Pyspunka i frågan om samkönade äktenskap: Naila Saleem, Stockholm

Utrikeskrönikan 16 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi, tisdag.Igår blev det klart att landets sittande vice president William Ruto segrat i presidentvalet efter en mycket jämn kamp mot oppositionsledaren Raila Odinga. Men strax innan valkommissionens ordförande skulle presentera valresultatet uppstod tumult då supportrar från Raila Odingas sida stormade scenen, de menar att det förekommit oegentligheter i samband med valet. Kulturcentret Bomas söder om Nairobi där det här utspelar sig har de senaste dagarna fått stor uppmärksamhet. Här pågick den nationella rösträkningen fram till igår.Området är känt för sin vackra natur och ligger avskilt från övrig bebyggelse. För många kenyaner förknippas Bomas med fester och bröllop, men den senaste veckan har det varit febril aktivitet här. Säkerhetspådraget har varit stort och bilar som transporterat internationella valobservatörer, diplomater och lokala politiker har avlöst varandra.Även journalister som är ackrediterade har tillåtits att komma in på området för att bevaka rösträkningen. För några dagar sedan fick även jag och min fixare Wendy tillträde till Bomas. Från läktaren kunde vi följa rösträkningen på den stora scenen. Där sitter medarbetare från valkommissionen och sammanställer det slutgiltiga resultatet.Även de politiska partierna har sina representanter där för att bevaka rösträkningen så att allt går rätt till. Redan då var stämningen tryckt och stundtals irriterad bland politikerna. Plötsligt reser sig några och protesterar högljutt, de pekar på ett av borden där rösträkningen pågår. Flera av politikerna, som tillhör Raila Odingas allians, anklagar valkommissionen för fusk och menar att personer som inte är ackrediterade rört sig nära rösträkningen.Anklagelser om valfusk är vanliga här i Kenya och har tidigare resulterat i våldsamheter. 2007 ledde det till att över 1,200 personer dödades. Även årets val väntas bli omstritt. Samtidigt som William Ruto utropades som segrare i presidentvalet igår hölls en presskonferens där fyra av kommissionens sju ledamöter meddelade att de inte stödjer valresultatet då processen inte varit tillräckligt transparent enligt dom. Från Raila Odingas håll kommer anklagelser om valfusk mot den nya presidenten William Ruto, men hittills har inga bevis presenterats. Odinga har nu en vecka på sig att överklaga resultatet i domstol.För lokalbefolkningen tycks livet fortsätta som vanligt. Utanför Bomas går en liten pojke förbi, framför sig har han ett tjugotal kor som han vallar mot ett grönområde. Till skillnad från oss andra verkar han helt ointresserad.Mona Ismail Jama, Nairobimona.ismail_jama@sverigesradio.se

16 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 15 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Mellan nyhetssändningarna lämnar jag lägenhetshusets parfymdoftande (och lugna) korridorer. Med basketbollen under armen – ut på den soliga, blåsiga gatan.Det glittrar i ”San Francisco-snön” – det krossade glaset från bilrutor som ligger i små högar utmed trottoaren ... En rest från desperata hemlösa som försöker hitta värdesaker.Jag är på väg mot en dröm. Ända sedan jag var tolv år har jag velat spela streetbasket – i USA!Vid ett uppspänt tält på en bredare del av gångbanan sitter en kvinna, rufsig i håret och målar naglarna. En kundvagn står bredvid. Lite längre fram halvligger en man i bara kalsongerna. Gång på gång försöker han trycka in en nål i underbenet. Reagerar inte på att jag går förbi.Hemlösheten kallas inte längre bara för kris, utan för katastrof här. Coronapandemin skulle vara stadsledningens chans att ta itu med problemet – men krisen förvärrades. Tusentals gratisbostäder har gjorts tillgängliga – men systemet har kantats av korruption, och ännu större misär för många utsatta människor. Fortfarande lever uppemot 8 000 människor på gatorna här i San Francisco.”What's up Larry Bird” ropar en annan man i ett av de dygnetruntbevakade parkeringshusen. Han syftar på den vita basketspelaren som var NBA-stjärna på 70-talet.När jag går förbi de magiskt stora Eukalyptusträden i parken på väg till basketplanen – tar jag bladen och gnider dem mot handflatan. En ljuvlig frisk doft rensar alla andra lukter.Riktigt stora träd kallas för monarker här ... Kaliforniens kungligheter ... tillsammans med Golden state Warriors då – hemmabasketlaget i San Francisco som vann NBA i år. Trepoängsskytten Steph Curry är kungen här i stan.Framme vid planen, generösa ytor, för vem som helst att njuta av. De vita linjerna mot det blå underlaget är till bara för basketspel. Lyx.Jag spelar med Danilo från Brasilien som kör ut matleveranser och Guilluame från Paris som designar hemsidor åt Meta (tidigare Facebook).Precis som i Sverige suddas klasskillnader ut i spelet. En ny kravlös struktur uppstår.Vi spelar och skrattar och fokuserar totalt på spelet.Min dröm går i uppfyllelse.Det plingar till i telefonen. Donald Trump säger att FBI har attackerat hans sommarhus – en av Floridas största lyxfastigheter. Arbetet kallar.Men först – ”Can I take a shot?”En kille med trasig Warriors keps – och en kundvagn med sovsäck bakom sig – ler mot mig med kritvita tänder.Niklas Zachrisson, San Francisconiklas.zachrisson@sverigesradio.se

15 Aug 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredagHäromkvällen fick jag njuta av några lediga timmar och passade på att ta en cykelpromenad genom stan, utmed den långa allén som sträcker sig från väst till öst, med start där den gamle järnkanslern gav namn åt gatan, Bismarckstrasse, för att sedan övergå i den del som fick sitt nuvarande namn för att hedra upproret i DDR den 17 juni 1953.Genom den väldiga parken Tiergarten – grön och lummig med svalkande skugga från de höga träden och små vattendragen. Det är svårt att förställa sig hur allt detta var ett enda kalhygge efter andra världskrigets slut. Träd och buskar höggs ned för att elda med i brist på kol. På marken odlades potatis och grönsaker för att lindra nöden.Men bara ett par månader efter krigsslutet, i ett till stora delar sönderbombat Berlin, beslutades att parken skulle återställas. Det dröjde visserligen några år innan det kom igång, men då var det en angelägenhet för hela det dåvarande Västtyskland, där många västtyska kommuner donerade träd till parken. Också under den knappt årslånga Berlin-blockaden flögs träden till västra Berlin för att fortsätta ställa i ordning parken igen.Jag cyklar vidare och efter ytterligare några kilometer är jag framme vid det nya, gamla, eller nygamla stadsslottet. Ja, vad ska man kalla det – återuppbyggt men ändå något helt annat än det som en gång stod här, ett pampigt barockslott som överlevde andra världskrigets bomber men senare sprängdes i luften av den socialistiska regimen i DDR.I dess ställe upprättades en paradplats för massmöten med lydiga hyllningar till ledarna, enligt känd tradition. Och så småningom ett nytt 70-talspampigt republikpalats i glas och stål.Men här i staden där inget är beständigt fick också det ge vika när ännu en ny epok tog sin början. Denna guldglänsande manifestation av DDR-diktaturen hade ingen plats i det återförenade Tyskland. Asbestsanering var den officiella förklaringen. Många som gärna hade behållit byggnaden som en del av Berlins historia, uppfattade det snarare ett svepskäl för att kunna återställa den tidigare ordningen.Med en märklig blandning av barockpastisch och brutalbetong står det nu där, något nytt som vill verka gammalt, lite vilset i Berlin där varje steg man tar redan är så laddat av stadens dramatiska historia. Men framöver lär väl också detta berätta något om vår tid.Och den som saknar eller är nyfiken på det östtyska ”Palast der Republik” kan i alla fall besöka en utställning om den rivna byggnaden i den nu, efter sprängningen, återuppståndna slottskopian.Daniela Marquardt, Berlin

