Efterskalven från Ukraina: Björn Djurberg, Taipei

Utrikeskrönikan 17 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel onsdag,En av många saker som jag gillar med Belgien är att jag inte alls upplever samma hets som i Sverige när det gäller nya prylar. Det gäller dels kläder och mode. Nu är det inte så att alla belgare är sjavigt klädda, men här finns inte riktigt samma stilrena och kanske mer enhetliga modeuniform som jag tycker mig se när jag är i Sverige.Inredning – samma sak. Det räcker med att titta på en belgisk bostadsannons för att fatta att många belgare struntar fullständigt i hur det ser ut hemma, oavsett om de ska sälja sitt boende eller inte.Men den här avsaknaden av habegär gäller kanske särskilt nya tekniska prylar. Det är sällan du hittar de senaste smarta och sammankopplade lösningarna i belgiska hem. Mitt är inget undantag, där finns till exempel en TV som är 13 år gammal.Likadant är det i skolan. Där är det ingen som tittar snett på barnen som inte har mobil. Helt enkelt för att de flesta inte har det. Den här mer avslappnade attityden till nya saker och ny teknik är rätt skön tycker jag.Men frågan är när en avslappnad attityd övergår till ren motsträvighet.Frågan har blivit högaktuell den senaste veckan efter ett uttalande från en av landets tunga politiker: Paul Magnette – partiledaren för det fransktalande socialdemokratiska partiet PS. I en tidningsintervju nyligen gick han ut och sa att Belgien inte bara borde avveckla kärnkraften utan också sätta stopp för e-handeln.– E-handeln är inte bra för miljön, för den lokala handeln och inte bra för de anställda, sa han sen i en uppföljande TV-intervju med RTBF.Inte helt oväntat har Magnettes uttalande mött en hel del kritik. Särskilt i sociala medier som har svämmat över med elaka kommentarer om en förlegad syn och bilder på häst och vagn.Men även regeringen, där Magnettes eget parti ingår, har varit kritisk. Just nu försöker den snarare lätta på reglerna för e-handeln i Belgien eftersom man befarar att den annars ska flytta till grannländerna. De som vill lätta på e-handelsreglerna pekar på att den omsätter den elva miljarder euro och sysselsätter över 10 000 personer här i Belgien. Och att det är genom försäljning på nätet som många handlare har överlevt pandemin när de tvingats hålla stängt under långa perioder.Men Paul Magnette har inte vikt ner sig. Det är en osund bransch med ojusta arbetsvillkor och vi borde gynna de mindre fysiska och lokala handlarna argumenterar han. Om namnet Paul Magnette låter bekant förresten så är det samma politiker som höll på att stjälpa CETA, EU:s handelsavtal med Kanada, för några år sedan. Eftersom det regionala parlamentet i Vallonien sa nej till avtalet under Magnettes ledning. Han lyckades aldrig riktigt stoppa det avtalet – det tillämpas provisoriskt sedan fem år tillbaka.På samma sätt blir det nog svårt för Magnette att stoppa e-handeln. Det vore att gå för långt. Till och med här, i det teknologiskt avslappnade Belgien.Andreas Liljehedenandreas.liljeheden@sverigesradio.se

