Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Jag tänker spela med öppna kort här. Det är knappast några av er lyssnare som missar att jag har mitt ursprung lite längre västerut.Men även om jag är norsk har jag faktiskt bott i Sverige tillräcklig många är nu för att på riktigt kunna glädja mig över svenska idrottsframgångar. Och bra är det – för nu innan friidrotten drar i gång nere i Paris ser det ut som att det kan bli ett bättre OS för Sveriges del.Att vara norsk i Sverige under OS betyder att man får lida sig genom en del del resonemang från vänner och kollegor med den ungefärliga innebörden: ”Det här med sommar OS är väl ändå inte riktig er grej va? Du ser säkerligen fram mot vinter-OS och skidåkning och backhopp och allt vad det innebär?”Jag ser förvisso absolut fram mot OS i Cortina 2026, men jag är ändå en anhängare av att försöka – i den mån det går – att bota allvarliga kunskapsluckor med fakta.Om jag då ställer motfrågan: Vilket nordiskt land tog flest medaljer förra sommar-OS, alltså OS i Tokyo – det lyftes ju ändå som ett svenskt succé-OS då man överträffade medaljmålet från Svenska olympiska kommittén? Ja, det var säkert Norge, säger folk då, i och med att det är jag som ställer frågan.Nejdå, det är Danmark, med sina 11 medaljer. Ja, du hörde rätt. Ölälskande och Kim Larsen-lyssnande Danmark tog fler medaljer i Tokyo än idrottsstormakten Sverige.Norge var förvisso bäst bland de nordiska i medaljligan i Tokyo-OS, i och med att guld ger fler poäng, men nu ska jag inte haka upp mig på sådana medaljer.Jag har haft tur nog att få bo i Norge, Sverige och Danmark. En av de största skillnaderna mellan de skandinaviska länderna tycker jag mig se i hur vi – alltså framför allt vi i pressen – pratar om idrottsprestationer. I Sverige är vi oerhört duktiga på att ta fram superlativen när vi presterar bra. Nästan så duktiga att vi glömmer att redovisa att andra, från andra länder, också gör det bra.Ett exempel är när löparen Andreas Almgren satte nytt starkt svenskt rekord på Stockholm stadion tidigare i sommar. Då kunde man läsa om ”ytterligare en framgång för Almgren”. Det var det ju förvisso, och flera nyhetsmedier nämnde i förbifarten att han slutade fyra. Men vem som vann ansågs inte relevant nog att nämnas av flera medier.I all sin iver över att berätta om svenska framgångar på löpbanan glömde en av Sveriges mest lästa nyhetssajter att överhuvudtaget nämna att Almgren var utanför pallen. Det stod inget om vilka tre som sprungit snabbare på Stockholm stadion. Och det är inte jätterelevant här att tjata om att vinnaren kom från ett grannland i väst han med.Om ”lyft av egna idrottare” vore en OS-gren, hade Sverige haft utmärkta medaljchanser.Trygve Ulriksen Skogseth, framför en TV-apparat i Stockholm

