Stumfilm: Det våras för tystnaden

Stumfilmen kördes över av ljudet och blev en smal sak för cineaster. Joakim Silverdal tycker att det är dags att skriva ut tysta klassiker på recept.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Alla stjärnor kommer en gång att slockna. Det gäller världsrymdens himlakroppar, likaväl som himlen över Hollywood.

I Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950 drömmer den avdankade stumfilmsskådespelerskan Norma Desmond om en comeback som aldrig kommer. Hon har inte lyckats med något sen filmen fick ljud och krossade hennes karriär.

Detsamma gäller hennes gamla vänner.

I en scen sitter några finklädda figurer vid ett pokerbord. Vana cineaster känner direkt igen dem: ”det är ju Buster Keaton, Anna Q Nilsson och HB Warner”. Men filmens berättare beskriver dem som dunkla figurer från den tysta eran, som inget mer än vaxdockor i Norma Desmonds kabinett.

Stumfilmen var stendöd, redan 1950, det är vad vi får med oss.

Men jag har blivit mer och mer övertygad om att den ljudlösa filmkonsten nu, över 70 år senare, fortfarande har förmågan att välta vår verklighet.

När min dotter var två år fick hon frågan av en förskollärare vad hon gillade att se på tv. Och då svarade hon, som om det vore det naturligaste i hela världen: Charlie Chaplin.

Allt uppstod i ett ögonblick av panik - när Babblarna, Daniel Tiger och Bolibompadraken helt enkelt till slut fick det att rinna över. Vad annars går att gräva fram ur streamingmörkret?

Titta där: den böjda käppen, de stora skorna och det kluriga leendet. Charlie Chaplin!

Vi började trevande med långfilmen Cirkus. Jag trodde egentligen inte alls på den här idén, men snart märkte jag hur uppslukad hon var. Allt som behövdes var några enkla: “Vad tror du att gubben ska göra nu? Nämen vad hände, sprang han IN till lejonet?” och så sitter en tvååring och tar in ett svartvitt, filmhistoriskt mästerverk från 1920-talet, helt utan talade repliker eller ljudeffekter.

Vi upptäckte snart att Chaplin är mer än den snubbelgubbe världen ofta vill göra honom till. Vi har haft många, långa samtal om vad som gör luffaren ledsen, varför han är ensam, varför han har så trasiga kläder.

Det är sådant man hinner med när tillvaron tystnar. När det konstanta larmet av hysteriskt animerade barnprogram sätts på paus, om så bara för en liten stund.

Men kanske är jag naiv. Med snart 100 år av ljudfilmer är väl ändå stumfilmen dömd till en tillvaro längst ut i vår mediala periferi.

Någon som var rädd för det och såg på med avsky, när ljudet trädde in i filmkonsten, var Victor Klemperer.

Han var en tysk filmälskare och språkvetare vars dagböcker från 30 och 40-talen är viktiga tidsdokument över nazismens påverkan på det tyska medvetandet.

I hans filmdagbok “Ljus och skugga - 1929-1945” får läsaren vara med om hur nazi-propagandans mörker kastas över de tyska biograferna.

Men för den som läser noggrant, är den även en spännande ögonvittnesskildring från en biobesökare som var med om skiftet från stumfilm till ljudfilm.

För Victor Klemperer var INGEN vän av den tidiga ljudfilmen, om vi säger så.

Det är med ett slags glödgat hat han beskriver hur patetiskt dåligt filmljudet var till en början.

1929 skriver han: “Vi har nu mött ljudfilmen två gånger och tyckte båda gångerna att den var avskyvärd”.

Han tycker att det låter förskräckligt, men ljudkvaliteten är något han förstår kommer bli bättre. Vad som inte kommer åtgärdas är att ljudfilmen utstrålar något konstlat, dött. Ett slags surrogat till stumfilmen.

Han skriver att “Filmen MÅSTE vara en konstform med uttryck, liknande baletten, buren av musiken, annars blir den en vedervärdig död mekanism med ett ljud som dessutom skär sig”.