16 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 16 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris tisdag,Jag hade inte varit tillbaka i Paris i ett halvt dygn förrän jag trampade rätt i hundbajs. Lite ovana vid de franska ovanorna efter en vecka utomlands och sedan någon sekunds tankspriddhet räckte. På Paris trottoarer måste man vara på helspänn.Märkligt nog. Obegripligt nog. Varför plockar parisarna inte upp efter sina hundar? För även om man kan lära sig att navigera skickligt och uppmärksamt så är jag helt säker på att det inte bara är vi utlänningar som kommer hem med oönskade rester under sulorna.Så går man in med skorna på och sen kryper barnet där och fy... Varför binder de ris för egen rygg på det här sättet? Då flög det in en liten olyckskorp och satte sig på mitt skrivbord.– Som med kärnkraften, menar du?– Vad då kärnkraften, att president Macron vill storsatsa och bygga 6 eller kanske 14 nya kärnkraftverk för att säkra energiförsörjningen när de fossila bränslena ska bort?– Just det, sa korpen. Nu håller ni på och löser en sedan länge allmänt känd klimatkris, i elfte timmen, genom att öka på en annan sedan länge känd men just nu mindre akut kärnavfallskris.– Men alltså, det är ju inte 14 nya Barsebäck han ska bygga? De är ju nya supereffektiva och moderna, försökte jag.– Modernt kärnavfall menar du?Korpen tittade på mig med huvudet på sned.– Macron vill ju också att vi ska effektivisera vår energiförbrukning och storsatsa på sol och vindkraft.– Ja, ni människor har ju byggt in er i en värld där ni inte ens kan öppna en dörr utan el längre, och nu ska hela bilflottan ställas om också.– Elbilar är väl ändå bra? I Paris skulle 7900* liv räddas per år utan bensin- och dieselbilar, sa jag.– Apselut, sa korpen. Jag ser bara inte riktigt hur den här på så sätt välkomna omställningen ska gå till utan att ni drar på er nya miljökriser.– Vi får väl ändå hoppas att forskningen när det gäller batterier och återvinning går framåt.– Mm, och den här polyestersatsningen? Avbröt olyckskorpen.– Ja det är ju positivt att plastskräp kan återvinnas till kläder, istället för att bli en del av de nio miljoner ton plast som varje år hamnar i havet*, svarade jag.– Mm, fast handen på hjärtat, sa korpen. Ni ersätter miljöskadligt producerade bomullskläder med miljöskadande polyesterkläder*, som aldrig förmultnar utan bara blir mindre och mindre platsbitar, som i värsta fall slutar som fiskmat, med effekter ni inte kan överblicka. Det är så ni funkar, ni människor.– Vad menar du?– Ni är sjukt smarta, åker till månen, transplanterar hjärtan, men faller hela tiden för den kortsiktiga njutningen. Redan i bibeln gjordes den analysen. Ni väljer hellre den breda vägen och så får ni andra problem på halsen istället. Ni har inte funderat på att satsa på innovationer som inte skapar nya problem för er?– Alltså sakta i backarna, hur många lösningar på världsproblem har ni olyckskorpar egentligen bidragit med?– Hur många världsproblem har vi korpar skapat, kanske man då först måste fråga sig? Frågade korpen och såg riktigt förnärmad ut.– Jag vill bara i all välmening peppa er människor att tänka efter före framöver, så blir det inte lika mycket att städa upp för er sen, sa den kolsvarta olyckskorpen och försvann sedan lika fort som hon kom med ett par kraftfulla vingslag.Marie Nilsson Boij, Paris((Referenser:*L'Observatoire Régional de Santé Île- de- France (ORS),One Ocean summit i Brest 9-11 februari 2022Sveriges konsumenter, Naturskyddsföreningen, SustainaSearch

15 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 14 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva måndag.Få låtar förknippas så med Moskva som denna av Vassilij Solovjov-Sedoi. Moskvanätter här tolkad av min brittiske Moskvakollega Steve Rosenberg.Melodin slår an en känsla, som särskilt appellerar till oss ryssnördar och radioter, Radio Moskvas signatur. Steves potpurri hyllar Världsradiodagen, som inföll igår.Och det var konstigt för jag hade just suttit och tittat på den slitna Sonyradion i köksfönstret här i Moskva, den som alltid står på när jag är här, med Moskvas eko, en typ av radio som var ett måste för korrar förr när det inte existerade något nät eller mobiler.Jag kommer ihåg hur jag åkte till en strand i Tel Aviv med mina då två små barn och deras pappa, som hade Sonyradion vid örat, ifall det skulle hända nått, som han måste rapportera om och vi måste åka tillbaka till Jerusalem. Det hände alltid något då i slutet av 80-talet.Ralph Lundsten komponerade Radio Swedens signatur, den spelade Steve lite extra länge. I det skolarbete han gjorde som 10-årig radiot får de svenska sändningarna på engelska extra stort utrymme. Den prydliga skrivstilen blandas med urklipp från broschyrer från Radio Sweden. Där utlovas nyheter om Björn Borg och det senaste om den svenska välfärden, enligt 70-talsklippen som Steve har i sitt skolhäfte.Radio Swedens ryska sändningar hade en stor skara anhängare här, det visar inte minst alla brev som kom till Moskvakorrekontoret genom åren. Idag är det många som tycker det borde sändas på ryska igen från Sveriges radio och jag håller med.Inte minst det som hänt Deutsche Welle här, vars signatur komponerats av Beethoven visar behovet. Den tyska kanalen har fått sändningsförbud, som straff för att ryska RT stoppats i Tyskland. Men RT stoppades för att de sände med ett serbiskt sändningstillstånd, i strid med tyska regler.För många ryssar, som vill hitta alternativ finns amerikanskfinansierade Radio Svoboda med säte i Prag, sändningar på 27 språk i 23 länder. Radiokanalen har tagit strid med ryska censuren, som krävt av en rad medier att de ska ta bort allt material från de undersökningar Navalnyjs journalister gjort genom åren. Allt som avslöjat elitens lyxvillor och hyckleri, de fördömer Europa, men köper gärna palats där och placerar sina barn på universitet i väst.När ryska Moskvas Echo, nät-tv-kanalen Dozd och oberoende tidningen Novaja Gazeta nu tar bort allt material om Navalnyjs undersökningar har Radio Svoboda sagt nej. Återstår att se vad som blir konsekvensen.Maria Persson Löfgren i Moskvamaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