1 Aug 20243min

Utrikeskrönika 31 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, onsdag.I min vanligtvis kontantlösa tillvaro i Sverige, där jag alltid blippar telefonen på kortläsaren när jag köper något, så har min tid här hittills blivit minst sagt... intressant.Inför min resa hit fick jag tipset från kollegor som varit här nyligen att ta med mig dollar som jag kan växla till kontanter. Ja, så är det väl alltid utomlands, det är väl bra att ha lite cash, tänkte jag.Men jag hade ingen aning om den mängd kontanter jag skulle behöva använda i vardagen.Efter mina tidigare erfarenheter i Latinamerika, så vet jag att det inte är någon idé att växla dollar på banken på grund av deras växelkurs. De flesta har en go to-växlare som man går till eller hör av sig till när det är dags. Jag hade fått ett nummer av en bekant jag litar på: ”Hör av dig till honom, jag går alltid dit”.Jag hör av mig. Vi bestämmer en tid och han får min adress. När han dyker upp har han en KASSE med sedelbuntar med sig. Alltså en KASSE. Och 1 000-pesossedelbuntar i en mängd som man bara ser på film, när man öppnar en portfölj full med cash, typ. Inte riktig lika mycket, men nästan.Skyhög inflation och devalvering har gjort att valutan här har tappat i värde. Vilket har lett till att en 2 000-pesossedel, som är den högsta valören, motsvarar ungefär runt 20 kronor. Det blir många sedlar.Häromdagen när jag storhandlade landade det på 36 000 pesos, drygt 400 kronor. Jag tog upp min stora sedelbunt och började räkna mina tusenlappar... 29, 30, 31, 32, 34, 35, 36 tusen, varsågod!Men det är inte bara det här med att gå runt med den största sedelbunten jag ägt som har varit lite av en omställning. Att hålla koll på nollorna när jag kollar på en prislapp, kan vara lite av en utmaning när jag räknar i huvudet. Vänta nu, var det 7 000, 70 000 eller 700 000? Och vad blir det i svenska kronor om 10 pesos är 12 öre?Ja, det är förvirrande... Och bara det att finns flera olika växlingskurser i Argentina är också förvirrande. Dels finns den officiella kursen som gäller när banken köper dollar. Men om banken säljer dollar är det en annan kurs som gäller. Sedan finns dollar blue, alltså kursen som används på svarta marknaden (också förvirrande att den heter blue fast det är en svart marknad, men i alla fall). Och sen finns det en ytterligare växelkurs om du handlar med kort i utlandet eller tjänster och varor av utländska företag.Jag läste en artikel nyligen att många argentinarna, efter flera år av ekonomisk bergochdalbana, inte längre litar på banker. När man ska köpa en bostad tar man ibland helt enkelt med sig väskor med cash. Något som anses vara suspekt hemma i Sverige, ses som en trygghet här.Men argentinarna verkar luttrade, räknar upp sina sedlar i butiken och jag konstaterar att jag helt enkelt tagit sedeln, eller jag menar seden, dit jag kommit.Karina Segura Morberg, Buenos Aireskarina.segura_morberg@sverigesradio.se

31 Juli 20243min

Utrikeskrönika 30 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, tisdag.När jag promenerade hem genom avspärrningarnas Paris sent i fredags natt efter OS- invigningentog jag genvägen genom en tillfälligt bilfri biltunnel under Louvren. - Hmmm, om detta vore en film, kom jag på mig själv med att tänka, där jag traskade ensam på asfalten vore detta det perfekta stället att skjuta huvudrollsinnehavaren. Sådana tankar brukar få huvudrollsinnehavaren i min film att bli rädd... Men hon blev inte det. Hon tänkte – ja men då skulle hon i alla fall dö med en underbar känsla inombords. Tänk att mitt sista stora event att bevaka innan jag avslutar min fyra år som Sydeuropakorrespondent skulle inbegripa att få se Celine Dion sjunga Edit Piafs L'hymn à l'amour ifrån Eiffeltornet så att det hördes över hela Paris. Och så den magiskt vackra luftballongen på detdär elden ska vila. Det var något med denna invigningsceremoni som golvade mig. Fullständigt. Jag förstår inte riktigt varför – erkänner jag. Men det har varit en mycket hård och splittrande politisk vår. Fransmännen har bråkat så mycket om vad som är det äkta riktiga Frankrike att de liksom skymt sig själva. Vad är det för land egentligen? Mer än ett där man älskar debatt och konflikt? Och det är absolut markörer för fransk kultur, men det finns ju något djupare också. Två val senare är vi inte mycket klokare. Landet saknar tydlig vinnare, och har hamnat än djupare i sin identitetskris, med tre politiska grupper som bråkar om vad Frankrike var, är och behöver räddas ifrån? Och ingen ny regering är i sikte. Det är här som OS - invigningen gör entré. Och påminner alla - på ett mycket elegant och professionellt sätt- vad Frankrike är nu igen. Det är paralympier. Det är hundraåringar. Det är Zinedine Zidane, Marie José Pérec och Teddy Riner. Det är den första ballongfärden för över tvåhundra år sedan. Det är världsledande design och lyxmärken. Det är drottningar, giljotiner och revolutionärer, blod och eld och en utbuad Emmanuel Macron. Det är cancan och plymer,Dionysos mitt i sista måltiden och dragqueens. Det är flödande kreativitet, högt i tak, galna idéer och risktagande. Det är vulgärt och finstämt.Frankrike är nationalsången sjungen av franska mezzosopranen Axelle Saint-Cirel,med rötter i Guadeloupepå taket till Grand Palais, i en hautecouture-klänning som en del av den franska flaggan Trikoloren som en modern version av Mariannesymbolen för Frankrike och friheten.Det var så skönt med en hälsning från någon med ett annat syfte än att skuldbelägga fiender. Och som bara reservationslöst hyllade hela Frankrike – ALLA inkluderat. Se så starka vi är – tillsammans. Så lyckades den konstnärliga ledaren Thomas Jolly och hans briljanta gäng blåsa livslust i alla fall i mig. Tack Thomas, för att du påminde om varför man bara måste älska Frankrike! Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

