Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Jag bor mitt i centrum bland skyskraporna i en 10-miljonersstad. Ändå låter det ibland som att jag lever på en bondgård med galande tuppar, kvackande änder, och numera också en bräkande getkilling. Det är caféet på gatan nedanför som håller de här djuren.Jag har för mig att konceptet, som kombinerar fika med ett slags miniatyr-zoo, ursprungligen kommer från Japan. Men även Bangkok är fullt av olika slags djurcaféer där man kan få klappa på katter eller titta på fåglar mot betalning. Mittemot caféet med tupparna, änderna och getkillingen ligger ett hundcafé. Och tycker man om djur kan ju det låta trevligt. Många lägenhetshus här i stan tillåter inte husdjur, och då hade ju det här kunnat vara ett alternativ för dem som gillar att umgås med djur.Men verkligheten ser annorlunda ut.Mitt intryck av besökarna är att de är inte är särskilt intresserade av att leka eller umgås med djuren – det handlar främst om att använda dem som rekvisita i foton för sociala medier. Från mitt köksfönster kan jag se hur ungdomar med telefoner och selfiepinnar springer efter hundarna på konstgräsmattan i caféets trädgård.Och som caféupplevelse är det inte heller någon höjdare. Jag har testat. Aromen från de nymalda kaffebönorna gifter sig inte alls med doften av hundkiss och blöt päls. Och eftersmaken blir lite väl bitter när man tänker på hur djuren mest behandlas som inredning. Getter är ju flockdjur så den där killingen i bur på fågelcaféet trivs knappast särskilt bra där, som ensamt klövdjur bland massa skrikande fjäderfän. Och i den 40-gradiga hettan verkar hundcaféets håriga huskys och korpulenta corgis mest vilja sitta framför fläktarna i trädgården och flämta.Nä, jag håller mig nog till människocaféer framöver.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

24 Apr 20242min

Utrikeskrönikan 23 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strasbourg, tisdag.I söndags kväll satt jag och åt en sen middag med en kollega och hans fru i Luxemburg.Vi var där för att följa ett möte med EU:s utrikes-, och försvarsministrar.Efter det mötet som var igår åkte jag och kollegan vidare hit till Strasbourg, där Europaparlamentet nu har sin sista träff före EU-valet i juni.Medan vi smaskade i oss Tikka Masala och andra indiska läckerheter började vi prata om just de här turerna.Från Bryssel till Strasbourg, från Bryssel till Luxemburg och sen tillbaka till Bryssel. Detta ständiga åkande fram och tillbaka där olika möten äger rum i EU:s maskineri.De flesta känner nog till flytten till Strasbourg, den som brukar kallas EU:s flyttcirkus. Då Europaparlamentet tar sitt pick och pack och lämnar Bryssel där man arbetar till vardags för att fatta formella beslut i parlamentets säte i den franska staden i Alsace.En resa på drygt 80 mil fram och tillbaka som sker nästan varje månad, utom under sommaruppehållet. En resa som inte bara omfattar över 700 parlamentariker utan också assistenter, tjänstemän, tolkar, och ett hyfsat stort antal journalister. Samt några lastbilar som fraktar koffertar med dokument och andra saker.Flytten till Luxemburg är nog mindre känd. Den sker inte varje månad utan mer intensivt under kortare perioder. Tre månader per år: i april, juni och oktober, sker alla möten med EU-ländernas olika ministrar i Luxemburg istället för Bryssel.När man beslutade om detta upplägg, 1992, var EU en betydligt mindre organisation. Man hade tolv medlemsländer och tanken var att man skulle decentralisera makten. Och särskilt Strasbourg sågs som en viktig fredssymbol då staden historiskt varit skådeplats för krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike.Idag, med ett EU med 27 medlemsländer, höjs det ofta röster för att slopa åkandet fram och tillbaka.Och man kan ju fråga sig:Kostar de turerna en massa pengar?Ja. Bara parlamentets flytt beräknas kosta över en miljard kronor per år.Orsakar de en massa utsläpp?Ja. Tiotusentals ton koldioxid varje år.Tycker de berörda i EU-maskineriet att de är jobbiga?Ja. En hel del tycker det.Kan man ändra på det?Nej.Det är i princip omöjligt då det står inskrivet i EU:s fördrag. Och ska man ändra i den texten krävs enhällighet, alla ska säga ja, inklusive Frankrike och Luxemburg som så klart tjänar en hel del pengar och en del prestige på detta.Som jag själv uttryckte det under middagen i söndags när jag tyckte det var dags att döda diskussionen och börja prata om annat: inte ens en politiskt självmordsbenägen fransk president skulle gå med på att säga upp Europaparlamentets säte.Nu, när kampanjerna inför EU-valet snart drar igång på allvar, efter den sista session här i Strasbourg, kan det vara värt att påminna om detta.Om någon kandidat kommer dragandes med den gamla käpphästen att hen vill ”stoppa parlamentets flyttcirkus”.Så är det en kamp som hen kommer förlora.Andreas Liljeheden, Strasbourgandreas.liljeheden@sverigesradio.se