14 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 11 februari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo fredag.Jag gick till kryddmarknaden häromdagen för att köpa tandpetare. Naturliga tandpetare som består av en klase torkade blomspröt. Man bryter loss ett spröt - som är tunnare och starkare än alla trätandstickor som finns att köpa - och så har man en perfekt tandpetare. Jag har alltid påstått att blomklasen var papyrus, men jag hade fel (och eftersom ingen kunde svara på mina frågor, saknade jag alldeles särskilt mycket att den svenska botanikern Vivi Täckholm inte längre är i livet. Hon levde här i Kairo på 70-talet och skrev böcker som Faraos Blomster. Men efter vissa ansträngningar har jag förstått att) växten är snarare kusin med vildmorot, en flockblommig silja, och även på svenska finns det något som kallas tandpetarsilja.Tandpetarsiljan var slut i kryddstånd efter kryddstånd. En försäljare förklarade för mig att de inte längre behövs eftersom de som använder den här sortens naturliga tandpetare inte längre har råd att köpa kött.Att priser och fattigdom ökat i Egypten är ingen överraskning, det som förvånar är att skildringar av fattigdom kan vara så provocerande att det leder till protester när det visas på film. Och det hände när den egyptiska filmen Feathers, Fjädrar visades på en filmfestival här och flera prominenta skådespelare reste sig ur biobänkarna och tågade ut i protest mot att filmen gav en så negativ bild av Egypten.Fjädrar är en imponerande vacker dystopi om fattigdom i en egyptisk fabriksstad. Den börjar som surrealistisk komedi när pappan i en fattig familj förvandlas till kyckling under ett barnkalas där man anlitat en trollkarl som inte lyckas trolla tillbaka pappan som blivit kyckling.Filmen har fått pris på festivalen i Cannes, festivaler i Carthage i Tunisien och även i Gouna här i Egypten.Men priser till trots, går den emot det regelverk som Egyptens högsta medieråd för film och TV-serier utfärdade för ett par år sedan. Där står det tydligt att man inte bör använda oanständigt språk eller vulgära scener, det är otillåtet att glorifiera kriminalitet och drogmissbruk på det att de unga må lockas i fördärv, vidskepelse skall undvikas, vetenskap och rationellt tänkande färmjas och slutligen bör man heller inte skildra social orättvisa på ett sätt som kan vara uppviglande.Därför är den högintressanta filmen Feathers, Fjädrar oönskad. En man som förvandlas till kyckling av en trollkarl, vidskepelse. En kvinna som lämnas med tre små barn och hotas av vräkning Fattigdom. samtidigt som hon ruinerar sig som på att betala mystiker som ska trolla tillbaka hennes make. Att den prisbelönta huvudrollsinnehavaren Demyana dessutom är dessutom är amatörskådis från en fattig by i Egypten har retat upp glitteratin.Jag åkte till Demyanas fattiga by. På kryddmarknaden såldes klasar med tandpetarliljor. Jag träffade Demyana som sa: ja vaddå, ingen kan väl förneka att fattigdom existerar i Egypten. Men den intervjun får ni höra först på söndag i Godmorgon Världen.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

