Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan 22 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, måndag.”Är du rädd?” frågar damen mig vänligt.Jag tittar med en viss förvåning på min fixare och tolk Nathalie, för det är fjärde gången vi får frågan på några timmar.Det är nästan som en hälsningsfras – hej och trevligt att träffas – är du rädd? Artigt och inkännande. Inte förebrående eller nervärderande.Vi är uppe i de nordligaste delarna av Israel, norrut ser vi in i Libanon från kommunhuset där vi parkerat – österut de ockuperade Golanhöjderna.Är jag rädd? – Nä. För jag är kanske för dum eller naiv för att fatta.Min fixare Nathalie – som är ung och ambitiös och jag skulle kunna vara hennes pappa – verkar lugn som en filbunke.En stund senare tjuter en siren och så skakar marken av den dova explosionen från en raket som kommer någonstans från andra sidan gränsen och slår ner en bit bort. Jag känner mig lugn.Många timmar senare är jag tillbaka i ett betydligt tryggare Tel Aviv. Då blir jag skakis! Fasen, det där var ju nära.Människorna i de här områdena i och utanför Israel, dom är rädda. För att leva här är farligt på riktigt och nästan hela tiden.I mitt jobb här har också ingått att följa utvecklingen i Gaza. I realtid kan jag på olika appar följa vad som händer. Människor filmar med sina mobiler och bilderna fylls av personer som flyr från en del av Gaza till en annan för att undkomma artilleribeskjutning och flygattacker. Barn, gamla, män, kvinnor som oroligt ser sig om för att kunna ta skydd om det behövs. Och det syns att dom är rädda.Jag söker på ordet rädsla, och i en artikel från Karolinska Institutet läser jag följande;”Rädsla är en naturlig del av att vara människa.”Jag läser vidare;”Vid rädsla, aktiveras den del av nervsystemet som kallas det 'sympatiska nervsystemet'. Det gör att kroppens resurser fördelas om. Blodflödet dirigeras bort från matsmältningssystemet och huden ut till musklerna så att vi ska kunna handla snabbt och med kraft.”Men hur länge orkar man vara rädd? Jag tänker att kroppen inte orkar ha blod som omfördelas och muskler som är på helspänn hur länge som helst.En forskare på global hälsa vid University of Central Florida i Orlando, skrev för ett tag sedan att man har räknat ut att INNAN kriget, led nästan 60 procent av alla mellan 10 och 18 år i Gaza, av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom. Nu, skriver hon, torde siffran vara 100 procent. Psykisk ohälsa av gigantiska mått.Några dagar efter missilattacken i norra Israel har jag kontakt med en palestinier inne i Gaza, och nu ställer jag själv frågan; Är du rädd?Han svarar lugnt:”Jag har glömt hur det är att inte vara rädd…”Martin Svenningsen, Tel Avivmartin.svenningsen@sverigesradio.se