30 Juli 20243min

Utrikeskrönika 29 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, fredag.Jag bor segregerat i Stockholm och jag bor nu under sommaren segregerat här i London. Men ändå upplever jag en viss skillnad. Jag återkommer till det.Jag pratar nu om den etniska segregationen som i och för sig allt som oftast enligt forskarna hänger ihop med den ekonomiska segregationen.I Stockholm brukar jag ta tåget från Vårberg i stadsdelen Skärholmen till Östermalm och Gärdet där min arbetsplats Radiohuset ligger. Det är en daglig resa genom en mycket segregerad stad. En resa på drygt 50 minuter där inkomsterna och livslängden ökar ju längre bort från Vårberg man kommer med tåget.Och framme i Östermalm är segregationen rätt så kompakt i stadsbilden. Och för den delen inne i Radiohuset också, dock kanske inte lika kompakt.Den etniska och ekonomiska segregationen finns självklart här i London också. Fyra av tio Londonbor har ju utländsk bakgrund. Aningens högre än Stockholm. Och de olika etniska grupperna har en tendens att bo nära varandra.Southall kallas för ”Little India”. Brixton för ”Little Jamaica”. East Ham i östra London har en betydande befolkning med ursprung i Pakistan och Bangladesh.Och när jag ville äta kosher åkte jag till Hendon. För där bor många judar. Runt hörnet fanns flera iranska och pakistanska halal-restauranger.Och segregationen har samma beståndsdelar här i London som där i Stockholm. Till exempel Tower Hamlets, ett kvarter med många britt-bengaler, är inkomsterna är 40 procent lägre än innerstaden Westminster, men barnfattigdomen högst i stan.Skillnaden mellan Sverige och England är kanske hur man pratar om det.Medan vi i Sverige pratar helst inte hudfärg i officiellt sammanhang och i stället pratar om utländsk bakgrund så är det normalt och ganska oproblematiskt att göra det här i Storbritannien. På London kommuns hemsida under rubriken Community finns ett diagram med två kurvor ena högre än den andra; White och BAME; ja vita som är 53 procent av befolkningen i London och Black Asian and Minority Ethnics som är resten.Och det där med skillnaden där jag bor i London. Jag bor i det som kanske är motsvarigheten till Kungsholmen i Stockholm. Men bara en gata bort är det ett arabiskt kvarter där jag äta libanesisk Fattoush och röka vattenpipa. Om jag skulle vilja.Rouzbeh Djalaie, Londonrouzbeh.djalaie@sverigesradio.se

