagEfter totalt nästan en månads tid spenderad i krigets Ukraina har jag fram och tillbaka funderat över motståndskraft och rätten att vara rädd.Att Ukraina lyckats göra sånt motstånd mot stora Ryssland har förvånat omvärlden.Det var många som trodde att det här skulle ta en helt annan vändning när invasionen inleddes. Och att det gått så bra för ukrainarna bottnar enligt bedömare delvis i viljan hos människor att slåss för landet – kraften i att president Zelenskyj tidigt tittade in i kameran i ett klipp på sociala medier och sa ”vi är här, jag är här”. Han lämnade inte landet. Jag behöver vapen, inte skjuts härifrån, var hans svar på USA:s erbjudande om evakuering.En inställning som helt klart speglas i de flesta jag mött under veckorna i landet. Många vill inte prata om något fredsavtal, inte om krigets slut bara om Ukrainas vinst.Soldaterna som vi mött på tågstationer som kramar sina familjer farväl, de som vaktar checkpoints, de som motat bort ryssarna från Kiev-området. ”Nej, Jag är inte rädd”, svarar nästan alla. Motståndet har hyllats och berömts. Men det finns också något komplext i viljan att försvara sig.I kön till tågen som ska lämnar Ukraina – bara drygt två veckor efter Rysslands invasion, står en 18-årig kille. Han pluggar i ett annat land i Europa egentligen – men hade kommit hem för att hälsa på familjen precis innan 24:e februari. Nu står han i kön med hundratals andra ukrainare som vill lämna det krigsdrabbade landet. Han rycker på axlarna, skakar på huvudet; jag vet inte om de kommer släppa på mig på tåget, säger han. Han har ju fyllt 18 år. Och män mellan 18 och 60 får inte lämna. Jag kan se att han är tårögd. Hans mamma står bredvid, har följt honom till tåget. Han tittar sig omkring när jag frågar om det här – det är uppenbart ingenting som han vill säga högt - att han som redan befinner sig i relativ säkerhet i västra delen av landet ska fly nu - när andra i hans ålder åker åt motsatt håll för att slåss mot Ryssland. Ordspråket "bättre fly än illa fäkta" gäller inte här. Inte nu.Långt ner under jord, i Kievs tunnelbana, president Zelenskyj håller presskonferens. Kriget har nu pågått i två månader. Hur mår presidenten själv egentligen undrar en reporter, är han inte rädd? Han som är en måltavla likt ingen annan här. Han upprepar att det inte är intressant. Han har inte RÄTT att vara rädd, säger han.Över sex miljoner personer har flytt Ukraina. I de köer som jag har stått i ut ur landet, har det nästan uteslutande varit kvinnor och barn. Nästan inga män. De som velat har, likt killen i kön till tåget, in pratat så högt om det. Ofta har de sagt att de har medicinska skäl att få lämna – men det känns inte alltid som att det har stämt. Kanske ibland ville de bara få leva sitt liv? Som Leo jag träffade. Snart 30 år, snart pappa för första gången. Han ville så gärna följa med sin fru om hon måste åka över till Polen för att föda deras barn i lugn och ro - utan kriget. Han var rädd, rädd att missa när hans första son föds.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

19 Maj 20223min

Utrikeskrönikan 18 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kapstaden, onsdag.En veckas reportageresa lider mot sitt slut. Det är första gången jag är i den här stan, och i det här landet. Det är första gången jag är på den här kontinenten. En del saker förväntade jag mig att se, men det har ändå gjort starkt intryck. De brutala skillnaderna mellan de som har och de som inte har, och som är så mycket mer synliga i stadsbilden här jämfört med i Sverige. Varje dag har jag åkt förbi tjusiga hus med fantastisk utsikt över havet, och höga murar med taggtråd eller elstängsel mot gatan. Jag har åkt förbi padelanläggningar, golfbanor och boutiquehotell. Några minuter senare townships, kvadratkilometer efter kvadratkilometer med samhällen som enbart består av skjul, och där droger och gängkriminalitet gör livet svårare för samtliga. En sak som jag kanske var mindre förberedd på, är storslagenheten i den här stan. Allt är liksom maxat. Och det som gör det mest maxat är bergen. Vart du än vänder dig har du ett imponerande berg. Och kommer man upp på bergen så tar utsikten andan ur en. Den här stan, på sin kontinents yttersta spets, känns så mäktig så om man tänker på låt säga ett Eiffeltorn, så känns det liksom bara – fjuttigt.Det som också slagit mig är Kapstadenbornas kärlek till sin stad. Capetonians, unga som gamla, verkar älska stan och verkligen uppskatta skönheten. Jag tänkte att de som går här varje dag kanske skulle rycka på axlarna åt vyerna. Men på Signal Hill vid solnedgången har folk bänkat sig på berget som på en teater. Det är ungdomar, barnfamiljer med picknickmat, och bilarna är så många att parkeringsplatsen inte räcker till på långa vägar. Vägen upp är en serpentinväg, där varje möte med en något större bil är en risk att hamna med ett hjul i diket. Vägen är en utmaning för mig som verkar ha utvecklat en viss höjdskräck på äldre dar. Den här stan är farlig, har så många människor sagt åt mig. Jag vill tillägga att den känns rätt farlig även på höjden.Men när solen gått ner, och en stor fullmåne gått upp, lyser stan med miljontals lampor långt där nere, och bortanför ses hisnande berg så långt ögat når. Jag struntar i min höjdskräck och tänker att den här utsikten nog inte går att vänja sig vid. Den går inte att rycka på axlarna åt, oavsett om du sett den förut. Och oavsett om du är en som har eller inte har i den här stan.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