11 Feb 20223min

Utrikeskrönika 10 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.En kopp te kan lösa det mesta – så sägs det ganska ofta, i alla fall i det här landet.Haft en dålig dag på jobbet? Ta en kopp te.Bråkat med partnern? Fram med din bästa Earl Grey.Solen skiner äntligen? Njut av mynt-te och känn hur våren spirar.Frasen ”I’ll put the kettle on” – jag sätter på kannan – passar för att välkomna grannar såväl som grevar. Sedan finns förstås den eviga debatten om hur den bästa koppen görs: Ska det vara té eller mjölk först? Socker eller ej? Yorkshire, breakfast, Earl Grey?Teets plats i kostcirkeln har till och med fått ge namn åt måltider – teatime, afternoon tea, cream tea. Ja, min poäng börjar nog gå fram kring teets betydelse, inte bara som dryck utan också som tradition, som ett sätt att umgås, och inte minst som en tröst i tuffa tider. Och just det, tuffa tider, börjar bli verklighet för allt fler här.I takt med att gas- och elkostnaderna skenar knuffas allt fler brittiska hushåll in i det som kallas energi-fattigdom, med oproportionerligt höga kostnader för att värma sina hem. De ställs inför valet mellan eating or heating – mat eller värme. Det tak som finns för hur mycket el och gas får kosta höjs igen i april med mer än femtio procent.Så kallade food banks, alltså center som man kan komma till för att hämta matvaror om man har det illa ställt, de är nu fler än antalet restauranger som en minst sagt stor snabbmatskedja har i Storbritannien.Häromdagen fastnade jag för ett telefonsamtal. Det var en kvinna som ringde in till BBC för att prata om sina problem att betala elräkningarna. Rebecca berättade hur hon just nu stänger av eller sänker värmen hemma så ofta hon kan.Varje dag när dottern gått till skolan sänker hon termostaten och tar promenader istället för att vara i det kalla hemmet. Hon berättade hur hon gjort storkok och matlådor med pasta och färssås för att spara pengar – bara för att sedan våndas över hur mycket det kostar varje gång hon ska värma upp en av lådorna.Och Rebecca sade: jag skulle så gärna vilja koka upp en kanna vatten för te, men jag har inte råd. För varje strömbrytare, lampknapp och grad på termostaten, kostar för mycket pengar.Och i familjer som Rebeccas är det just nu för dyrt – med trösten och värmen som något så enkelt som en kopp te erbjuder.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