29 Juli 20242min

Utrikeskrönikan 26 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, fredag.Det pågår en febril verksamhet utanför lägenheten här i San Francisco. Den unga tjejen sätter sig ner på trottoaren och brer ut sina grejer.Folie tas fram, något som liknar grus läggs på och en kraftig tändare – känd som en torch, en fackla – tänds för att hetta upp det som ligger på foliet.Sen drar hon och hennes kompis i sig röken från fentanylet, en syntetisk opioid som är hundra gånger starkare än morfin.Intill henne ligger en ung kille i bruna byxor och flanellskjorta utsträckt på marken. Hans hund nosar på sin husse som inte märker något. Till slut lägger sig valpen och somnar bredvid.Scenen är inte på något sätt ovanlig här. Man behöver bara ta en promenad genom stan för att stöta på det tunga drogmissbruket, utslagenheten och misären som 8000 San Francissco-bor lever i.Jag hade egentligen tänkt göra en annan krönika från det som en gång var världens teknikhub, men som i samband med covid-pandemin tömdes på folk och företag. När techföretagens anställda som kunde valde att jobba hemma förlorade många företag i innerstan kunder. Kaféer, restauranger och butiker fick stänga. Kvar blev dem som inte hade någonstans att ta vägen.Nu kämpar San Francisco med att gå från vacant to vibrant – eller vakant till pulserande – som stadens kampanj för att locka tillbaka människor och företag kallas. Än så länge går det sådär för staden att fylla sina tomma lokaler, under tiden tömmer man sina gator på tältläger.Hemlösheten i San Francisco har funnits länge men nu tar västkustpolitikerna till mer drastiska metoder för att få bort de provisoriska bostäderna från stadens gator.Dels för att högsta domstolen för några veckor sen gav städerna stora befogenheter att förbjuda människor från att sova utomhus.Dels för att det pågår valrörelse.Jag går från tunnelbanan till lägenheten. En dryg halvtimme bort finns vidsträckta stränder, där Stilla havet sköljer in. Där ljudet från vågornas dån och fiskmåsarnas skrän är det enda som hörs.På väg tillbaka till lägenheten ser jag reklam för en nässpray som enkelt kan rädda livet på den som överdoserat opioider, det är Kaliforniens hälsodepartement som vill informera. 2024 ser nämligen ut att bli ett mörkt år sett till hur många som hittills dött i drogöverdoser, och en stor majoritet dör på grund av fentanylet.Under de tio minuter det tar för mig att promenera hem hinner jag passera tio personer i mer eller mindre medvetslösa tillstånd – liggande på trottoaren, framåtlutade i omöjliga positioner eller sittande i tält. Det är kusligt att inte riktigt veta om personen som ligger på gatan bakom mig när jag väntar på att trafikljuset ska slå om sover – eller är död. Jag stannar kvar och tittar på honom, han ser ut att andas – jag korsar gatan.Förbi honom åker nu en förarlös taxi på väg till en kund enligt den senaste app-beställningen. Men det är en annan krönika.Parisa Höglund, San Franciscoparisa.hoglund@sverigesradio.se

26 Juli 20243min

Utrikeskrönikan 25 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.En tidig sommarmorgon på promenaden mellan de världskända sevärdheterna kan jag nästan få för mig att ingenting särskilt egentligen händer här. Det är de morgonpigga turisterna som tar bilder på storslagna Kapitolium och anspråkslösa Washingtonmonumentet. Det är kvinnan i keps som är ute med sin hund, och mannen i shorts som joggar förbi.Men den här bilden av lugn är det få som skulle använda för att beskriva Washington just nu. Snarare har senaste tiden varit en av de mest turbulenta inom amerikansk politik på mycket länge. Och i centrum finns en annan av sevärdheterna: Vita huset.Hit försöker Donald Trump ta sig igen. Sen förra helgen har han officiellt blivit vald som Republikanernas presidentkandidat, han har valt sin vicepresidentkandidat, ett av de uppmärksammade åtalen mot honom har lagts ner – och till råga på allt blev han utsatt för ett attentat som nästan kostade honom livet, och som i längden kostade Secret service-chefen jobbet.Men inte nog med det. För i Vita huset ville också Joe Biden stanna kommande åren. Trots att demonstranterna utanför stängslet ropade att det var dags för honom att gå. Det orsakade en påtaglig stress bland både partikamrater och väljare, tills han den där stekheta söndagen drog upp temperaturen ytterligare och hoppade av valet.Så i Vita huset vill nu istället vicepresidenten Kamala Harris flytta in. Och vem ska hon ta med sig till Ovala rummet som sin vicepresident?När staden dessutom fylls av tusentals människor som vill demonstrera mot att Israels premiärminister är på ett kontroversiellt besök i stan, kokar det verkligen på gatorna. Det känns som att allt händer på en och samma gång. Som att man fastnat framför en dramatisk tv-serie och ser avsnitt efter avsnitt på bara en kväll.Jag träffar på Mike DeLuca, en Washingtonbo, utanför Vita huset som nästan mot sin vilja ändå hänger med i allt som händer. Jag frågar hur det känns – listan är ju lång den bara senaste en och en halv veckan. Han tvekar lite. Sen sätter han fingret på det många nog inte bara i Washington, utan i hela USA känner. ”Jag vill verkligen inte leva i ovanliga tider längre. Kan vi inte bara få leva i helt vanliga tider igen,” säger han och avslutar med ett trött skratt.Men, det är inte mycket som tyder på att saker och ting kommer lugna ner sig. Valrörelsen är långt ifrån klar, och det kommer garanterat fler stekheta dagar här i Washington.Dramatiken saknas verkligen inte här, trots att en tidig morgon, med hundpromenader och joggingturer, kan få huvudstaden att verka så lugn. I alla fall för en stund.Simon Isaksson, Washington.simon.isaksson@sverigesradio.se