Precis som min tvååring, blir han väldigt förtjust när han får se Charlie Chaplin i Stadens ljus. En stumfilm som med filmmusik och några enkla ljudeffekter hånar ljudfilmen. Som när Chaplins luffare sväljer en visselpipa och försöker sjunga, men allt som kommer ut är några visslingar. ”En välsignelse att det är en stumfilm, avskyvärt att musiken gnisslar lika illa som i radion”, skriver han.

Och när man ser denna eras mästerverk är det svårt att inte hålla med honom.

Hur berör inte ansiktena, när ljudet fattas? I En kvinnas martyrium, det kvävande kammarspelet om Jeanne D’Arc från 1928, kryper sig skådespelerskan Maria Falconettis uppgivna uttryck långsamt in under huden.

De få textrutorna ger oss absolut kontext, men det är ögonen. Ögonen. De stora uttrycksfulla ögonen som vittnar om mänsklighetens grymheter. De är starkare än all dialog i världen.

Den tittare som ger sig hän, sitter till slut bara och gråter.

Men tiden sprang förbi, även Chaplin började göra ljudfilm och med tiden verkar till och med Victor Klemperers syn på filmljudet mildras.

Redan 1932 måste han erkänna att Marlene Dietrich och Emil Jannings skådespeleri lyfts när han får höra deras röster i Blå Ängeln. ”Klangen i detta organ”, utbrister han och när han några år senare ser musikalfilmen “Broadways melodi” är han istället förtrollad av ljudet. ”Vi sitter hänförda till den sista bilden OCH tonen”, skriver han.

Men den där kraften då? Som kan få en två-åring att 100 år senare sitta hänförd i en timme och tjugo minuter?

Om Victor Klemperer fortfarande var med oss - och om han skulle känna det glödgade hatet mot ljudfilmen blossa upp igen - skulle han bara behöva plocka upp valfri webbläsare, söka upp sin favoritfilm och trycka på play.

Nu är stora delar av stumfilmsskatterna från 20 och 30-talen digitaliserade och ofta har rättigheterna gått över till att bli allmän egendom. Så den som vill se, kan se, utan problem.

Stumfilmens kvalitet i vår moderna samtid börjar inte med stumfilmen, den börjar med dig.

För när inga ljud hörs, inga röster ljuder, är det vi tittare som får jobba. Att se stumfilm är att sitta längst fram på soffkanten, framåtlutad, redo att ta in.

Då behöver stumfilmen inte bli ett museum, då kan den bli ett tempel. En plats före reflektion och förundran. En plats för lugn och verklig eftertanke.

I den moderna människans rusande tillvaro, där stressen äter sig in i porerna, borde stumfilm kunna skrivas ut på recept.

För när jag och mina barn vaggats in i tempot från en stumfilm, märker vi snart hur vårt medvetande ställts om.

Ofta tar det några minuter, vi skruvar på oss, men sen är det som om världen långsamt börjar tippa och vi själva snubblar in i filmen. Precis som när Buster Keatons biografvaktmästare i Sherlock Jr kliver fram till filmduken och in i filmen för att själv blir sagans mästerdetektiv.

Att se stumfilm kan bli som att finna det verkliga värdet i tystnaden. Något som inte handlar om frånvaro, utan om närvaro.

När två-åringen nu blivit fyra och själv vill välja brukar det blir Frost, eller Lejonvakten på tvn. Men ibland, ibland är det Chaplinboxen som åker fram och vi hämtar lillebror, sätter oss längst fram på soffkuddarna, lutar oss in, tills vi ramlar, rakt ner i filmhistorien.

Joakim Silverdal
filmkritiker och reporter på kulturredaktionen

Tre bästa stumfilmerna att se med dina barn:

”Guldfeber” av Charlie Chaplin

”Busters miljoner” av Buster Keaton

”Upp genom luften” med Harold Lloyd (regi: Fred C. Newmeyer och Sam Taylor)