18 Maj 20222min

Utrikeskrönika 17 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva, Jerevan eller kanske Warszawa tisdag morgon.Ni får ursäkta om jag inte riktigt säkert vet var jag är när just ni hör det här.På lite drygt en vecka har jag turnerat runt i sex länder och fem huvudstäder allt för att komma till den största metropolen Moskva.Det tog mig tre dygn, försökte först ta buss från Tallinn via Narva till St Petersburg. Men en ny okänd "sakon", lag med femtioelva paragrafer påstod att jag måste ha tagit ett coronatest I Ryssland och finnas på en lista, PCR-testet jag hade och mina fyra vaccinationer dög inte.Så olikt Karl XII som 1700 besegrade ryssen i just Narva blev jag besegrad av en spoling, som precis fått uniform och leddes förödmjukad tillbaka över gränsbron, som om jag skulle försöka klättra över taggtrådsstängslet och hoppa ned i floden för att få komma till Ryssland.Ny buss nu till Riga och så flyg till Istanbul nästa dag, där hade jag min första tur på drygt ett dygn och slapp sitta åtta timmar på flygplatsen och kammade hem sista sätet på ett tidigare flyg till Vnukovo i Moskva. Annars hade jag kommit fram för sent.Som journalist är det viktigt att vara på plats där det händer och nu var jag faktiskt det, i god tid före Segerdagsfirandet vid femsnåret tog jag övermodigt beslut att åka taxi in till stan. Det var ett misstag. Särskilt om taxichauffören, både ville ha för mycket betalt och inte hittar utan ständigt lyckades köra in i varje avspärrning. Jag menar vem åker mot Röda torget när det är där paraden ska hållas?!Allt mer desperat efter att han kört in i alla tänkbara avspärrningar klev jag ur bilen och tänkte övermodigt att polisen säkert låter mig passera avspärrningen för att komma hem. Vi var ändå många många kilometer från Röda torget. Men tyvärr på fel sida Tverskajagatan. I varje gathörn en polis, som sa njet och absolut inte ville ge en hint om var det gick att passera.... Till slut räddades jag av metron, trots hopplösa trappor vid linjebyten så kom jag fram och hann rapportera om Segerdagen, se stridsvagnar rulla och prata med folk.Somliga sa saker jag bara inte hade kunnat föreställa mig.Det är inte bara resandet hit som förändrats totalt. Att vara i ett land, som startat ett krig i Europa är en mycket konstig känsla där allt på ytan ser ut att vara som vanligt.Och när så många helt enkelt inte vill bli påminda om att det INTE är som vanligt.Låtsas som förlusten av McDonalds eller Ikea inte spelar någon större roll, det finns andra fastfoodkedjor, som är ryska och vi kan också göra spånplattebaserade garderober.Som utlänning sticker du ut i butiken när du betalar med kontanter, en kassörska var riktigt otrevlig och blev påhejad av en man intill. Känslorna ligger utanpå.Men i en annan butik log kassörskan med hela ansiktet tillbaka, när jag var särskilt artig, hon sa bak min rygg: vilken vacker människa.Jag väljer att fokusera på henne nu när jag lämnar Moskva för den här gången.Maria Persson Löfgren, Jerevan eller Warszawa eller kanske Stockholmmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