25 Juli 20243min

Utrikeskrönikan 24 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Innan jag åkte till Thailand för att spendera några veckor här som Ekots sommarkorrespondent, frågade jag den ordinarie korrespondenten Axel om jag skulle ta med något dit från Sverige. Jag tänkte något i stil med saltlakrits eller Kalles kaviar men fick snabbt till svar ”Åh vad snällt, gärna tre kilo doftfritt tvättmedel om det får plats? Jag beställer online till din dörr så tar du med dig på planet.”För mig som ändå tänkt lämna massa plats i väskan för att fylla den med intressanta souvenirer från Bangkoks alla marknader, fanns det inga utrymmesproblem vad gällde förfrågan. Jag blev dock lite stressad av tanken på att jag nu skulle frakta tre kilo vitt doftfritt pulver över halva jorden å en för mig hyfsat okänd mans vägnar.Jag har tidigare hört om skräckhistorier som börjar på precis samma sätt och tillät mig själv, kvällen innan avfärd när min flygrädsla och stress inför sommarjobbet höll mig vaken, att göra lite googlingar.3:e Maj 2024, Brittisk turist kan få upp till 20 års fängelse efter att ha rest med knark i bagaget.Stressen var ett faktum och när jag befann mig på Arlanda efter ett par timmars sömn skickades min väska åt sidan på rullbandet för manuell kontroll. Jag log och sa ursäktande ”hehe tvättmedel”.Jag hade då glömt bort att tvättmedlet låg i det incheckade bagaget och det vakten ville kolla på var en kam jag har som ser ut som en kniv när den är hopfälld.Väl på plats i Bangkok gick allt som smort. Ingen kollade väskan, Axel är en av de trevligaste personerna jag träffat och han sa dessutom att det var fritt fram för mig att använda tvättmedlet, det thailändska är nämligen väldigt starkt förklarade han.Men jag tänkte: om det nu var så viktigt för Axel ska väl inte jag? Istället gick jag och köpte ett riktigt supertvättmedel i den lokala matbutiken.Och efter någon vecka när jag gått igenom alla kläder i garderoben var det dags för första tvätten. Också den gick som smort men på det trånga skytrainet senare märkte jag det: doften. Som ifall man blandat alla såna här kemiska toalett-doft-sprayer som finns på marknaden med sockervadd och hällt ut över mina, i och för sig väldigt rena, kläder.Jag inbillade mig att folk i vagnen rynkande på näsan och kollade runt omkring sig, jag gjorde samma sak för att de inte skulle fatta vem det var som stigit ombord med samma doftprofil som en begagnad hoppborg. Sen klev jag av och gick hem, för första gången tacksam över att jag är i Bangkok under regnperioden, eftersom det skyfall som sen kom tvättade ur lite av den plastiga barbiedoften.Och på klassiskt P1-manér ska vi nu försöka lära oss något av detta:För det första så ska man komma ihåg att nästan inget av det man oroar sig för slår in. Och det gäller särskilt när man befinner sig i stressiga och nya situationer.För det andra ska man lita på de som redan varit i en situation man själv snart kommer befinna sig i, de som gått i skor du snart ska ha på dig. Även om deras tips kan låta märkliga och som något som inte kommer gälla dig.Och Axel, om du hör detta, jag har inför nästa tvätt tagit några skopor doftfritt, hoppas det är okej.Jag kan annars be sommarvikarien som snart ersätter mig att ta med lite extra.Felix Öste Personne, Bangkokfelix.personne@sverigesradio.se

