Kafka var en mycket judisk ateist

Franz Kafka var tog avstånd från mycket av den tro och kultur han fostrades i. Samtidigt var han något av en judisk mystiker. Ulrika Björk reflekterar över motsättningen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2024-06-03.

I novellen ”Det hemliga miraklet” från 1939 skildrar den argentinske författaren Jorge Luis Borges ögonblicket då huvudpersonen Jaromir Hladík, en tjeckisk judisk författare, erfar ett mirakel. Under tyskarnas inmarsch i Prag grips författaren och döms till döden för sina arbeten om den judiska mystiken. Natten innan avrättningen ber han Gud förlänga hans liv med ett år för att fullborda en oavslutad tragedi. När den dödsdömde nästa morgon står inför exekutionspatrullen stannar den fysiska världen upp, samtidigt som hans tankar pågår som vanligt. Med minnet som dokument slutför författaren under ett år dramat, varpå patrullens fyrfaldiga salva kastar honom till marken.

Borges magiska realism – där den gripbara världen sammansmälter med en drömlik verklighet – för vidare en modernistisk genre som författaren Franz Kafka etablerade. Kafka föddes i Prag 1883 och växte upp i en assimilerad judisk borgerlig familj. Vid sin död 1924 hade han ett sextiotal skrifter bakom sig och tre ofullbordade romaner. Med juridisk precision gestaltar hans litteratur tillvarons labyrintiska absurditet.

Kafkas stora genombrott kom efter hans död, men en av dem som läste honom under hans livstid var historikern och auktoriteten på judisk mystik Gershom Scholem. Enligt honom vittnar författarskapet om den moderna människans vilsenhet genom att förmedla ett särskilt judiskt förhållande till traditionen i en värld där Gud har dragit sig undan. Kafka är en ”kättersk kabbalist” skriver Scholem i ett brev till vännen Walter Benjamin.

Kabbala är det hebreiska ordet för ’tradition’ och kommer från verbet för ’att ta emot’. Det är också namnet på en medeltida mystisk lära om den skapande guden som drar sig samman för att ge utrymme åt sin skapelse. Samma gud strålar också ut i världen och uppenbarar sig i tingen. Men hos Kafka kan den fördolde gudens uppenbarelse inte längre erfaras. Allt som återstår är ett meningslöst tomrum.

En rad ur det självbiografiska Brevet till fadern – som kom ut först på 1950-talet – verkar bekräfta Kafkas hållning till sitt judiska arv: ”Något bättre sätt att förvalta detta arv än att så fort som möjligt frigöra sig från det kunde jag inte komma på; just en sådan frigörelse tycktes mig vara det mest pietetsfulla”, skriver sonen. Brevet till fadern är en oförsonlig uppgörelse med en förtryckande far och dennes slentrianmässiga religiositet. Den ger därför röst åt upplevelsen av traditionsförlust. Även om fadern fått med sig ”en viss judendom” från sin hemby saknar den i sonens ögon ett egenvärde för fadern och kan därför inte förmedlas.

Bilden av Kafka som en internationell modernist var länge förhärskande. Men mot slutet av det kalla kriget började han citeras på den kritiska scenen och som nära förbunden med sitt historiska Prag. För Vaclav Havel var Kafka en förebild. Och i en inflytelserik studie från 1974 byggde de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari en teori kring en dagboksanteckning från 1911 där han hänvisar till ”de små nationernas litteratur” och den egna förtrogenheten med jiddisch. Boken Kafka. För en mindre litteratur påminde om att Kafkas transnationella tillhörighet var både språklig och politisk – han publicerade sig i samma österrikiska tidskrifter som den politiska sionismens grundare Theodor Herzl.

Den språkliga historien – den judiska, tjeckiska och tyska – blev nu en del av den kritiska Kafkatolkningen, och den dolda traditionen i Kafkas egna texter började framträda. Tänk till exempel på den lilla varelsen Odradek i novellen ”Familjefaderns bekymmer” från 1919. Medan vissa hävdar att namnet Odradek är av slaviskt ursprung anser andra att det är tyskt, får vi veta, men ingen kan säga säkert. Själva varelsen är en platt stjärnformad trådspole överdragen med trådändar av skiftande slag och färger. Genom sin konstruktion kan den stå för sig själv på två ben men tycks aldrig ha haft något egentligt ändamål. Den är meningslös och ändå fullbordad. Det är det som bekymrar familjefadern, som undrar om varelsen kommer att överleva honom själv och rulla framför fötterna på hans barn och barnbarn.

