Kapitel 10-Vem är Martin, den ovetande hjälten?

En av de saker jag aldrig tröttnar på att upprepa är att om det är något jag har lärt mig med tiden så är det att livet inte är svart eller vitt, oh att människor inte alltid är bara onda eller goda. Livet är inte som en Hollywoodfilm, där karaktärerna saknar nyanser och skurken är lätt att upptäcka redan i början av berättelsen. Verkligheten och människan är mycket mer komplex och full av gråskalor, förklaringar och historier, vilket är anledningen till att det ibland är så svårt att förstå vad som egentligen pågår. Även om det är en obekväm sanning och hjärnan verkligen skulle vilja förenkla, klassificera, döma och förkasta, måste den förr eller senare acceptera att allt kommer någonstans ifrån och att allt är på väg någonstans. Som fiskar i den vattenström som bildas av mänsklighetens historia. Och i dessa vatten försöker vi simma en unik kurs, men aldrig ut ur den ström vi lever i. Kort sagt, vi gör vad vi kan med det öde vi fått oss tilldelat.


Martin och jag träffades tydligen så snart våra familjer hade adopterat oss, eller snarare skaffat oss. Hans syster och min bror gick tillsammans på förskolan i den tyska skola som vi senare också skulle gå i. Där träffades de två mammorna, var och en med sin egen lilla bruna bebis, och jag kan tänka mig att de jämförde sina adoptioner. Sedan dess har vi känt varandra. Vi gick på förskolan tillsammans och sen gick vi i samma klass i grundskolan. Martin var min första pojkvän i andra klass, tillsammans med en annan Martin. Ja, jag var tydligen polyamorös på den tiden. Martin berättade för den andra Martin att han och jag faktiskt gick bättre ihop eftersom vi hade liknande hudfärg. Vi var båda bruna i en skola full av vita och blonda. Faktum är att man kunde se vem som var adopterad i min skola, för det var mest de bruna, med något enstaka undantag. På rasterna lekte Martin detektiv, och spelade alltid rollen som den hämndlystne hjälten. Han var längre än de andra och man visste att Martin inte var att leka med. Min mamma berättade för mig att han redan som liten brukade han åka med sin syster med kollektivtrafiken till skolan. Min bror och jag, vi fick åka med skolbussen. "Vilken modig pojke", tänkte jag alltid. Martin var född till att bli en hjälte. Bredvid honom kände jag mig alltid mjuk och ofarlig.


Efter grundskolan försvann Martín från min radar. Han gick i gymnasiet på militärskolan som han själv hade valt, vilket var otänkbart för mig i den åldern. Militärskolan lät som ett straff, en plats dit man skickar barn som behöver disciplin. Han gick den vägen, och jag gick min, till gymnasiet på den tyska Goethe-Schule. Jag såg honom då och då på de sommar- och vinterläger som anordnades av det tyska kollektivet i Buenos Aires. Lägren hette "DAL-Deutsche Argentinische lagergruppe", som jag förstod långt senare, påminde om de mörka dagarna i Tyskland och dess "Hitlerjugend". Det var där vi träffades jag och Martin. Han hade redan varit där sedan han var barn. Jag gick med först när jag var 14 år. På den tiden var det naturligtvis ingen av oss som såg det på det sättet. För mig, åtminstone, var det med den glädje som man känner om man gillar att campa och vara i kontakt med naturen, något som jag fortfarande känner idag.

Det var att sova i tält, bada i floden, laga mat till hela gruppen, samla ved till elden, vandra i flera dagar, sova under stjärnorna och sjunga på nätterna. Där lärde jag mig att spela låtar på gitarr av Leon Gieco, Seru Giran, Sui Generis, Creedence, Rod Steward, Rolling Stones, Pink Floyd, Cat Stevens på gitarr och traditionella tyska sånger som fortfarande förknippas med en era i Tyskland som man helst vill glömma eller bättre sagt, aldrig upprepa igen. "DAL" lärde mig att vara nära naturen, att älska nätterna och stjärnorna, att längta efter något bortom verkligheten, där lärde jag mig att drömma. Många år senare, när jag redan bodde i Sverige, blev jag medveten om den mörka historien om den tyska kolonin i Argentina. Som jag sa tidigare är ingenting svart eller vitt. Mitt i detta mörker, omgiven av ett samhälle som insisterade på att klassificera människor efter deras färg och genetik, och Martin och jag som aldrig tillhörde dem, lärde jag mig att se stjärnorna och att spela låtar som jag fortfarande spelar idag. De tyska låtarna är såklart inte inkluderade i det. Båda dessa saker räddar mig fortfarande när verkligheten kommer ikapp mig.