12 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 11 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, torsdag.På barer i Sverige brukar öl och eventuellt cider vara det som finns på tapp. Här i Finland finns det allt som oftast ett alternativ till: Lonken, Lonkku eller Lonkero, som den ofta kallas. Vid blotta anblicken ser det för en oinitierad mest ut som spökvatten – det, mest bland barn kanske, vedertagna begreppet för kombinationen mjölk och vatten. Men nej, det som går att beställa på bar är inte spökvatten, utan gin och grapefruktjuice, och drycken fyller 70 år i år.Vi backar bandet och flyttar oss bakåt i tiden; det är sommar 1952. En sommar, som här i Finland, andas optimism. Nu ska de olympiska spelen äntligen gå av stapeln i Helsingfors, och förhoppningen är att bilden av landet ska kunna förändras. Istället för att vara det lilla, fattiga, krigsdrabbade landet i norra Europa finns det nu en chans att visa upp att man återhämtat sig, och till och med blivit välmående och modernt. Och då måste det ju serveras cocktails.Problemet är bara att vid den här tiden finns det inte tillräckligt med restauranger eller barer i Helsingfors. Inte personal heller för den delen, går det att läsa i en artikel som den finländska tidningen Hufvudstadsbladet publicerat. De har haft en artikelserie om OS 1952 den här sommaren, och även Idrottsmuseet här har uppmärksammat att det är 70 år sedan idrottsfesten ägde rum. Och Finland verkar ha lyckats med sin image-make over: Hufvudstadsbladet skriver att amerikanska medier rapporterar att landets huvudstad är modern, och att finländarna är ”ett tufft litet folk”.Men hur gick det då för de cocktailsugna åskådarna? Jo, det var ju för deras skull som man hade uppfunnit den vitgrumliga drycken. Inte skulle besökarna få vara utan cocktails, bara för att det var brist på personal och barer i Helsingfors. Så lösningen var den här färdigblandade drinken, redo att enkelt serveras i originalets ljusblå burk med vita ränder som representerar friidrottsstadions löparbanor. Tanken var att Lonkero egentligen bara skulle finnas under OS-sommaren, men den blev så poppis att den fortsatte produceras. I dag finns det många fler producenter av drycken än den ursprungliga och ibland kallas den skämtsamt för Finlands nationaldryck. Men den har också nått utanför Finlands gränser och hela vägen över Atlanten. Där har flera kändisar investerat i ett märke som tillverkar drycken. Till och med megakändisen Kim Kardashian har lagt upp en story på Instagram där hon höll en burk i handen. Allt det här hade man nog aldrig föreställt sig den där sommaren för 70 år sen, när man bara ville ha en tillfällig lösning på OS-besökarnas cocktailsug.Sara Sundberg, Helsingforssara.sundberg@sverigesradio.se

11 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 10 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kristianstad, onsdag.Det var inte så längesedan jag kom hem från Kroatien. När jag satt på ett kafé i Dubrovnik och jobbade för miljöombytets skull fick jag kvittot för min lemonad på bordet. Popust, stod det – rabatt. Sju kuna. Jag förstod inte vad det handlade om men hade också lite för bråttom för att fråga, så jag betalade för mig och gick vidare. Det var inte förrän senare, när jag satt på ett annat kafé i en annan del av staden med en intervjuperson som jag fick svaret. På vissa ställen får du lite rabatt om