17 Maj 20223min

Utrikeskrönika 16 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.Järngrinden ger ifrån sig ett högt gnisslande ljud varje gång den öppnas och stängs bakom mig eller någon annan av dagens besökare.Till vänster hänger skylten ”women only, no men allowed” – endast kvinnor, inga män tillåtes. Deras vattenhål ligger några hundra meter bort.Gruset knastrar under fötterna. Någon parkerar sin cykel. Har man tur sitter det en sällskapssugen hund och väntar lydigt på sin matte.Ljuden från bilvägarna, polissirenerna, järnvägsspårens skriande läten når inte hit.De lummiga träden både isolerar ljud och skyddar från insyn. En skylt påminner – mata inte räven. Hon brukar ogenerat zick-zacka bland besökare som lagt sig i solen på gräsmattan eller fikar på någon av bänkarna.Det här är mitt, och många andras, oas mitt i stan – ett vattenhål i storstadens London.Kvinnodammen öppnade officiellt för snart hundra år sedan, 1925. Även om det sägs att folk badade här även innan dess, i vattnet som rinner till från floden Fleet.Ett spartanskt omklädningsrum påminner om hemma. Det luktar lite som en svensk bastu, av trä, blöta golv, någons duschkräm.Badvakterna som antingen nickar igenkännande eller synar dig och frågar – har du utebadat förut? Har du ätit frukost idag? Har du något varmt med dig?Det kallaste jag varit med om här var tre grader i vattnet. Då kom jag inte längre än ner på stegen och snabbt upp igen. En av badvakterna kallade mig för en krigare och plötsligt var min vanliga prestationsångest borta. Jag försökte ju, det räcker.Steg för steg blev det lättare. Kroppen vande sig, paniken när bröstkorgen omgärdas av iskallt vatten släppte. Rädslan för kramp likaså. Reflexerna tar över. Ett simtag, ett till, och ett till. Glöm inte att andas ordentligt också.Så kom belöningen, i takt med att både sinnet och kroppen vant sig vid de regelbundna chockarna började temperaturen vända mot sommar. En grad till, en till. Vid tolv togs avspärrningarna i mitten av dammen bort och badvakterna började multitaska sitt jobb med att läsa en bok eller en tidning.Nu när det mörka vattnet nått femton grader känns det inte längre som en kall hand runt halsen de första minuterna. Lugnet behöver inte forceras längre, det kommer av sig själv - det går att fokusera på annat. Vinden som gungar träden runt dammen. Trollsländorna. Skratta åt någon som hoppar i för första gången och släpper ifrån sig ett skrik av fasa.Andbebisarna som tar sina första simturer medan föräldrarna spanar efter räven och fiskmåsarna som attackerat dem förut. Kungsfiskaren som ibland visar upp sina skarpa färger.En kvinna jag träffat på flera gånger berättar att hon började simma här 1982.Hon bor i närheten, andra kommer från andra sidan stan. I regn, snö, solsken. Vissa berättar hur simmandet här var den enda rutinen som gick att ha kontroll över – under skilsmässor, depressioner, cancerbehandlingar. Det silkeslena vattnet har fångat upp tårar, skratt, kärlek, känslostormar, stress. Sköljt bort det tunga – och lämnat både kropp och sinne lättare.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

16 Maj 20223min

Utrikeskrönika 13 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Afghanistan fredag.Det är hett och torrt, dammet yr och strupen längtar ständigt efter dryck. Medan vi kör från en stad till en annan ber min afghanske följeslagare att jag ska sätta på lite musik, ”sån man lyssnar på hemma i Sverige”, säger han. Jag får upp Lalehs Some die young i mobilen och vi kör vidare under tystnad.Regionen är en av alla dem som sett intensiva strider genom åren, så sent som i somras stred talibaner och den nationella armén mot varandra här med civila offer som följd. Här och där ser man sönderskjutna byggnader och varningar för minor.Det har gått nästan på dagen nio månader sedan Kabul föll och talibanerna tog makten över hela landet. Larmrapporterna om akut hunger och ekonomisk nöd har varit många. Dessa är så klart en del av sanningen men bilden har fler nyanser än så. Vardagslivet rullar på, för en del i en betydligt dystrare färgskala, för andra är den gyllene tiden äntligen här. Jag har träffat företrädare för bägge lägren under mina dagar i Afghanistan.Kvinnor som är minst sagt förbannade över talibanernas dekret om att de måste täcka sina ansikten, inte får arbeta och inte heller resa utan en manlig släkting.”Kunde du resa in i landet utan en mahram?” är det första kvinnan jag ska intervjua frågar mig. ”Ja, regeln om att ha en manlig släkting som följeslagare gäller inte oss utlänningar”, säger jag.Hon suckar och berättar att hon senast samma morgon blev stoppad på väg till arbetet.De andra då, de som är mer nöjda – vad säger de? De lyfter fram freden, att det går att röra sig utan att hamna mitt i striderna. Och så klagar de på korruptionen inom den förra administrationen och säger att det är bättre nu.Talibanerna är upptagna med att axla regerandets mantel i stort som i smått. Nyligen lät de befolkningen i några av Kabuls stadsdelar rösta fram sina lokala företrädare enligt en procedur som har likheter med demokrati. Det är oklart vilken betydelse man kan fästa vid det.Talibanerna har också förmått många av de manliga statstjänstemännen som arbetade för den förra regimen att återvända i tjänst. Så nu patrullerar före detta regeringssoldater tillsammans med talibanerna i Kabul – man känner igen dem på de korta skäggen.En fråga som väcker mycket känslor både i och utanför Afghanistans gränser är den om flickors rätt till utbildning.Att frågan är känslig blev tydligt häromkvällen när jag intervjuade folk på stan. Då kom en taliban fram och undrade varför jag ställde just de här frågorna; om jag egentligen är intresserad av att veta vad som händer i Afghanistan eller om jag redan hade min uppfattning om den nya regimen klar? En berättigad fråga sett ur perspektivet att det nu äntligen är fred i Afghanistan och att det enligt samma synvinkel är talibanernas förtjänst. Varför ska vi i väst då hänga upp oss på hijabtvång och stängda skolor? På den frågan finns förstås många bra svar, men hans kritik tål ändå att tänkas på.Naila Saleem, Afghanistannaila.saleem@sverigesradio.se

