Saknaden efter pappa: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönikan 23 augusti 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm tisdag

Lajka och Strelka drog som vanligt åt olika håll. Gamla döva Lajka ville hem till soffan och tvååriga Strelka ville hälsa på en särdeles vacker vitlockig storpudel, som gick längre fram.

Hans tioåriga matte var lite rädd att låta hundarna hälsa och hon kunde inte prata svenska, sa hon. Men du talar kanske ryska eller ukrainska, sa jag. Och jo tioåringen drog en lättnadens suck över att få tala sitt modersmål, som var ryska.

Hon kom från sydöstra Ukraina från staden Cherson och jag frågade inte mer, för jag såg i hennes ögon att det ville hon inte prata om.

Staden är ockuperad av Ryssland och för dem, som flytt är det svårt med kontakterna för ryssarna har brutit alla kommunikationer, bara ryska mobilnät, internet, radio och tv fungerar där nu. Men människor, som lyckats lämna nyligen berättar om förfärliga förhållanden i staden.

Sjuka gamla, som dör för det saknas mediciner, humanitärt bistånd, som inte delas ut om du inte svär lojalitet med ockupanterna och förföljelse av alla som opponerar sig. Ryska skolböcker har skickats in, allt ukrainskt förstörs. 11 september planeras en fejkomröstning som ska visa att Chersonborna vill tillhöra Ryssland. Det vill de inte – och det har de visat i mängder av demonstrationer de första veckorna av ockupation, tills fler och fler greps, misshandlades eller helt enkelt försvann.

Tioåriga Natasja fick sin vita hund efter två månader i Sverige, den ville hon prata om, hon hade alltid önskat sig en hund och nu har hon fått en. Stolt visar hon de tricks hon redan lärt sin hund, hunden och skolan är hon glad för.

Men vad heter hunden då, frågar jag.

Papa, svarar Natasja och mitt hjärta sjunker, för nog förstår jag varför hunden heter papa.

Natasja är bara ett av så många flyktingbarn från Ukraina, som saknar sina pappor.

En annan av dem har jag mött nästan varje vardagsmorgon på min hundpromenad, en liten kille på nästan nio år. Han önskar sig också en hund, enligt mamma, som är läkare hemma i Ukraina. Hon brukar alltid passa på att hälsa på Strelka och Lajka när vi möts, klappa och klia lite, Strelka ger riklig belöning tillbaka, men pojken vågar inte riktigt trots att jag ser att han vill.

När de vandrar iväg hör jag honom alltid prata om pappa, vad pappa skulle säga och vad pappa gör. Längtansfulla tirader om den där pappan, som varit borta så länge.

Och hemma i Ukraina var det samma sak för pappa Roma, han gick inte in i pojkens rum på flera månader, saknaden var för stor.

Men i helgen hände det! Roma kom till Sverige och gjorde i alla fall en liten ukrainsk pojke oändligt lycklig.

Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
maria.persson_lofgren@sr.se