23 Apr 20243min

Utrikeskönikan 22 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Alexandria måndag.Glädje och lättnad. Blandat med saknad och dåligt samvete. En cocktail av motstridiga känslor men där ändå två segrar: Trygghet och kärlek.Under mina nästan åtta år som Mellanösternkorrespondent var antalet möten med glädjen i fokus lätträknade. Glädje så sällsynt att det rödlistats.Krig, upplopp, terrordåd, mer krig, fängslanden, hungersnöd, förtryck och krig såklart.Krig. Fyra bokstäver, hårda.Men häromdagen kom lyckan och glädjen äntligen. I en lägenhet på femte våningen i Alexandria satt en väntande familj. Gardinerna var fördragna på det där sättet att dammkornen dansade lustfyllt i luften där solstrålar ändå letade sig in. Det var en familj som väntade på sin far.Som de väntat. Som de oroat sig.Familjen lyckades lämna Gaza i januari men pappan blev kvar. Sömnlösa nätter av oro, av saknad. Pappan i kriget. Alla bomber.Så kommer han gående på gatan, mager, smutsig. Han luktar efter att inte ha kunnat tvätta sig ordentligt på sex månader. Det korta skägget har blivit grått. Han är trött, men lycklig.Barnen tappar kontrollen, springer, kastar sig i hans famn. Tårar blir till floder blir till hav.Glädjehav. Hav av lättnad.En familj som mot alla odds återförenas. Det är leenden och skratt, sprudlande och bubblande, varma kramar.Men mitt i all lycka har han dåligt samvete, pappan. Tänker på alla de som är kvar. Nästan skuldkänslor för att han klarat sig. Han måste sluta tänka så säger han. Bejaka den där sällsynta glädjen.Han lyckades få med sig sin gamla far också. Den gamle mannen surar, följde med motvilligt.Under hela sitt liv har han ju byggt upp det han nu tvingats överge. Huset, vännerna, familjen, trädgården och en liten plätt land.Citron, apelsin och persikoträd. Han vet att allt är förstört, men han vill bygga upp det som går att rädda, och det är ju hans land, hans ruiner. Det är där han ska vara, där han vill dö.Men de är i trygghet nu och de har varandra. De kan duscha, äta sig mätta. De firar kärleken. Men ingen av dem vill något hellre än att bara åka hemmen det sätter det stopp för, det hårda ordet med fyra bokstäver,krig.Johan Mathias Sommarström, för P1m i Alexandria

22 Apr 20242min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa, fredag.Jag finns i Polens huvudstad i några dagar, och vädret är kasst. Min polske fixare, den pensionerade tv-reportern Andrzej, brukar skämtsamt säga att han inte gärna vill jobba ihop med mig för att det alltid blir så dåligt väder när jag kommer. Nu kommer du med regn igen, är en vanlig hälsningsfras.Hursomhelst, nu tänkte jag nog ändå få möjlighet att möta våren i Warszawa, den har ju dröjt lite hemma i Sverige, även om en försiktig lövsprickning faktiskt kunde anas innan jag for. Och här i Warszawa är det mycket riktigt betydligt maffigare. Naturen närmast sommarklar, kastanjeträden har slagit ut sina stora blad, staden är grön och till och med syrenbuskarna blommar.Men själva vårvädret har tagit paus. Glassförsäljaren står ensam och ser sur ut under sitt parasoll, det blåser iskalla vindar och Warszawaborna har rotat fram sina mössor. Regnet slår obarmhärtigt mot ansiktet, det anas en lätt inblandning av snö. Andrzej tittar missnöjt åt mitt håll och skakar på huvudet.Men nu var det inte i första hand våren som stod på min agenda, utan en rad andra aktuella ämnen – och ett av dem är valkampanjen inför EU-valet. Åk iväg och berätta om EU-valet sa mina redaktörer, det är viktigt. Och det är det såklart, ett av världens största val där hundratals miljoner européer tillsammans ska peka ut vägen framåt i en historiskt utmanande tid.Men – visar det sig – precis som vårvädret så tvekar även den polska EU-valkampanjen.Är det något val man pratar om här så är det lokalvalet för ett par veckor sedan, i några polska städer ska borgmästarkampen avgöras i en andra valomgång nu på söndag. Men här i Warszawa är kampen över och valplakaten nedplockade. Nu råder några veckors paus innan det drar igång igen. Det är supervalår i Polen: parlamentsval i höstas, lokalval nyss och EU-val i juni.Så både vårvärme och valtemperatur kommer komma till slut. Och jag ägnar mig åt att gissa vad som kommer bli de stora frågorna: Polen är ett av åtta EU-länder där försvar och säkerhet ligger i topp i en ny opinionsundersökning – nästan alla är länder som gränsar mot Ryssland, Belarus eller Ukraina. Och en konflikt under uppseglande är om Polen ska gå med i det tyskledda europeiska luftförsvarssamarbetet, European Sky Shield Initiative.EU:s migrationspakt är också ett spränghett ämne, liksom EU:s tullfrihet för ukrainska jordbruksvaror – men båda de frågorna gör den nya mittenregeringen allt man kan för att desarmera inför EU-valet.Så allt det här är bara spekulationer. April är en nyckfull tid där prognoser ofta slår fel. Politiken kan, precis som vädret, överraska. Då tror jag maj kommer bjuda på mer stabilt läge, så jag återkommer då med en säkrare prognos.Samuel Larsson, Warszawasamuel.larsson@sverigesradio.se