22 Juli 20242min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Bara några dagar efter hemkomsten från Ukraina sorterar jag fortfarande intrycken av allt jag har sett och, inte minst, av vad jag har hört. För jag märker när jag under ett par veckor rör mig i ukrainska städer hur mycket jag lyssnar på hur människor pratar med varandra i vardagen under ett pågående krig.När det gäller Ukraina handlar det mycket om att fånga upp vilket av de båda språken människor pratar med varandra - ukrainska eller ryska? Under de senaste två åren lystrar jag alltid lite extra när jag hör ryska på gatan i till exempel Kiev. Ett replikskifte vid ett övergångsställe, ett förtroligt samtal vid ett restaurangbordet, någon som passerar i en park och pratar i mobilen. Vilka är de här personerna och vad står det här språkvalet för? Det vanligaste svaret är att de är flyktingar från östra eller södra Ukraina, regioner där ryskan länge varit det dominerande språket. Men ryskan var också länge det vanliga språket bland Kievborna. De pratade ofta precis lika bra ukrainska och kunde växla när de ville. Det var bara det att ryskan för många i Kiev var hemmets språk. Nu har det blivit våldets och krigets språk.I omvärlden finns det en rad missuppfattningar om språkfrågan i Ukraina. En av de vanligare är att många tror att den som pratar ryska automatiskt ser positivt på Ryssland som land. Du behöver inte tillbringa särskilt mycket tid i Ukraina för att förstå att det inte finns något automatiskt samband. Under Majdan-revolten för drygt tio år sedan kämpade en masssa rysktalande ukrainare också för ett fritt och självständigt land som de inte ville se som lydstat till Ryssland. I den ukrainska armén strider rysktalande för att stoppa den ryska invasionen. Och när människor från de rysktalande regionerna flyr undan kriget gör den stora majoriteten det inte till Ryssland utan i motsatt riktning till ukrainska regioner fria från ockupation.En anledning till att jag lyssnar så aktivt när jag rör mig genom staden är att jag vet hur komplicerad språkfrågan är och kommer att vara under många år framåt. För vissa i Ukraina är det otänkbart att längre ta ryska i sin mun. Andra går ännu längre och vill inte höra ryska talas, vilket jag har all respekt för. Samtidigt strömmar ukrainska rysktalande flyktingar in och integrationen i samhället handlar för dem om många saker, också om språk.På tåget ut ur Ukraina till Polen passerar jag en man i korridoren som bär en t-shirt som visar exakt var han själv står i den här frågan. Texten på tröjan lyder: ”Ukrainskuiu, bud laska” - På ukrainska, tack.Fredrik Wadström, just hemkommen från Ukraina.fredrik.wadstrom@sverigesradio.se

19 Juli 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, torsdagDet har hänt något här i Finland som har fått mig att ifrågasätta ett av det här landets absoluta fundament - att värna den nationella säkerheten. Jag blev inlåst i den finska riksdagen. Och jag vet, visst låter det osannolikt att ett land vars främsta prioritet är just inre och yttre säkerhet skulle tappa bort en främmande utländsk sommarvikarie i den finska demokratins högborg. Men det var faktiskt precis det som hände. Och nu ser jag visserligen inte mig själv som ett direkt hot mot Finlands suveränitet, eller ens som ett indirekt hybridhot, även om den här krönikan inte är helt inställsam, men ändå. Inte särskilt övertygande för ett land som brukar lyftas fram för sitt säkerhetstänk. Så hur gick det till? Jo jag hade hittat ett litet någorlunda o-ekande skrymsle i en nedsläckt korridor långt bort från allt övrigt riksdagsliv i den enorma så kallade granitborgen, för att där krypa in och rapportera om omröstningen jag var satt att bevaka. En plats som förutom att fungera utmärkt som tillfälligt kontor också garanterade mig att missa alla former av tecken på att riksdagen sakta men säkert stängde ner - inte bara för dagen, men för hela sommaren. Så när jag till slut, sisådär fyra timmar senare, stapplade ut ur min mörka vrå vid gott mod och i god tro om att jag om 15 minuter skulle vara med i direktsändning från en närliggande park, gick en rysning genom kroppen. Nu var det inte bara min korridor som var nedsläckt, det var alla korridorer. Lätt stresspåslag. Inte en enda människa i sikte och 13 minuter kvar till direktsändning. Jag rycker i några dörrar. Låst, låst och låst. Jag ser en skylt på finska som jag tror, kanske, säger något om kontakt till en byggnadsansvarig men det är omöjligt att veta, jag förbannar språket för att vara uraliskt. 9 minuter kvar. Svårt stresspåslag. Jag rusar några vändor fram och tillbaka genom korridorerna med ryggsäckar och sladdar hängande och slängande precis överallt. 6 minuter kvar. Hittar till slut en ringklocka vid en av ingångarna och ropar i falsett ”Hi please please let me out, snälla släpp ut mig”. Vakten på andra sidan, som tack och lov finns - och svarar - verkar minst lika förvirrad som jag. Han säger kort ”riksdagen har stängt”. Jo tack. Jag upprepar mig ”Förlåt, jag vet, jag är så så ledsen men jag måste bara få komma ut.” Han, nu med mer medlidande i rösten för den uppenbart panikslagna person han talar med: ”Nå.. Ok. Du kan va lugn. Jag ska släppa ut dig. Men jag förstår bara inte… vem är du ens?”. Vem är jag ens. En svindlande svår fråga att besvara även under normala omständigheter. Men efter visst dividerande om vem jag egentligen är så släpps jag till slut ut. Och samtidigt som jag passerar spärrarna mot frihet hör jag teknikern i örat ”Aa Hassan, pass på här, 30 sekunder kvar”. Och sen: ”Med oss direkt nu från den finska riksdagen har vi vår utsända Felicia Hassan, hej!”Pjuh... Det löste sig alltså. Den här gången också. Nu återstår bara att se om Finland lyckas vinna tillbaka mitt förtroende som säkerhetslandet nummer ett. De har några veckor på sig innan mitt vik här är över. Felicia Hassan, Helsingfors.felicia.hassan@sverigesradio.se