Efter att jag fyllt 15 kom Martin inte till lägren längre. Då och då skickade han brev till mig, eftersom det inte fanns några spår av mobiltelefoner på den tiden, och han berättade för mig hur livet var på gymnasiet. Martin verkade leva ett liv fullt av äventyr, medan jag levde det tråkiga livet som en överbeskyddad medelklassungdom. Bortsett från de ständiga bråken och våldet i min familj hände det absolut ingenting i mitt liv.

Åren gick och lite var känt om Martin, förutom att han efter gymnasiet gick med i den federala polisen i provinsen Buenos Aires, som åtminstone vid den tiden hade det sämsta ryktet av alla polisstyrkor. De sades vara de mest korrupta, blodtörstiga och hjärtlösa. Att det alltid var bäst att inte ha något att göra med polisen.

Och våra liv skulle ha gått skilda vägar, om det inte hade varit för att mitt öde plötsligt skulle förändras i och med den våldtäkt som jag överlevde den 7e augusti 2001. Eftersom brottet ägde rum i den norra delen av Buenos Aires hamnade mitt fall i San Isidro, som var den polisstation där Martin arbetade. Han, som faktiskt arbetade på narkotikaroteln, berättade för mig att den dagen dök det upp ett fall i den hög med filer som hade lagts på hans skrivbord som vanligtvis inte hade tilldelats honom. Ett våldtäktsfall. Och när han tittade närmare insåg han att det var jag.

Det är bokstavligen tro det eller ej.Av alla polisstationer, av alla detektiver, av alla skrivbord föll det på Martin att vara detektiven i mitt fall. Jag minns det första mötet med honom för att prata om vad som hade hänt. Jag bar på den typiska skam som kännetecknar alla som överlevt sexuella övergrepp, och var evigt tacksam för att han var den som jag skulle berätta detaljerna för. Något i hans ögon sa mig att jag inte bara var ett vanligt fall för honom. Något sa mig att han var på min sida, i mitt lag. Så det var så vi fick kontakt igen.
Som jag berättade för er träffade jag vid tiden för våldtäkten en 35-årig svensk på en äventyrsresa, en man som jag skulle komma att bli förälskad i och som jag skulle flytta till Stockholm för i juni 2002. Jag sålde allt och flyttade. Jag behövde börja ett nytt liv, på en ny plats, långt från den jag var, långt från min historia, långt från den roll jag spelade i den verklighet jag levde i.Jag visste inte mycket om Martin under de åren. Att man hade satt dit honom och att han hade hamnat i fängelse var en av dem, och att han senare flyttade till Schweiz för att bygga upp sitt liv på nytt var en annan. Som Al Pacino i filmen "Serpico".
Det var först 2010, tack vare Facebook och det faktum att jag tillbringade mycket tid hemma och på sociala nätverk eftersom min posttraumatiska depression några månader tidigare hade nått sin topp och jag led av utbrändhet, som jag såg att han en dag skrev något om militären och diktaturen och plötsligt frågade jag honom: "Tror du att du också är son till de försvunna?" "Jag tror inte det", svarade han mig, "men om du vill veta så ska jag ta reda på det"."Jaha, ja, varsågod", svarade jag.Det hade gått ungefär sju år sedan vi talades vid senast, men som alltid kände jag att våra liv följde en parallell väg. Som om våra själar hade kommit överens innan vi föddes om att mötas när vi var på den här sidan, och att följa varandra, så att vi inte skulle gå helt vilse i denna förvirrande värld.
Och så kom Martin tillbaka på min radar, som den ovetande hjälte han är.Jag visste det inte då, men några år senare skulle hoppet återvända till min kropp tack vare honom.För andra gången.