19 Apr 20243min

Utrikeskrönika 18 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bukarest, torsdag.Mina tre år som hälsokorrespondent börjar lida mot sitt slut, och jag inser att jag inte har gjort en enda krönika om mat. Lite konstigt, eftersom mat är en i mina ögon inte alls oviktig bonus i korrespondentlivet.Att få äta grejer man annars aldrig hade provat är en lyx. Så, ett litet axplock av små saker som förhöjt mitt liv de senaste åren: Ljuvliga empanadas i Salta, i argentinska Anderna. Kavarma i Sofia. En morotskaka av en annan värld, fylld med valnötter och kanderade pomeransskal, i Kapstaden.Det roliga med mat är ju också att man inte alls behöver vara i ”rätt land” för att göra nya erfarenheter. Följaktligen har jag också ätit fantastiska mexikanska tacos i Warszawa. I Nya Zeeland åt jag mig igenom delar av Asien guidad av min kunniga kollega och resesällskap, dåvarande Asienkorrespondenten Peder Gustafsson. Den absolut godaste indiska maten jag någonsin ätit fick vi på ett lunchhak i Suva på Fiji. Olika vegetariska grytor och röror serverade på enklast tänkbara sätt, på plåttallrikar med sådan där indelning, som barnmatstallrikar.Och det godaste kaffet – men det var förstås en kombination av situationen och koffeinabstinens – det fick jag i södra Turkiet en råkall dag i mars förra året. Vid en osande liten brasa utanför provisoriska tält på en skolgård intervjuade vi syriska flyktingar som förlorat allt de hade i den stora jordbävningen. Samtidigt bjöd de på hett kardemummadoftande kaffe i små glas och koppar av olika sort.När jag tänker tillbaka blir det uppenbart att de starkaste matminnena handlar lika mycket om sammanhang och sällskapet som själva maten. Men, som radiokorrespondent reser man ju ofta ensam och det finns förstås en rad måltider jag inte behöver komma ihåg. Flygplatsmat är aldrig roligt. Och ett antal kvällar när jag varit för trött för att lämna hotellrummet och kört på min numera rutinmässiga nödlösning, tuc- och digestivekex och vatten – de kvällarna kan förpassas till glömskan.Och nu är jag alltså i Rumänien. Ett land som kanske inte är känt för den vackraste maten. Gårdagens husmanskost, bönragu och hemgjord korv, var ingen fest för ögat. Men smaken var det inget fel på.Men hit har våren kommit. Kastanjeträd blommar och man kan gå i sandaler. Kanske blir det bästa matminnet härifrån en pistageglass, hastigt avnjuten mellan två intervjuer på en stentrappa i en precis lagom varm eftermiddagssol.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

