Beroendevården tog nästan mitt liv (igen)

Säsong 2 - Avsnitt 5 - Beroendevården i Örebro tog nästan mitt liv (igen). Jag tog mig tillbaka in i värmen och gemenskapen efter ett nytt återfall. Men det var inte helt enkelt. Vad var det egentligen som hände? Varför svek vården mig? Varför svek Örebro mig? Och så många andra?! Förtjänar jag ens vård? Är det någon idé att söka sig till akutpsyk vid akut psykisk ohälsa? Är jag verkligen avgiftad mitt under ett delerium? Med ett blodtryck på 155/110? Är jag en belastning som i panik ringer 1177 och 112? Jag är tacksam att jag lever idag. Jag är evigt tacksam till 12stegs gemenskapen och min sponsor och mina vänner. Men jag är oerhört besviken på vården, igen. De handlar om människors liv. Inte om siffror och vinster. Jag tog mig levande ur detta, denna gång. Men jag har allt för många vänner som inte har överlevt denna sjukdom. Det är inte en självklarhet att jag sitter här nu och berättar om detta. 9 dagar drogfri. Och jag vill inte att någon mera ska behöva dö i Beroendesjukdomen eller utav psykisk ohälsa. Speciellt inte om man bönar och ber om hjälp frivilligt. Om man vill ha hjälp att komma ur det borde man få det. Tills man är stabil. Men är man lugn och ödmjuk blir man oftast bortprioriterad. Gör man istället en scen och är våldsam, hotfull eller skadar sig själv så går det däremot undan! Det gör ont i hjärtat att det har blivit såhär. Örebro skulle behöva göra en egen avdelning till människor som frivilligt vill sluta. Och inte blanda patienter som inväntar LVM eller är psykiskt sjuka. Det blir inte en trygg miljö och personalen har inte tid att finnas där, som stöd och mänsklig kontakt. Ibland är inte mediciner lösningen och allt som behövs är att någon ser och hör en. Och ibland behövs mediciner. Det är bedrövligt. Hur är din bild av beroendevården? Och psykiatrin? Är du nöjd? Eller delar du erfarenheter som mig?