18 Juli 20243min

Utrikeskrönikan 17 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Milwaukee, onsdagEn kvinna i silverglittrande cowboyhatt står utanför den stora sportarena och gråter. Därinne pågår republikanernas partikonvent. Hon har just varit med och röstat fram Donald Trump som partiets presidentkandidat. Nu torkar hon tårar från ögonvrån. Jag tackar Gud för att Trump överlevde, säger hon, och att jag får vara med om det här historiska ögonblicket.De senaste dygnen har varit sprängfulla av historiska ögonblick och ikoniska bilder. Donald Trump med blod på kinden, med näven trotsigt höjd i luften, mot fonden av en klarblå himmel och en vajande amerikansk flagga. Han kommer hit till Milwaukee inte bara som presidentkandidat, utan som en kämpe, en överlevare, och tas emot som en hjälte.Det är en otrolig amerikansk historia, an amazing American story, säger kvinnan i cowboyhattenInne i sportarenan är stämningen elektrisk. Hela arenan smyckad i patriotiskt rött-vitt-och-blått, musiken pumpar från högtalarna, varje bänkrad är fylld av delegater som ropar ut sitt stöd till Trump. USA, USA. Där sitter Texas-delegaterna i röda skjortor, intill en grupp från Tennesse med paljettglittrande kavajer. Det är både politik och party, som det brukar vara på amerikanska partikonvent, men den här gången med en ny känsla av allvar efter mordförsöket i Butler.Trumps vicepresidentkandidat tas förstås emot med stående ovationer. JD Vance från Middletown Ohio, en Trumplojal stjärna från partiets högerflygel. Han personifierar den amerikanska drömmen, från uppväxten i misär och fattigdom i Middletown till politikens finrum, här på hedersläktaren på partikonventet.Donald Trump säger att mordförsöket i Butler fått honom att tänka om. Nu vill han betona enighet istället för splittring. Vad han än säger kommer han ha publiken med sig på sportarenan i Milwaukee. Han tog en kula för vår skull, säger en republikansk delegat. Vi borde vara för evigt tacksamma mot Donald Trump.I julihettan utanför konventet står souvenirförsäljarna på rad och säljer t-shirts med bilder på Trump och den trotsiga texten: Jag röstar på den dömda brottslingen.Kvinnan i den silvriga cowboyhatten säger till mig att inget kan stoppa Donald Trump nu. Hon radar upp alla hinder som hon menar att han redan klarat av: demokraternas alla påhopp, de orättvisa juridiska processerna, och så kulan i Butler.Han är ostoppbar, säger hon. Det är en otrolig amerikansk historia.Ginna Lindberg för P1 Morgon i Milwaukeeginna.lindberg@sverigesradio.se