10 Feb 20222min

Utrikeskrönika 9 februari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok onsdag.I den lilla staden Mae Sot i norra Thailand har livet för invånarna förändrat radikalt det senaste året. Orten ligger precis på gränsen mellan Thailand och Myanmar. Det som skiljer de två länderna är bara den smala gränsfloden.På vissa ställen är avståndet mellan flodbankarna inte mer än 30 – 40 meter. Det känns som att det nästan går att ta på Myanmar. På andra sidan floden från Mae Sot ligger staden Maywaddy. Båda städerna lever mer eller mindre på gränshandeln i området mellan Thailand och Myanmar.I vanliga fall, när det inte är pandemi eller pågår strider på Myanmars sida av floden, så passerar tusentals fordon varje dag på de två broar som binder samman städerna med varandra.Det är överlastade långtradare, truckar och personbilar där man på ett fascinerade sätt lyckats lasta kartonger flera meter upp i luften enkelt säkrade med rep.Men nu är det tyst och öde vid de två broarna. Nästan ingen från Myanmar får lämna eller komma in landet för militärjuntan. De thailändska myndigheterna är inte heller så glada i att släppa folk över broarna eftersom man är övertygad om att alla som kommer från Myanmar är smittade med covid-19.Men det hindrar inte de personer som lever på gränshandeln. Både på Myanmars och thailändska sidan av floden slingrar sig smala vägar längs flodbankarna. En möjlighet att utnyttja tycker handlarna som de senaste året haft det svårt ekonomiskt eftersom pandemin och militärkuppen påverkat deras möjlighet att göra business vid gränsen mellan länderna.På flera undanskymda ställen längs floden har torftiga lastkajer byggts. Där lastas de enkla låga, smala och långa flodbåtarna till max och lite till. Från flodbanken ned till båtarna är det ett fall på runt 4 meter. För att få ned kartonger med allt från ostronsås, ris och chili till fryst kött, burar med getter och mikrovågsugnar så har man byggt rutschbanor där man skickar ned allt som ska transporteras på båtarna.Det är ett synkroniserat skådespel med lastbilar som kommer tungt lastade på den smala grusvägen, stannar till vid rätt rutschbana där lasten skickas ned i de små båtarna som när dom är, i mitt tycke, överlastade snabbat tar sig vidare till Myanmar sidan av floden. Allt övervakat av den lokala bossen som med bister min håller koll på varenda kartong och förpackning som transporteras.Det är han som bekostat bygget av lastkajerna och nu ska investeringen betala sig. När jag frågade honom om affärerna går bra svarade han med ett stort tandlöst leende att så länge Myanmars militär inte genomför flyganfall på andra sidan så sover han gott om nätterna. Jag tolkar det som att affärerna, eller låt oss säga, svarthandeln går bra. När jag åker vidare på den thailändska sidan av floden och kommer runt en liten flodkrök ser jag på andra sidan floden, alltså i Myanmar, flera enorma byggen mellan de gröna palmerna. Jag räknar till 23 höga lyftkranar. Det är kinesiska företag som bygger ännu ett av många enorma kasinon som uppförts i Myanmar de senaste åren.Vid bygget pågår full aktivitet och vi försöker få kontakt med dom på andra sidan floden. Efter en stund när en man i grön uniform viftar åt oss att åka vidare inser vi att det är kinesisk arbetskraft som bygger kasinot. Här är vi alltså, vid något som kan beskrivas som en krigszon och konstaterar att svarthandeln över floden pågår för fullt och mitt i allt bygger kinesiska företag ett kasino med importerad arbetskraft. Min thailändska kollega säger att möjligheten till att tjäna pengar har en enorm drivkraft. Jag har svårt att säga emot.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

9 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 8 februari 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag.Om du har varit i Berlin någon gång de senaste 30 åren så är chansen stor att du har suttit på ämnet för den här krönikan, i alla fall om du åkt buss eller tunnelbana genom stan.För där, i Berlins kollektivtrafik är sätena klädda i ett tyg vars motiv ser ut som en blandning av camouflagemönster och röd-blå-svart-vita maskar som liksom slingrar sig om varandra.Ja, ni hör ju, mönstret som officiellt heter Urban Jungle är inte direkt vackert och man helst inte ska titta på det för länge, av risk för att bli yr och lätt illamående.Designen är ett resultat av det som driver formgivare av kollektivtrafikstyger världen över, ju rörigare mönster och plottrigare färgkombinationer ju bättre, för det avskräcker klottrare. En enfärgad yta är som att dela ut en inbjudning till folk med spritpennor att föreviga en kärleksförklaring eller att konstatera just de varit just här. Så inte undra på att graffittins högborg Berlin trumfar med det gyttrigaste av mönster.Med över 30 år på nacken har maskmönstret blivit en inofficiell Berlin-symbol, så ikoniskt är den kallas Berlin-Burberry. Berlins lokaltrafikbolag BVG har de senaste åren krängt allt från mobilskal till barnleggings och vattenflaskor med mönstret i en speciell fan shop. När kompisar flyttar tillbaka till Sverige, är ett par badbyxor eller en sjal med det krälande maskmönstret den givna avskedspresenten.När BVG för fyra år sedan slog sig ihop med ett välkänt tyskt sportvarumärke, stod folk i kö i timmar för ett par sneakers med maskmönstret på hälkappan, även om det säkert bidrog att skorna dessutom gällde som årskort i kollektivtrafiken.Men nu är det slut på det roliga.För mannen som i mitten på åttiotalet skapade mönstret vill ha tillbaka sitt maskmotiv. Maskarna var nämligen bara tänkta att kräla på pendeltågssätena, BVG hade inte köpt rättigheterna till bussar och tunnelbanan.Så upphovsmannen gick till domstol och fick nyligen rätt i första instans. De mönstrade prylarna får inte säljas längre och enbart det faktum att domslutet överklagats har räddat BVG från att i nuläget behöva riva ut säten för en kvarts miljard kronor.Designerns advokat föreslog att ville BVG spara pengar kunde de ju måla stolarna med svart färg.En ganska oförsonlig hållning efter mer än trettio år, kan man tycka men faktum är att BVG åtminstone delvis får skylla sig själva. För samtidigt som lokaltrafikbolaget sålde alla upptänkliga kringprodukter och tapetserade sina egna konferenslokaler med mönstret svarade man den numera 89-årige designern att hans skapelse var "för ful" för att skyddas av upphovsrätten.Det var ett slag i ansiktet, säger mannens advokat till tyska medier. Och Berlinfetischisterna, de är på designerns sida.Gympaskorna med det maskiga mönstret säljs nu för det mångdubbla på nätet.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