I en hyllning till Kafka tio år efter hans död tolkar Walter Benjamin Odradek som spåret av en bortglömd centraleuropeisk judisk tradition. Den lilla varelsen sätter oss i kontakt med en förnationell värld – inte slavisk, inte tysk, men formad av båda. Vissa uttolkare menar att novellen väver in Kafkas egna översättningar av hebreiska böner.

I en annan novell omtolkar Kafka myten om Babels torn. I ”Stadsvapnet” från 1920 avbryts tornbygget inte genom en högre makts ingripande, som i den bibliska berättelsen. Nej, det är storheten i själva idén om ett torn som räcker upp till himlen som förlamar krafterna och får Babels människor att skjuta fullbordandet på framtiden.

Byggandet av tornet misslyckas därför att det inbegriper föreställningen att tiden är gränslös, harlitteraturvetaren Stéphan Mosès föreslagit i en tolkning från 1992. Som Kafka skriver var det som om man ”räknade med att kunna hålla på i århundraden”. Berättelsen står därför i kontrast till Borges novell om den judiske författaren i Prag. I ”Det hemliga miraklet” är tiden förtätad till ett enda ögonblick: stunden då den fysiska världen stannar upp och författaren fullbordar sin tragedi i minnet.

I skärningspunkten mellan de två novellerna finner Mosès en historiesyn som han förbinder med mellankrigstidens tysk-judiska generation och kallar ”den historiska tidens aktualisering”. Sedan upplysningen hade den europeiska filosofin dominerats av tanken att historien rör sig framåt. Historia betydde kontinuitet, kausalitet och vetenskapliga framsteg. Istället för att (i Hegels och Marx efterföljd) optimistiskt tänka sig historien som en rörelse mot mänsklighetens fulländning hndlar ”den historiska tidens aktualisering” om en diskontinuerlig historia. Vad Kafka och hans generation såg var att historien består av ögonblick som inte låter sig totaliseras. De erkände att kriser, avbrott och slitningar kan vara mer avgörande – till och med mer löftesrika – än en skenbar enhetlighet.

Även om tidigare tänkare har uppmärksammat nuets verklighet rör det sig här inte om en flyktig övergång mellan förflutenhet och framtid, nupunkter i en tidslig kedja, utan om en tid som exploderar i otaliga messianska ögonblick. Som hemliga mirakel uppstår de messianska ögonblicken mellan den oändligt förlängbara yttre tiden i Kafkas tolkning av tornbygget och den förtätade inre tiden i Borges berättelsen om den dödsdömde författaren. Och de nämns redan i Talmud, enligt Scholem – samlingen av de allra tidigaste judiska bibelkommentarerna. Där liknas tiden vid änglar ”som återskapas i varje ögonblick i otaliga mängder för att sjunga sin hymn inför Gud innan de förstörs och försvinner i intet.”

Ulrika Björk
filosof

Litteratur

Robert Alter. Omistliga änglar: tradition och modernitet hos Kafka, Benjamin och Scholem. Översättning: Daniel Pedersen. Bokförlaget Faethon, 2023.

Walter Benjamin: ”Franz Kafka: On the Tenth Anniversary of His Death” [1934], Illuminations, utg. Hannah Arendt. Schocken Books, 1968.

Walter Benjamin: Gesammelte Briefe. Band IV, 1931-1934. Suhrkamp, 1998.

Jorge Luis Borges: Fiktioner. Översättning: Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking. Albert Bonniers förlag, 1995.

Deleuze, Gilles & Guattari, Félix. Kafka. För en mindre litteratur. Översättning: Vladimir Cepciansky & Daniel Pedersen. Daidalos, 2012.

Franz Kafka: En svältkonstnär och andra texter utgivna under författarens levnad. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2007.

Franz Kafka: Brevet till fadern. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2010.

Franz Kafka: Till frågan om lagarna och andra texter ur kvarlåtenskapen (1920-24). Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2020.

Franz Kafka: Dagböcker: december 1911-1913. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2004.

Vivian Liska: ”Law and Sacrifice in Kafka and His Readers”, Interdisciplinary Journal for Religion and Transformation in Contemporary Society, 8 (2022), s. 256-274)

Stéphane Mosès. Historiens ängel. Rosenzweig, Benjamin, Scholem. Översättare: Ervin Rosenberg. Bokförlaget Faethon, 2023.

Gershom Scholem: The Messianic ea in Judaism and other Essays on Jewish Spirituality. Översättning Michael A. Meyer & Hillel Halkin. Schocken Books, 1971.