du kan språket, förklarade hon, som bor i den populära turistorten. Inte på stora köp, och inte alltid, men ibland på kaffe eller glass till exempel. De måste ju kunna leva på lokalborna när det inte är säsong också, sa hon.Det är klart språket är ett kraftfullt verktyg för att bygga relationer och förståelse. Distansen mellan två personer blir kortare om man kan tala fritt. Men om du som jag ibland fastnar mellan två språk och identiteter – en klassiker bland personer med två utrikes födda föräldrar, som det brukar heta i statistiken – kanske du känner igen dig i att man också kan hamna i konstiga situationer. Som när jag var i Bosnien för några år sedan med min pojkvän som inte pratar bosniska och vi tog en taxi hem från stan.Taxichauffören småpratade länge med mig medan vi åkte längs med floden Miljacka, innan han ifrågasatte varför min pojkvän var så tyst i bilen. Han förstår inte språket, sa jag då. Plötsligt började taxichauffören komma med livsråd – som egentligen landade i att han tyckte att jag borde följa med min pojkvän till Sverige och starta ett liv där. Du kommer ha det bättre. Min dotter har flyttat till Tyskland och hon har det bättre, sa han. Det kändes för konstigt att erkänna missförståndet. Han hade antagit att jag var uppvuxen och bodde i Bosnien, men jag är född i Sverige och har därmed förstås haft ett liv här länge. Jag tackade bara för rådet och så släppte han av oss.Men det fick mig att tänka på alla vänner från Sarajevo som också lämnat Bosnien, som taxichaufförens dotter. Arbetslöshet, låga löner och korruption gör att många, speciellt de unga överväger just det. Ämnet har kommit på tal många gånger under åren med kompisar och bekanta. En vän lämnade för att studera i Wien, en för att jobba i Tyskland. En annan hade siktet inställt på att flytta för att bli flygvärdinna. Varje kväll inför arbetsintervjun ringde hon mig och så insisterade hon på att vi skulle prata engelska under hela samtalet för att hon skulle öva sig. Antagligen för att hon ville skapa så lite språklig distans som möjligt till människorna hon skulle möta i sitt nya jobb. Om hon nuförtiden brukar få språkrabatter vet jag inte, men jobbet fick hon, så hon lämnade också.Dzenet Alisehovic, Kristianstaddzenet.alisehovic@sverigesradio.se

10 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 9 augusti 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London tisdag.Det finns två olika bilder av den typiske brittiske mannen, som minst sagt skaver mot varandra. Det cirkulerar en bild på olika sociala medier, jag vet inte vem som gjort den men jag tror att den är, som man säger här: ”spot on”. Mitt i prick.Jag ber redan i förväg om ursäkt för att jag nu tänker förklara ett skämt för er, dessutom ett visuellt sådant som jag nu ska återge audiellt. Men, håll till godo. Ett klassiskt meme-format handlar det om, alltså ett internetskämt i bildform, där rutan är delad i två och det på ena halvan är en bild med rubriken ”hur amerikaner ser på britter” och den andra en bild med rubriken ”hur européer ser på britter”.Den övre, amerikanernas bild av britter, föreställer ett tjugotal äldre gentlemän i dubbelknäppta kavajer, plommonstop och varsitt stilrent paraply under armen. Den nedre bilden, européernas bild av britter, är tagen den 11 juli 2021. Dagen då Englands fotbollsherrar spelade final i EM. Där ser man ett hundratal något yngre män, lägg märke till att jag plockar bort prepositionen ”gentle”, i full färd med att krossa glasflaskor i gatan utanför Wembley och sjunga Sweet Caroline för full hals. Kul, tycker jag. En motsättning som också känns sann. Det enda som inte är ”spot on” med det här skämtet är att man inte behöver åka över Atlanten för att få för sig att britten är mannen i plommonstop. Det