Manav Seva Centre - En skola i Ghandis anda: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika tisdag 28 februari

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ahmedabad, tisdag.

Egentligen skulle vi bara titta på ett tak – ett enkelt tak av plåt på en skola i norra Indien. Ett tak som isolerats med ett tunnt lager plast, för att skydda från stark hetta. Det skulle bli ett snabbt besök på väg till något helt annat, men för mig blev det ett oförglömligt besök.

Det här är som i Harry Potter, hann jag tänka när jag leddes genom en trång passage mellan två tegelväggar. Från den brusande mångmiljonstaden Ahmedabad på ena sidan – in i stadens slumkvarter Shankar bhuvan på den andra.

Först såg jag bara dammet och smutsen, de små skjulen med enkla tygskynken som dörrar, tonårsmammor med bebisar på höften, halta hundar och getter som letade efter något att äta.

Sen började mina ögon möta andras ögon. Nyfikna, avvaktande, men vänliga ögon. Jag log tillbaka och hälsade så varmt jag kunde medan jag litet omtumlad fördes längre och längre in. Plötsligt starkare färger och vi går uppför en trappa utan avskavd färg.

Ovanpå en offentligt toalett, intill ett stinkande reningsverk ligger en skolsal där det nu pågår en sorts fritids för barnen i den här slummen.

Efter att ha tagit av oss skorna stiger vi in i ett rent och städat rum - en plats präglad av ordning och reda där barn sitter lugnt på golvet i små grupper runt sina lärare. En del pratar med varandra, andra lär sig en sång, åter andra övar på en dans till en låt av Michael Jackson.

Skolan visar sig drivas av den Ghandi-inspirerade organisationen Manav Sadhna som i tre decennier arbetat här med att lyfta barn och familjer ur fattigdom och ohälsa genom undervisning om hygien och kost, etik och en skolverksamhet präglad av kreativitet och fantasi.

Jag blir så tagen av barnens öppna, glada, leende ansikten att jag nästan glömmer bort varför vi kommit.

Vi skulle ju titta på det där taket, som ni isolerat för att klara hettan bättre under värmeböljorna som kommer allt oftare här i norra Indien. Fungerar det, säger jag.

Ja, det fungerar, säger barnen. Förr gick det inte att sitta på golvet när temperaturen steg över 45 grader – det blev stekhett.

Nu stannar vi hellre i skolan än går hem till de ännu hetare plåtskjulen såna dagar, säger de.

Att litet plast kan göra sån skillnad, tänker jag samtidigt som jag fastnar med blicken på ett citat som målats på väggen.

Där står: whatever the question – love is the answer. Oavsett frågan – kärlek är svaret.

Jag kommer aldrig att glömma den här skolan, Manav Seva Centre och slummen i Ahmedabad.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.