Kapitel 11-Vem är Martin, den ovetande hjälten? Del2

Efter 7 år utan att ha haft någon kontakt, började vi prata igen tack vare sociala nätverk. Han dök upp på Facebook en dag och vi blev vänner där. Vid den tiden, 2009-2010, höll jag på att återhämta mig från en utmattning som gjorde att jag isolerade mig hemma och mer eller mindre rehabiliterades lite i taget. Något som krävde mycket tålamod. En dag såg jag att Martin hade skrivit något om militärdiktaturen och jag vågade fråga honom om han trodde att han också var son till de försvunna. Jag berättade för honom om mina misstankar och att jag hade kontaktat Mormödrarna på Plaza de Mayo innan jag flyttade till Sverige. Jag berättade också att jag inte hade vågat lämna DNA så att de skulle kunna hitta en match i deras DNA-bank. Han, med den självsäkerhet som kännetecknar honom, svarade mig: "Jag tror inte att jag är en son till en försvunnen person, men jag ska snart resa till Argentina. Vill du att jag ska ta reda på om du är det?" Jag svarade ja, men förstod inte riktigt hur han kunde få reda på något sådant, samtidigt som jag inte vågade fråga honom. Martín reste till Argentina och återvände några veckor senare, men jag var inte redo att höra hans svar. Det var inte förrän ett år senare som jag samlat tillräckligt med mod för att lyssna och hans svar var: ”Jag var rädd att du skulle fråga mig, för svaret är svårt. Ja, du är dotter till en försvunnen person. Jag å andra sidan, är inte det."
Vi pratade om det via Skype-chatt. Jag fortsatte att ställa frågor till honom, men han sa att detta var den enda information han hade fått. Jag frågade om jag kunde prata direkt med dem som gett honom informationen, och ännu viktigare, vilka "de" var. "Nata, det här är farliga människor, bli inte involverad" svarade han.Det var först i 2018 som jag förstod vad han menade.Sedan Martin flyttade till Schweiz, har han jobbat inom säkerhet, tack vare sin förflutna inom polisen och militären. Och tack vare att han har arbetat hårt och konstant, har han uppnått en mycket bra ekonomisk och social status. Kort sagt, efter att ha överlevt Argentina, återuppfann Martín sig själv och byggde upp sitt liv på nytt. Lite som jag, om man tar bort ekonomisk framgång och social status.
Efter att han berättat vad han fått reda på, tappade vi kontakten igen. Jag tar alltid väldigt starka nyheter, väldigt lugnt, och vid den tiden hade jag precis kommit ur toppen av min depression, och ville ägna mig mer än något annat åt att producera min musik och bygga upp mitt liv från en hälsosammare plats.
Jag var 33 år och hade släppt min första singel "No te doy más", producerad av mig genom mitt skivbolag "El Sol y la Luna music". Vilket, om jag får säga det själv, var ett stort steg för någon som två år tidigare knappt kunde ta sig ur sängen, svara i telefon eller lämna huset.
Vägen till rehabilitering från en utbrändhet, eller någon typ av depression eller trauma är lång, komplex och man måste ha mycket tålamod och uthållighet. I mitt fall bestod det åtminstone på den tiden av att träna, gå på mina tolvstegsmöten, meditera och gå på föredrag av min kära vän Jeremy Halpin, expert inom kinesisk medicin, om sambandet mellan energi, kroppen, känslorna och själen.Jag var fast besluten att återhämta mig, och att ta itu med sökandet efter mitt biologiska ursprung var en lyx som jag inte hade råd med vid den tiden. I teorin förstod jag hur väsentlig en människas biologiska identitet är, men det hela var så överväldigande att jag inte såg någon anledning att öppna den dörren. Jag bestämde mig för att det var dags i mitt liv att bygga min framtid som jag ville bygga den. Det var redan 2012 och det var dags att investera i min karriär, ha ekonomisk stabilitet och så småningom, om det var vad jag och min partner ville, till och med tänka på att skaffa en familj.Men som jag brukar säga, jag kan alltid räkna med mitt liv, att få se mina planer förstörda.
2013 kom, och med den februari, då min mamma dog. Sökandet kunde inte vänta längre. Det var skrivet i stjärnorna. Från och med det året skulle bruset inom mig bedöva mig tills jag lyssnade på det. Sakta men säkert öppnades dörren och jag kände mig som Alice i Underlandet som ramlade ner i kaninhålet.Jag har redan berättat vad som hände efteråt. Jag gick till Mormödrarna på Plaza de Mayo och lämnade så småningom mitt DNA i slutet av 2015, för att se om min biologiska familj fanns i deras genetiska databank.
Det året hade jag vunnit ett stipendium från Konstnärsnämnden, för att arbeta med den argentinske artisten Kevin Johansen och jag passade på att resa till Argentina och stanna där tills jag fick DNA resultatet, vilket som jag redan nämnt, var negativt.