17 Juli 20243min

Utrikeskrönikan 16 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strasbourg, tisdag.I en av mina tidigare krönikor berättade jag om hur oerhört krångligt det var att fixa journalistvisum till USA som jag behövde för att kunna följa ett Natotoppmöte i Washington. Där jag efter många om och men fick visum via ett skumt industriområde i Vilvoorde, en bit utanför Bryssels flygplats.Men det skulle visa sig att svårigheterna inte alls slutade vid visumet.Det började med ett sms samma morgon som jag skulle åka. Flyget var inställt. Jag skulle ändå ut till flygplatsen för att vinka av mina barn så jag tog mina packade väskor i hopp om att komma med ett senare plan samma dag. Men icke.Halva Bryssel skulle åka till Washington och efter tio minuters sökande gav kvinnan vid flygbolagets desk upp. Hon gav mig istället en QR-kod som skulle ta mig till bolagets call center, någonstans på andra sidan jorden.Jag gick till ett av kaféerna, beställde en flygplatsdyr espresso och började ringa. På tredje försöket kom jag fram och fick prata med en riktigt person.Efter en ganska lång stund sa han: ”Det finns ett flyg imorgon bitti. Via San Francisco”.”Via San Francisco!”, utropade jag så det hördes över hela kaféet. ”Det är ju en omväg över hela landet!””Ja, det är det enda jag har”, sa han.”Ok”, sa jag, svepte den sista delen av espresson och åkte hem.Några timmar senare kom den stora chocken. Jag skrev ut den nya bokningen och såg till min fasa att mannen på andra sidan jorden hade blandat ihop flygplatsförkortningarna. Där stod inte BRU för Bryssel utan BUR för Burbank.Jag satt alltså i Bryssel söndag eftermiddag med en biljett morgonen därpå från en stad i Kalifornien, därav mellanlandning i San Francisco.Uppgiven ringde jag upp igen via QR-koden. ”Ojdå”, sa kollegan till mannen som bokat in mig från Burbank.Han kunde faktiskt fixa en biljett från Bryssel till morgonen därpå, men via Edinburgh med bara en timmes byte.”Räcker det verkligen?” frågade jag.”Ja, det ska räcka”, sa han. Räckte det?Nej.Planet landade tio minuter sent, ungefär samtidigt som de började boarda planet till Washington. Och jag skulle igenom både pass och säkerhetskontroll igen.Jag sicksackade mig fram i trängseln, ursäktade mig förbi köerna för att gå före. Självklart skulle en av mina väskor kollas extra noga, min liveväska dessutom som ofta drar till sig uppmärksamhet om man öppnar den då den är en liten låda med en massa sladdar. Vakten tog god tid på sig och troligtvis bled det inte bättre av att jag stod och stampade nervöst vid sidan av. Till slut var han klar.Jag tokrusade iväg med mina två väskor. Samtidigt som jag sprang förbi en skylt där det stod att min gate låg sju minuter bort ropade de ut i högtalarna: Last call for Washington. Två minuter senare kom jag fram. Flåsande och svettig fepplade jag upp mitt boardingkort. Maskinen lyste rött. Nu är det kört, tänkte jag.Men mannen vid kontrollapparaten sa glatt: ”Det är för att du sitter vid en nödutgång. Är det ok?”Herregud, jag kan sitta på muggen i åtta timmar om det ska vara så tänkte jag. Men svarade: ”Visst, inga problem”.Dörrarna öppnades. Jag kom med. Sen att min resväska inte kom fram, ja, det är en annan historia.Andreas Liljeheden, tillbaka i Europa från Washington.andreas.liljeheden@sverigesradio.se

