Jag känner mig bestulen – på våren: Milan Djelevic, Stockholm

Utrikeskrönikan 24 aprll 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, måndag,

Det är vår, gott folk!

Äntligen!

Men ärligt, jag har svårt att känna mig helt upprymd.

Mer, liksom, bestulen.

På soliga, varma dagar. Som att någon varit inne på mitt vår- och sommarkonto, skimmat mig...

Men här finns ingen ansvarig att vända sig till för att få tillbaka det som försvunnit.

Det som är borta är borta.

Så i år blir den kort, en vår som redan i vanliga fall, i dess mest maxade skepnad, är kort.

I början av mars byter jag till sommardäck, för att hjälpa våren på traven, för att välkomna den, omfamna den. Se här, tänker jag - dom grova fula däcken tar jag bort, och dom lena fina åker på. För din skull, komsi, komsi, lilla vår....

Det har typ funkat andra år.

Men i år blir näsan min lång. En vecka efter bytet börjar snön vräka ner och temperaturen kryper ner under nollan.

Jag biter i surt äpple och beger mig till verkstan, igen...

Vinterdäcken åker på, jag är ganska moloken och så går det någon vecka, vi är i slutet av mars.

Då slår jag fast att nu, NU! Är våren kommen! Dagarna då är fina, temperaturen når upp till 12 plus vid nåt tillfälle. Det börjat arta sig.

Men, en vecka senare, snön vräker ner och det är minusgrader.

Och det är vid dom här tillfällena en skåning påminns om att han är på vift. Med vift menas att man avlägsnat sig från slättlandet, hjärtlandet, det förlovade landet.

Där, mycket objektivt sett, våren är längre, sommaren varmare och maten godare...

Men nu är jag alltså här och ovanpå det med handikappet att jag är uberskeptisk till vinter och kyla och allt som ingår i det.

Min hustru däremot är tvärtom.

Hon är infödd stockholmare, sedan barnsben skidåkare, långfärdsskridskonörd och så vidare. Om våren dröjer, gör det inget - då kan man fortsätta ägna sig åt vintersport, säger hon...

För ett par år sedan hyrde hon in en privat skidlärare, nu skulle maken - jag alltså - lära sig åka utför. Och sedan tycka att vinter, kyla och mörker är JÄTTEKUL!

Men jag är skåning. Skidläraren blev less ganska omgående, lyckades inte dölja det men sa efter några dagar att jag var ovanligt bra, givet min ålder och härkomst och sa sen tack och hej, och så var han borta. Inga extralektioner erbjöds.

Där stod jag i barnbacken, omåkt av typ treåringar, och hade svårt att förstå vad skidläraren precis hade sagt. Att jag kunde åka...

Nåväl, jag tog mig ner. En oerhört stolt (och möjligen blind) hustru stod längre ner i backen och klappade och skrek på sin utpräglade stockholmska: Bra, Jääätttebra!

Och jag hade bara ont i fötterna och drömde mig bort till Österlen, till Havängs hoppade havsöringar och dom tidigt komna vitsipporna vid foten av Stenshuvuds kullar...

Milan Djelevic, för P1 Morgon
milan.djelevic@sverigesradio.se