Förtvivlans suck: Richard Myrenberg, Pretoria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Pretoria, onsdag.

Det har varit extremt intensiva dagar när jag har försökt följa och rapportera om utvecklingen i Sudan, som nu står på randen till ett inbördeskrig.

Miljoner sudaneser har hukat och sökt skydd undan kulor och raketer.

Jag tror aldrig vi har sett så våldsamma strider, med så tung militär utrustning som stridsvagnar och flygplan, braka loss med sådan intensitet, så fort. Ett krig mitt i en storstad som tog alla med överraskning. Från ambassadfolk från hela världen till vanliga Khartoum-bor.

Jag hörde av mig till en bekant i Khartoum som jag vet har diabetes typ 2, för han hade problem att kyla sitt insulin när vi gjorde en åttatimmarsresa från Khartoum till den etiopiska gränsen för några år sedan.

Jag fick ett kort svar, vi lever, vi befinner oss i en hyfsat säker zon, vi ber att allt kommer gå väl. Sedan dess vet jag inte hur det har gått för honom och hans familj. Men utvecklingen har snabbt gått från illa till katastrofalt.

Jag minns en krönika jag skrev efter min första resa till Khartoum, det var i mitten av augusti 2019. Jag hade bevittnat underskriften av ett historiskt fredsavtal i det kinesiskbyggda Vänskapens hus med ekande marmorgolv och högt i tak, i centrala Khartoum.

Huvudpersonerna i det sudanesiska dramat var närvarande – kamelskötaren som blev milisledare – Mohamed Hamdan Dagalo satt där som alltid, i sin camouflagefärgade keps, armégeneral Abdel Fattah al-Burhan gick runt och skadade hand med dignitärer och inbjudna gäster.

När jag var i Khartoum då så talade jag också med många av dessa kvinnor som hade huvudrollen i det civila upproret. En av dem sa: "Det är vår chans är nu, vi måste få igenom reformer, innan det blir för sent." Jag gick på sandiga solvarma gator på kvällen och hörde alla dessa befriande skratt. Lättnadens skratt tror jag att jag kallade krönikan den gången

Folk kunde andas ut och kvinnorna lät slöjan falla ner på axlarna. Oket av 30 års hårdför diktatur under Omar al-Bashir var över. Trodde man. Men jag höjde ett varningens finger redan då och skrev att allt berodde på hur den lilla mannen i kepsen skulle agera – Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemedti, en diminutiv av Mohamed.

Nu vet vi. Tillsammans med mannen i mustasch, general Fattah al-Burhan, satte de stopp för demokratirörelsen i en kupp i oktober 2021. Sedan dess har Hemedti, mannen i keps, spelat ett skickligt spel, han har skaffat sig egna inkomster genom guldgruvor som han kontrollerar tillsammans med ryska Wagnergruppen som också hjälpte honom att bygga upp en mäktig milis på 100 000 man, samtidigt som han sa sig välkomna demokratin och även förhandlade med en del av dem vid sidan av.

Och nyligen avslöjades flera hundra twitterkonton som hade kapats och vaknat till liv kort innan striderna började och som visade sig vara väldigt positiva till Hemedti, klassiska ingredienser i en rysk påverkanskampanj. Kanske hade han planen klar redan då när han satt i Vänskapens hus för snart fyra år sedan.

Allt var på plats för att ta över. Det finns inga hjältar i det här, även arméchefen Abdel Fattah al-Burhan var en gång diktatorn Omar al-Bashirs närmaste man. Nu slåss de om en stad i blivit en ruin på några dagar, medan sudanesernas lättade skratt förvandlats en förtvivlans suck.

Richard Myrenberg, Pretoria
richard.myrenberg@sverigesradio.se