Tack kriget för att jag fick träffa dig Denis: Lubna El-Shanti, Charkiv

Utrikeskrönika 22 februari 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Charkiv, onsdag.

”Denis, jag vill säga ett par ord”

Min vän och kollega JoMa reser sig från stolen. Sorlet runt festbordet tystnar. Ett litet leende växer fram, Denis ser lycklig ut.

”Denis betyder hav på turkiska”, inleder JoMa.

”Och det, det namnet passar dig så väl, som havet för samman floder, har du fört oss samman här”.

”Oss” är Denis barndomsvänner från Charkiv men också människor som han träffat under det senaste året, hjälparbetare, militärer och vi, två journalister från Sverige, samlade runt ett bord för att fira Denis 30-års dag.

Att vi hamnade här, tänker jag.

JoMa, innan den fullskaliga invasionen en av många kollegor, i dag en nära vän. Denis som generöst visat oss sitt Charkiv, kört oss till intervjuer i ur och skur och längs vägen också blivit en person vi kommit nära, bryr oss mycket om.

”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”, fortsätter JoMa.

Det är sant, tänker jag.

För nästan exakt ett år sedan vaknade jag till ljudet av flyglarm.

”Mamma, allt är så sorgligt och läskigt. I dag inledde Putin krig i Ukraina, eller en specialoperation som han kallar det. Här i Lviv är det lugnt, jag kommer stanna här ett tag. Oroa dig inte, allt är bra med mig”.

Jag tittar på meddelandet jag skrev till mamma då, tidigt på morgonen den 24e februari i fjol. Som på ett fotografi av ett livsförändrande ögonblick, ögonblicket då tiden, vår, min, allas historia, delades in i ett före och ett efter.

Skulle något någonsin bli bra igen? Minns jag att jag tänkte då.

Tågstationen i Lviv, flyktens, skilsmässornas central. Under invasionens första dagar pratade jag och JoMa med en kvinna på stationen. Hon rotade i sin väska, hade precis kommit med tåget från Charkiv.

Sen sa hon inget mer, blev tyst.

Det sista hon mindes var bomberna, det eviga skjutandet, raserade byggnader, bostäder, parker, skolor.

På några minuter packade hon ihop sina tillhörigheter, en väska med lite mat, ett par trosor, strumpor och en tröja. Det är vad som fanns kvar av det liv som varit.

”Ta inte bild på mig är ni snälla, säg inte mitt namn i radion”.

”För jag tänker inte lämna Ukraina, inte fly till Polen eller någon annanstans, en dag ska jag återvända hem”, sa kvinnan till oss.

Ett år senare sitter vi här i Charkiv, Ukrainas näst största stad, som många flydde från men nu också återvänder till. Vi äter ukrainska maträtter, sallader, skålar för en nyfunnen vän.

”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”.

JoMa harklar sig.

”Men om det är något jag ändå är tacksam för är att det, kriget, har låtit våra vägar här bland haven korsas, att vi har fått lära känna dig Denis”, säger han.

Lubna El-Shanti, Charkiv
lubna.el-shanti@sverigesradio.se