8 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 7 februari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vart är vi på väg? Vår resa börjar i en gyllene trappa i ett torn byggt av fåfänga, fast egentligen började den nog betydligt tidigare. När väljarna inte längre kände att dem lyssnats på och när avståndet till huvudstaden blev så långt att uppgivenheten och ilskan nästan kokade över och den som sen lovade förändring i mångas ögon inte ändrade särskilt mycket. När sen mannen med den gyllene trappan så småningom, efter fyra kaotiska år, helt ogrundat ifrågasatte valet han förlorade 2020 och med stormningen av Kapitolium den 6:e januari, är det många menar att resan var nära att ta slut. Nu skulle man skulle kunna argumentera för att den amerikanska demokratin ändå mår ganska bra att den stod emot försöken att omkullkasta ett demokratiskt val, att institutionerna och konstitutionen höll stånd och demokratin kan rulla vidare.Det nu 10 månader kvar till mellanårsvalen här i USA och redan nu börjar valfebern kännas av. De mest uppmärksammade är naturligtvis valen till kongressen som mycket väl kan tippa Demokraternas sköra majoriteter i bägge kamrarna till Republikanernas fördel. Men det står valbara poster på spel på alla nivåer över hela landet. Redan nu laddar guvernörs- och borgmästarkandidater krigskassorna. Och i Mar-o-lago i Florida står friarna på rad för att får Donald Trumps välsignelse. Och samma sak i Vita huset, där hoppfulla ber om Joe Bidens. Nu brukar ju valfeber vara något positivt. Något som mobiliserar väljare, vässar politiska argument och ökar engagemanget. Här i Georgia har tillexempel ett val som sällan rönt särskilt mycket uppmärksamhet helt plötsligt hettat till. Valet som secretary of state – den tjänsteman här är den högste ansvarige för genomförandet av valen i delstaten. Republikanen Brad Raffensperger som trots enorma påtryckningar efter presidentvalet 2020 ändå godkände valresultatet och upprepade gånger understrukit att allt gick rätt till utmanas nu av minst två kandidater, som ifrågasätter det, och i alla fall en har fått den förre presidentens fulla stöd. Påståendet om några större oegentligheter finns det ju inte några som helst belägg för, trots granskningar och domstolsprövningar utan motstycke. Men Georgia är långt ifrån den enda delstaten där högste valförrättare verkar vara en eftertraktad post bland de som delar den uppfattningen. Enligt public service radion NPR, planerar förnekare ställa upp i minst hälften av de delstater där såna val hålls. Redan är det en stor del av amerikanerna som tror på påståendet att presidentvalet 2020 var riggat trots att inget talar för det och ännu större del, tvåtredjedelar anser att själva demokratin är i fara, enligt en färsk undersökning.Så den stora frågan är egentligen inte om republikaner eller demokrater kommer att vinna i höst. Den stora frågan är nog, som sagt, vart är vi på väg?Patrik Holmström, Atlantapatrik.holmstrom@sverigesradio.se

7 Feb 20223min