24 Juli 20243min

Utrikeskrönikan 23 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Yamoussoukro, tisdag.Här i Elfenbenskustens huvudstad är det ett helgnöje att mata krokodilerna. De gillar bara levande föda, det finns att köpa på den lokala marknaden. Nu står en man med en höna i ett fast grepp, och ett hundratal åskådare tittar på när reptilerna radar upp sig vid staketet.Mannen med hönan avvaktar. Han och alla andra här väntar på att den största krokodilen av dem alla ska dyka upp. Kaptenen.Elfenbenskustens första president Felix Houphët-Boigny hade en känsla för det grandiosa. Det sägs att det var ett besök i Washington D.C. som gav honom idén att han skulle bygga en likadan stad i den afrikanska djungeln.Han valde att göra det här, i byn där han föddes, i samhället där han av tradition kunde titulera sig kung.Han – som västerländska ledare kallade Afrikas vise man – byggde breda boulevarder och pyntade staden med statyer av sig själv.Som en god katolik ville han även prioritera att bygga en kyrka. Världens största kyrka. Nu står den här, en större variant av Peterskyrkan. 158 meter hög, med plats för nästan 20 000 människor, välsignad av påven och allt.I sjön nedanför sin bostad lät presidenten plantera ut krokodiler, och gav hedersuppdraget att ta hand om dem till en man som hette Diko. Diko gav krokodilerna namn – och de lyssnade när han kallade på dem. Han gick orädd bland dem, matade dem och såg till att de fick en värdig begravning när de dog.Houphët-Boignys vision om ett afrikanskt Washington kom av sig efter hans död. Yamoussoukro är idag bara huvudstad till namnet. Presidentpalatset, nationalförsamlingen, myndigheterna, de diplomatiska beskickningarna – allt finns idag i mångmiljonstaden Abidjan.Inte heller hans andra dröm – om ett harmoniskt land utan politiskt våld – höll sig särskilt länge efter att han försvann. Nollnolltalet inleddes med ett inbördeskrig.Tiotalet med att den nye presidenten Laurent Gbagbo förlorade valet, men vägrade lämna makten. Den postelektorala krisen – som nästa inbördeskrig diplomatiskt brukar kallas av ivorianer – ledde till tusentals döda och tog slut först när fransk militär ingrep och såg till att valvinnaren Ouattara fick makten.Ouattara styr än i dag. Han har ändrat konstitutionen för att kunna sitta kvar längre än det var tänkt.Hans konkurrent Gbagbo satt under många år häktad i Haag misstänkt för brott mot mänskligheten, men friades sen på alla punkter. Nu är han tillbaka i Elfenbenskusten och laddar för presidentvalet nästa år.En del ivorianer hävdar bestämt att landet har förändrats, är stabilt. De har en av världens snabbast växande ekonomier och vill inte ha mer våld.Andra håller andan.Krokodilskötaren Diko då? Jo, han skötte lojalt sitt uppdrag. Tills en av krokodilerna en dag svek hans förtroende och drog ner honom i vattnet.Ett sus går genom folkmassan. Kaptenen har dykt upp. Fått syn på den flaxande hönan.Han öppnar käftarna.Markus Alfredsson, Yamoussoukromarkus.alfredsson@sverigesradio.se

23 Juli 20243min