Krossat glas – San Franciscos snö: Sven Carlsson, San Francisco

18 juli 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

San Francisco, måndag.

Den som varit här på sommaren vet att det när som helst kan bli kallt. Då och då stöter man till och med på lite snö.

Häromdagen började det knastra under skon när jag var ute på en morgonpromenad upp för en av San Franciscos alla kullar. Men det som skimrade på marken var förstås ingen riktig snö, utan ett krossat bilfönster, en syn som är så vanlig här att den har fått sitt eget namn: ”San Francisco snow”.

Begreppet har myntats i en stad där många är luttrade över all brottslighet. Bilinbrott är så vanliga att man knappt kan lämna en sladd kvar i bilen, utan att riskera att någon krossar ett fönster för att sno den.

Brottsligheten, drogerna och den ständigt närvarande hemlösheten är vad San Franciscos borgmästare London Breed har kallat för ”skiten som har förstört våran stad”. Hon har lovat tuffare tag mot brottsligheten, men än så länge är det för tidigt att säga om hennes politik har lyckats.

Hittills i år har antalet stölder ökat jämfört med förra året, men inbrotten har minskat. Däremot har inbrotten i bilar, enligt polisens siffror, ökat lite grann. Men inget fönster har krossats på någon av de bilar jag har hyrt, och jag har inte känt mig särskilt otrygg. Inte ens när jag gått i kvarteren där de flesta är hemlösa.

En gång hamnade jag förstås på fel sidogata, där folk i alla åldrar undrade vad jag gjorde där, och om jag ville handla nåt. Någon frågade mig var pengarna var, och precis när jag skulle trycka min lilla väska ännu närmare kroppen, skrattade han till och sa att det var ett skämt.

Som räddast blev jag nog under en annan kvällspromenad, efter att jag hade spanat in en villa som tillhör Mark Zuckerberg – eller som åtminstone har tillhört Mark Zuckerberg, alltså Facebooks vd. Det var på väg att bli mörkt och jag befann mig i några av de rikare kvarteren, på en kulle med utsikt över hela staden. Plötsligt såg jag en bil som hade stannat mitt på den tomma gatan, och lite längre bort några stillastående fotgängare.

I gliporna mellan de parkerade bilarna såg jag en katt stryka förbi. Sen insåg jag att det inte var någon katt, och inte heller en räv, utan en prärievarg. Jag kan inte så mycket om biologi, men jag är helt säker på att det som hängde från prärievargens käft var en död råtta.

Vargen kom gående i min riktning, men fick syn på en annan bil och vände sig om för att gå åt andra hållet. Med sitt byte i munnen. Jag tog mig till närmsta sidogata och joggade ned för backen, sneglandes bakåt varannan sekund.

Jag borde inte ha gjort så, men det fick jag veta först dagen efter, av någon med starkare överlevnadsinstinkter än jag.

För om man möter ett aggressivt rovdjur, så är tydligen det sista man ska göra att vända sig om och springa.

Sven Carlsson, San Francisco
sven.carlsson@sverigesradio.se