hade lika gärna kunnat stå: ”hur Ekots utsände i London ser på britter” och ”hur Ekots utsände i London också ser på britter”. Tittar man på hur det ser ut i det brittiska parlamentet, där de visserligen buar åt varandra ibland men ändå envisas med att kalla varandra ”Right Honourable Gentlemen” och ”Her Majestys Most Loyal Opposition”, så är det lätt att tänka att det här, det är britten. Kroniskt artig, vältalig, välklädd och kanske med ett visst mått av förakt för vanligt folk om man ska vara lite elak. Men sen går man puben för sent en kväll och upptäcker att den brittiske mannen inte alls bär tweed. Han bär ingenting på överkroppen. Han är en rödbränd man utan tröja, med tveksam kvinnosyn och dåligt ölsinne, om man ska vara mycket elak.Så vilken av bilderna är det egentligen som är mest sann? Vem är den typiske brittiske mannen? Kanske är det helt enkelt olika generationer. Aristokraten som talar ”the Queens English” är på väg bort och ”ladsen” med kort lugg och snaggade sidor är på väg in. Det mest intressanta med det här generationsskiftet är vad det kommer att göra med framtidens anglofiler. Min förutsägelse: om bara några år kommer det mest anglofila man kan göra vara att ansöka om medverkan i den omåttligt populära realityserien Love Island, åka på semesterresa till Ibiza med sitt kompisgäng och storma en fotbollsplan med ett par pints för mycket innanför, ja inte västen då, det är den gamla generationen. Men ni fattar. Kom ihåg var ni hörde det först.Elias Wahlberg, Londonelias.wahlberg@sverigesradio.se

9 Aug 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Måndag, Poznań, Polen.”Vad heter god morgon på polska?” Jag får frågan i direktsändning, och då slår det mig: det finns inte. Man säger god dag direkt, fast klockan är 07 på morgonen. Det är märkligt att polskan som är ett så rikt språk saknar ett enkelt god morgon. De senaste månaderna har jag plöjt nyhetssajter på ryska, ukrainska och polska, för att inte missa någonting. När jag sökte jobbet som Moskvakorrespondent över sommaren tänkte jag mig långa reportage från avlägsna platser i det enorma landet Ryssland. Men Ryssland ger inte längre visum till svenska journalister. Så istället intervjuar jag nu ukrainare i Polen, och en del ryssar blir det ju också.Häromdagen skulle jag intervjua en ung ryska. Vi hade pratat på nätet i flera dagar innan hon sade ja till en intervju. Hon fick adressen och skulle komma klockan 16. Men kvart i får jag ett nytt meddelande: Är det ett hotell? ”Nej det är en liten lägenhet”, svarar jag. ”Oj, då kommer inte jag, jag känner ju inte dig”. Jag ber genast om ursäkt, förklarar att jag bara ville att hon inte skulle känna sig obekväm med att behöva prata ryska öppet. Hon går med på att träffas ute på gatan. ”Jag är rysk och kvinna och måste vara extra försiktig nu när det är krig, man vet ju aldrig vad folk är ute efter”, säger hon när vi ses.Hon använder ordet ”krig” och det placerar henne genast i kategorin ryssar som är emot Rysslands invasion av Ukraina. En annan sådan markör är prepositionen ”v” eller ”na”; de som är mot kriget säger ”v Ukraine”. Det betyder ”i Ukraina”, inte ”på”, trots att det inte är grammatiskt korrekt. Tidigare har jag alltid kunnat göra intervjuer med folk från före detta Sovjetunionen på ryska. Nu går det inte längre. Många ukrainare vill inte prata ryska. De vill bli intervjuade på ukrainska, om de inte kan engelska. Så jag har fått öva på att förstå ukrainska. Och via polskan och ryskan som jag kan, så går det faktiskt. Jag får ställa frågorna på ryska, det går de flesta med på, men svaren kommer på ukrainska. Men häromdagen när jag intervjuade tre ukrainska kvinnor struntade de i språket, de berättade sina historier för mig på ryska. Det var viktigare att jag