16 Juli 20243min

Utrikeskrönikan 15 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, måndagAtt stänga ett korrekontor, alltså basen för en korrespondent, har visat sig vara en hel konst.Jag håller på att stänga korrekontoret i Bogota just nu. Möbler och prylar måste säljas, packas ner eller slängas, radions tekniska utrustning packas ner försiktigt och skickas hem, lägenheten tömmas och städas, räkningar betalas och abonnemang avslutas, det sista har blivit en utdragen strid med bland annat internet-bolaget, som gjort allt för att jag inte ska lämna dem.Bekanta i Colombia hävdar att det alltid är så, de sätter ena hindret efter det andra så att man ger upp och blir kvar.Och mitt i allt detta, jobbet så klart, nyhetsinslag, reportage, live-samtal, krönikor. Nåväl, från Stockholm har de visar förståelse och inte pressat på så mycket.Men det har ändå varit lite leveranser om ekonomin i Argentina, fotbollsturneringen Copa America, våldet på Haiti och miljöproblem i Chile.Mitt i röran, medans jag röjer undan i lägenheten, tänker jag på vad jag lämnar efter drygt 3,5 år här i Latinamerika, den kontinent där jag föddes och som jag som barn tvingades fly ifrån.Den äldre smale och korte mannen som rotar bland soporna efter nånting värt att sälja för att köpa en bit bröd, han kan ses i varenda latinamerikansk stad. Eller barnet som tigger med sorgsen och vädjande blick. I bakgrunden glänsande skyskrapor som skiner i solen.Migrantfamiljen, där mamman erbjuder tvätt av vindrutor till förbipasserande bilar, ibland får hon höra glåpord av typen ”åk hem, din jävla invandrare”, pappan försöker få ihop till maten på svarta byggjobb där han ibland inte ens får betalt. Parets treåring tittar upp mot mig när jag intervjuar föräldrarna, hon vänder sig till sin mamma och frågar: Mamma, är han från polisen?Och kyparen på restaurangen som i smyg – så att chefen inte ser - sneglar mot lokalens stora tv-skärm där de visar landslagets avgörande match på väg mot finalen i Copa America, mannens tårar efter segern och handskakningen när jag går därifrån: Vi tar det här, vi blir mästare i år … Hoppet, glädjen.Jag lämnar arbetarkvarteren där salsa och andra karibiska rytmer kommer ut från högtalarna och fyller luften med rytm.På dessa gator går arbetarna på väg hem efter ett 10 timmars pass och 2 timmars resor på proppfyllda bussar, trots den glada musiken går de – män och kvinnor - med stela ansikten och tunga steg.Mitt i den ofta eländiga tillvaron för många – glöm inte att en av tre latinamerikaner lever i fattigdom – har jag funnit en inre glöd, en vilja att kämpa sig upp – och mycket tro på Gud. Det är få som ifrågasätter sakernas tillstånd, man tror helt enkelt att de har det som de har det, för att det är Guds vilja.Svårt att beskriva hur det känns att lämna Latinamerika och dessa medmänniskor.Jag önskar bara min efterträdare lycka till, hoppas att hon bättre än vad jag har kunnat göra kan beskriva dessa 600 miljoners människors tillvaro för en svensk publik.Jag tackar för mig. Vi hörs i andra sammanhang.Ivan Garcia, Bogotáivan.garcia@sverigesradio.se

15 Juli 20243min

Utrikeskrönikan 12 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kigali fredag.För bara några veckor sedan så sa jag i en krönika farväl till det land jag bott i, i tre och ett halvt år, Sydafrika. Nu är det härifrån - underbart, fridfulla och trivsamma Kigali i Rwanda - som det är dags att säga farväl till hela mitt bevakningsområde, Afrika söder om Sahara, detta nästan omöjligt stora fögderi med uppåt femtio länder att ha koll på. Men nu, efter fyra år är det dags. Och det är med blandade känslor som jag säger hejdå.Jag har hört att vädret hemma i Sverige lämnar en del övrigt att önska just nu, och det kommer inte bli helt lätt att sätta sig in i svenska debatter och fenomen jag inte hört talas om, men det kommer nog bli bra. Jag kommer ändå minnas joggingspåret och trafikkaoset på Cornichen i dammiga Dakar i Senegal, ett land som står och väger.Jag kommer alltid tänka på min gamle vän i Burkina Faso i Västafrika, han som en gång för länge sedan välkomnande mig till Afrika och fick mig att vilja upptäcka mer av denna kontinent. Men det är också med sorg, mitt älskade Burkina Faso, en gång så öppet och säkert och trevligt, som nu snabbt försvinner bort i en dimma av islamistisk terror och en allt hårdare militärdiktatur.Jag kommer också minnas skratten och de lättade rösterna i Khartoum i Sudan, i en annan tid, då hoppet levde om en friare och bättre framtid efter det folkliga upproret där mot den till synes evige diktatorn Omar al-Bashir. Röster som nu sedan drygt ett år av skoningslöst inbördeskrig är utspridda i allt från Kairo till Dubai till flyktingläger i Tchad, och där jag fortfarande inte vet om en del är kvar i livet.Men vi har också Abidjan, detta frankofona, tropiska energiknippe till stad i Elfenbenskusten med sina entusiastiska filmskapare som tror på framtiden och som värmde mitt hjärta. Och dess anglofona motsvarighet, Nairobi i Kenya, som har Afrikas coolaste invånare, utan att de egentligen själva vet om det alltid, de är för alltid en del av mitt liv. Eller Mogadishu i Somalia som varje gång är lite av en anspänning att besöka, men också berikande.Att bevaka Afrika är att pendla mellan hopp och förtvivlan. Ett folkligt uppror, demonstrationer här som kanske leder till något bättre, men så kommer en militärkupp eller uppblossande strider där som driver folk på flykt och som krossar drömmar och framtidsplaner. Det är som att allt händer samtidigt på en gång, livet självt i snabbspolning mellan glädje, framsteg och motgång och sorg.Det har ibland varit extremt påfrestande, frustrerande att bevaka, men det har också gett mig en energi och kanske en ödmjukhet inför livets skörhet. En sak är säker, att bevaka Afrika är aldrig tråkigt. Men nu är det dags att säga: ”adjö, mitt älskade Afrika”.Richard Myrenberg, Kigalirichard.myrenberg@sverigesradio.se