13 Maj 20223min

Utrikeskrönikan 12 maj 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris torsdag,– Hur kan han vara så pigg jämt?Landets president, alltså. Dagen efter första omgången i presidentvalet till exempel, när jag efter några intensiva veckor och nattarbete, äntligen lyckades skaka liv i mig själv runt lunch och slog på teven var han redan ute och tog selfies med väljare.Han är alltid steget före.Jag försöker trösta mig med att han nog inte bor ovanför en dåligt hörande pensionär som tittar på TV till ett på nätterna, och inte heller bor under en ung man som har högljutt sex ofta precis efter att damen under äntligen har somnat.Men ändå.Ta till exempel den där ovanliga, men ändå i hans värld helt typiska veckan i februari.På måndagen hade han maratonmöte med Putin i Moskva.På tisdagen överläggningar med Zelenskyj i Kiev, och Scholtz i Berlin.På onsdagen, vanliga möten med franska regeringen.På torsdagen presenterade han en stor kärnkraftssatsning i ena delen av landet.På fredagen var han värd för en stor konferens om havsmiljöproblemen i den andra delen, och sedan på kvällen- middag med Portugals President i Paris.Efter en så intensiv vecka, med så astunga ämnen skulle man ju kunna tänka sig att han vid presskonferenserna dök upp med ringar under ögonen och stakade sig lite på orden.Men icke. Aldrig.Det händer att svetten pärlar sig i pannan på honom, och några gånger har han visat irritation,Men trött?Aldrig.Inte det minsta.Det är kanske det att han aldrig levt med små barn. Han har inte alla dessa sömnupphackade nätter på CV:t alltså.Man kan ju se på andra världsledare, som tillträder runt fyrtio, som han gjorde.När de lämnar fem år senare har de blivit tunnhåriga, gråskäggiga eller fått några centimeter bredare midjemått.Men inte Macron.Han spelar – av allt att döma – nog i och för sig inte på bortaplan på nätterna, som ju vissa tidigare franska presidenter gjort.Dubbelliv kan ju naturligtvis vara lite krävande.Och det är klart att han sparar en himla massa energi på att aldrig behöva tvätta kalsongerna själv,Och inte behöver han ta fram faktaunderlag eller boka resor eller så heller.Men ändå.Alla dessa möten och framträdanden...Han läser knappt ens innantill.Och gör liksom aldrig sådant som letar efter läsglasögonen, på en presskonferens inför miljoner tittare, för att sen upptäcka att han visst hade de på sig, som premiärminister Jean Castex till exempel.Kan det vara den 24 år äldre frun Brigitte Macron som är hemligheten?Hon verkar vara den perfekta partnern för någon som nog inte har jättemycket tid för tvåsamhet, lugn och stöttande.Jag ger mig tusan på att hon inte ens snarkar.Men det är klart, att vara alltför energisk, till och med otålig och impulsiv, som har sagts om Macron har ju sina nackdelar för en politiker.Man kan ha svårt att orka med långsamma reformarbeten, kanske sprider lite oro hos kollegor för att ta icke förankrade beslut, och råka säga åt en arbetslös framför TV-kamerorna att det minsann bara är att gå över gatan om man vill ha ett jobb.Jag vet inte hur det är med dig, men jag behöver stillhet och tid för eftertanke för att fungera.Jag undrar om Emmanuel Macron också behöver det eller om han är en sådan där stålman som det sägs att han tycker om att uppfattas som.Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

12 Maj 20223min