förstod exakt vad som hade hänt dem, än att de fick säga det på ukrainska. Alla tre grät när de berättade om hur de behövt fly och lämna sina män som på grund av inkallelseålder var tvungna att stanna kvar i Ukraina. De berättade hur deras hus jämnades med marken och att deras familjemedlemmar och vänner dödats av bomber. I Poznań, Polen, där jag befinner mig har man grävt upp hela torget i Gamla stan, på grund av rörbyte. Det är stora gropar, utspridda gatstenar, kaos och avspärrningar. Det ser lite ut som en krigszon, tänker jag. På avspärrningarna har man satt upp stora gula skyltar, på polska, ukrainska och på engelska.Det sägs att det har kommit över tre och en halv miljon ukrainare till Polen. 160 000 barn har under vårterminen gått i grundskolan här. Flest har gått i Warszawa, men hela 16 000 är i Poznań, där jag befinner mig. Och det märks, på gatorna hörs ukrainska nästan lika mycket som polska. En vän i Warszawa ringer och säger att hon ibland undrar vilket land hon bor. Polen är det land som tagit emot flest flyktingar från Ukraina, men ingen av de polacker jag hittills pratat med har någonting emot det. ”Det kunde ha hänt oss och då hade man varit glad om ett grannland tog emot mig och min familj”, säger många. Bara på nätet finns de ovälkomnande kommentarerna, men de får genast mothugg.Monika Titor, Poznańmonika.titor@sverigesradio.se

8 Aug 20223min

Utrikeskrönikan 4 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.En natt vaknade jag kallsvettig och undrade hur mycket restaurangnotan egentligen gick på i går? Betalade jag för mycket pengar i dricks eller – ve och fasa – för lite?Det har hänt. För många år sen när jag nyss hade anlänt till Florida så tyckte jag att jag hade tur. Jag lyckades få ett bord på en populär lunchrestaurang, åt god mat och – det minns jag faktiskt – blev vänligt bemött. Jag kan säga att jag hade en trevlig upplevelse. Jag betalade i kassan och noterade drickskålen, men minns inte om jag avrundade uppåt och la i några slantar, eller inte la något alls. För lite var det hur som helst. När saken kom på tal med vännerna senare på kvällen insåg jag mitt stora misstag.20 procents dricks är normalt här i USA och är en del av servitörernas lön, så om dricksen uteblir blir jag kanske skyldig till att servitören inte kan köpa mjölk till sina barn den dagen. Det som förvirrar mest är att olika länder har så olika drickskultur. I Sydafrika är det minst tio procent. Men i Frankrike betalar man extra bara om man är mycket nöjd med maten. Så tror jag att det är i Sverige också – även om det finns de som menar att tioprocentsregeln numera gäller där.Jag har alltid tänkt att dricks framförallt handlar om kvaliteten på maten, men här i USA är det tydligt att dricksbeloppet beror på servitörernas prestation. Många anstränger sig verkligen, även när maten är medelmåttig.Dricksen är frivillig, men ett frivilligt obligatorium. ”Du betraktas som en skurk om du inte betalar dricks”, sa en amerikan till mig. Det som upprör är att summan på menyn inte är den verkliga kostnaden. Att inte lägga dricks alls är inget alternativ. Även man är missnöjd med servicen så bör man ändå lägga åtminstone 15 procent. ”Alla har rätt att ha en dålig dag”, enligt etikettsreglerna.På en populär glassbar är priset för två kulor glass nu 8 dollar – med dricks blir det omkring 90 kronor!Med sådana priser är det en lyx att äta ute, men ett och annat restaurangbesök blir det ändå. Häromkvällen fanns faktiskt en rad på en restaurangnota som inkluderade dricksen. Det stod: ”Automatic service fee”. Lika bra det när den ändå tas för given och det blir lika för alla.Ett initiativ som kanske kan vara värt en dollar extra?Margareta Svensson, Washingtonmargareta.svensson@sverigesradio.se

5 Aug 20223min