Jag återvände till Sverige i april 2016 för att återuppta mitt svenska liv med en plan: Jag skulle låsa in mig i min studio, bli deprimerad och jobba. Den där stora tomheten och hopplösheten som resultatet hade lämnat mig skulle förtära mig, och jag tänkte låta det. Jag skulle inte göra motstånd, jag skulle inte ha mer hopp, jag skulle inte försöka hitta den positiva sidan i allt detta, eller försöka förstå vad jag lärde mig av det. Jag skulle bara sjunka ner i min smärta och självömkan.Men Simon och John, min sambo på den tiden, hade andra planer. De två kom en dag tillsammans med bestämda steg till min studio och sa uppmanande till mig: "Är du klar? Ska du ge upp nu?" De insisterade länge, de gav mig alla anledningar till varför jag inte kunde ge upp, de förklarade mycket allvarligt för mig att ifall jag gjorde det, skulle jag ångra det i framtiden och, om vi redan kommit så här långt, varför inte fortsätta lite till? Att någon måste veta något mer. På något sätt borde det finnas ett annat sätt att fortsätta sökandet. Varför inte anlita en privatdetektiv?Till vilket jag till sist sa: "Ja…, det kanske finns någon som kan hjälpa mig."
Det är i den här delen när jag berättar den här historien som en karaktär från det mexikanska tv-barnprogrammet "Chespirito" dyker upp i mitt huvud. En superhjälte som jag växte upp med, som bar på ett stort hjärta på bröstet som ett emblem, den röda syrsan, el Chapulín colorado.
Scenen var alltid densamma, någon var i trubbel och sa "Och nu, vem kommer att försvara oss?" och från ingenstans dök han upp, och alla skrek "Den röda syrsan!" "El Chapulín colorado" varpå han svarade “Ni räknade inte med hur smart jag skulle vara, eller hur?” "No contaban con mi astucia" och räddade dagen.Så där, när Simón nämnde privatdetektiven tänkte jag: "Jag ska ringa min röda syrsa".
Jag skickade ett meddelande till Martin där och då och naturligtvis svarade han inom några minuter.
Och så återupptar vi äventyren av Naty och Martin, den röda syrsan.
Jag berättade för honom allt som hade hänt. Allt. Historien med Mormödrarna på Plaza de Mayo, dokumentären, min sorg. Och Martín, som är född till att vara hjälte, bestämde sig, utan att tveka en minut, för att hjälpa mig.
Simon, John och jag reste till Schweiz i oktober 2016. Vi stannade bara ett par dagar. Jag tog med mig en kopia av akten som Mormödrar på Plaza de Mayo hade med mitt ärende. Så fort Martín hade läste igenom den skickade han ett meddelande till en kontakt i Argentina, som i sin tur kunde ge oss information om läkaren, Celestino Bartucca, som hade sålt mig, och adressen där jag ska ha fötts.
Inom en timme fick vi svaret: "Det har varit många som frågat om den adressen och den där läkaren, särskilt i fall som haft att göra med stöld av spädbarn under militärdiktaturens tid". Han skickade oss också länken till en YouTube-video med dolda kamerabilder av läkaren Bartucca, där det klargjordes att försäljning av spädbarn var mycket vanligt och princip aldrig bestraffades. Den som hade laddat upp videon på youtube var Lorena Quiroga, som också var med i videon. En modig kvinna som också hade sålts av läkaren och letade efter sin sanning.
Vi återvände från Schweiz och min själ gjorde så ont. De hade sålt mig som ett husdjur. Verkligheten är vackrare när man föreställer sig den än när man konfronterar den.
Men jag kom också tillbaka med en ny inre styrka tack vare att Martín, som egentligen inte haft några skäl att hjälpa mig, hade använt sina kontakter och ägnat sin dyrbara och knappa tid åt oss under ett par dagar. Inför en så tung verklighet ställde sig en hjälte upp och ändrade förloppet i min berättelse. En hjälte tog av sig sin förklädnad, visade vem han verkligen var och lyfte mig ur leran.
Vi träffades igen i Paris, när Simon och jag åkte dit för att träffa Ignacio Carlotto, det återfunna barnbarnet som jag pratade om tidigare, och Claudia Carlotto, samordnare för Conadi. Vi träffades ännu en gång när vi reste till Argentina tillsammans med Simon, John, Martin och jag 2018 och fick reda på den barnhandel som pågått och försökte koppla samman militärdiktaturen med läkaren Bartucca.
Sista gången vi reste till Argentina var det bara Simon och jag. Visst saknade jag Martin, men jag förstår också att han säkert hade många anledningar att lägga sin tid och energi på annat.
Martín och jag simmar i samma vatten och även om vi på många sätt är väldigt olika, så är vi någonstans inom oss väldigt lika. När han tittar på mig vet jag att han ser mig och när jag tittar på honom tror eller hoppas jag att han vet att jag också ser honom. Att få göra en del av denna resa med honom var en lyx, att få leva i hans aura var fascinerande. Det finns sådana människor i världen, med så många lager och facetter och djup som är oändliga. Martin är en av dem. En hjälte som smälter in på väldigt mörka platser, men som alltid kommer att vara den han alltid har varit, den där pojken jag kände, som spelade detektiv på rasten, den som försvarade de som inte kunde försvara sig, den som älskade rättvisa sedan en ung ålder.Hans själ kommer alltid att vara hans själ. Och jag kommer alltid att veta att den finns där. Det spelar ingen roll vilken väg han tar i livet. Martin kommer alltid att vara min ofrivilliga hjälte. Min röda syrsa. Min chapulín colorado.