12 Juli 20243min

Utrikeskrönikan 11 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dortmund torsdag,När detta talas in sitter jag i pressrummet i katakomberna kring den underbara, så av fotbollskultur impregnerade arenan i Dortmund och har just fått uppleva ännu en härlig EM-match, denna gång semifinalen mellan Nederländerna och England.England krånglade sig på något vis till finalen och kan drömma om den där fotbollshemkomsten på söndag i finalen mot Spanien i Berlin.Visst EM har haft några supporterbråk, senast här i Dortmund igår, några fall av provocerande nationalistiska utfall, tågförseningar och några andra arrangörsmissar men totalt sett har EM-veckorna här i Tyskland nog blivit vad arrangörerna hoppades på.Ja, de tyska medarrangörerna kan med visst fog säga att det som var allas förhoppning här, att det skulle bli ”das Sommermärchen 2.0”, en glädjerik turnering där Tyskland återigen fick visa sig välkomnande och öppet precis som originalsommarsagan, VM i Tyskland 2006, i viss mån gick i uppfyllelse.Men samtidigt som vissa jämförelser med 2006 kan göras så är också Tyskland politiskt och internationellt på en annan plats än man var då.Idag är oenigheten större i landet, den politiska splittringen med framgångsrika ytterkantspartier har nått även Tyskland med full kraft nu, ekonomin står och stampar, förbundskansler Scholz försöker men har, iallafall inte ännu, hittat sin rätta roll som ledare för Europa och både Rysslands angreppskrig i Ukraina och kriget i Gaza har börjat rubba tyska, iallafall upplevda, konsensusuppfattningar kring den s k minneskulturen efter andra världskriget och förintelsen.EM har blivit en bra paus från alla dessa diskussioner men osäkerheten och oenigheten kommer vara kvar när pokalen delats ut, alla åkt hem och tyskarna själva är tillbaka från semestern.Kanske bidrog denna osäkerhet till att många tyskar i München kände att de behövde bua ut den stackars spanske vänsterbacken Cucurella på arenan just i München häromdagen under hela semifinalen.Det var Cucurella som fick bollen på handen i straffområdet i slutet av kvartsfinalen mot Tyskland och domaren valde att inte blåsa straff.Rätt eller fel kan man diskutera, men att agera som att det var Cucurella själv som hade sagt till domaren att det inte skulle vara straff, som Münchenpubliken verkade utgå ifrån, kändes inte direkt sunt.Även om det varit ett riktigt bra EM för undertecknad, en rolig avslutning på ett intensiv korreår från förra sommaren till nu så kommer detta pinsamma buande tyvärr vara kvar i minnet ett bra tag hos mig.Jag hoppas att Berlinpubliken på finalen på söndag visar var det sportsliga skåpet ska stå och välkomnar Cucurella vänligt.Så kära Tyskland, det är bäst att vi tar några veckors paus från varandra från och med måndag, jag är tillbaka i slutet av augusti.Då du, då blir det åka av i rapporteringen.Daniel Alling, Dortmunddaniel.alling@sverigesradio.se

11 Juli 20243min