18 Apr 20242min

Utrikeskrönika 17 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag.Det stundar idrottsfester i sommar. Fotbolls-EM i Tyskland och sommar-OS i Paris.De nationalistiska känslorna har börjat bubbla. Först kring fotbollslandslagets nya tröjor. Eller rättare sagt: färgen på korset på baksidan av kragen. Korset i den engelska flaggan S:t George, som också är fotbollslandslagets flagga.S:t George har ett rött kors mot en vit bakgrund, men på kragen är en del av korset i stället blått och lila. ”I en lekfull uppdatering, för att inspirera och förena”, som klädjätten Nike beskriver den nya designen.En skamfläck, dundrade den tidigare spelaren och tränaren Harry Redknapp, tidernas självmål.Jag är helt emot, det är visserligen bara en liten ändring, men jag tror att det kan vara en början på fler, sade den tidigare landslagsmålvakten Peter Shilton, det handlar bara om att tjäna pengar sade han och syftade på tröjans pris: närmare 1700 kronor.En annan målvaktsveteran David Seaman hade också synpunkter. Vad är nästa steg, ska de byta ut de tre lejonen – i märket på bröstet – mot katter. ”Leave it alone.”Inte bara fotbollsspelare gav sig in i debatten. Premiärminister Rishi Sunak sade att han föredrar originalet och att när det kommer till våra nationella flaggor: ”Don't mess with them”.Oppositionsledaren Keir Starmer sade att han tycker att originalfärgerna är förenande och att han hoppas att de ändrar tillbaka.Några dagar senare kom nästa debatt. ”Union Joke”, löd tidningen The Sun's rubrik med en bild på den supporterflagga som tagits fram till Team GB inför OS i Paris – Team Great Britain – den brittiska OS-truppen, som har Union Jack som sin flagga. I den nya supporterflaggan har man även blandat in mönster med lila-rosa färgskalor.Kombinationen av originalfärgerna rött, blått och vit är inte unik, förklarade designfirman. ”Också Frankrike och USA har de färgerna.”Peter Shilton tillfrågades igen: ”Det känns som ingenting är heligt nuförtiden, vår flagga bör aldrig ändras”. Ordföranden i det brittiska flagginstitutet, Malcolm Farrow , sade att ”modiga män har slagits och dött för vår flagga, detta är närmast en förolämpning mot dem”.Men på tävlingsdräkterna in OS ska Union Jack finnas, det har den olympiska kommittén lovat. Senare i veckan ska dräkterna presenteras. Peter Shilton lär vara förvarnad.Och vad säger då supportrarna? Två dagar efter skriverierna var den nya supporterflaggan slutsåld i Team GB:s nätbutik. Medan den vanliga Union Jack-flaggan fortfarande finns kvar. Är nydesignen alltså en succé, eller ett sätt för OS- kommittén att sluta sälja den och smyga ur det hela bakvägen.I sommar får vi svar. Blir det den nya flaggan, eller den gamla som kommer att synas mest på läktarna i Paris?Pontus Mattsson, Londonpontus.mattsson@sverigesradio.se

16 Apr 20243min

Utrikeskrönikan 16 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, tisdag.I mitt kvarter har plötsligt nya hemlösa gjort sig hemmastadda. I busskuren har en man med tjock täckjacka, trots försommarhetta, installerat sig, och i gathörnet mittemot chokladbutiken sover nu en hel familj.Här bor sedan vi flyttade hit annars de samma. Den unga tjejen vid rondellen. Mannen på utluftsfläkten vid korsningen,och farbrodern med hunden vid mataffären. Så efter att ha bläddrat igenom tidningen, inser jag att det nog är OS-förberedelserna som är förklaringen.Staden städar, och polisen har därför kört iväg familjer från rådhusplatsen, och ensamkommande från Seines kajer, bland annat, förstår jag. De som vill erbjuds enligt uppgift tillfälligt skydd någon annanstans i landet. De andra söker sig bortom OS-centrum, som till mitt kvarter till exempel.Även på andra sätt i stadsbilden märks det att OS närmar sig. I helgen när jag åkte förbi den välkända Trocadero-platsen till exempel, saknades plötsligt den stora porlande fontänen från 1937.Den byggs tydligen tillfälligt in nu för att ge plats åt en friidrottsarena. Och på Place de la Concorde – den igenproppade trafikplats där det enligt min högst ovetenskapliga gissning nog uttalas flest svordomar per capita och dag i hela Frankrike – kommer det inte att rulla några bilar alls.För där kommer det att tävlas i skateboard och BMX.För högvarv jobbar även fransk underrättelsetjänst.Med flera krig i närområdet och därav förhöjt terrorhot är invigningsceremonin på Seine en mardröm helt enkelt.Därför kommer 45 000 poliser och militärpoliser att jobba då.Att dra ner på ambitionerna, vore att låta terroristerna vinna, enligt president Emmanuel Macron, även om han nu faktiskt presenterat både en plan B och C.Också sjukvården laddar i startblocken. Men eftersom den räknar med att många äldre stammisar flyr stan, är beräkningen plus minus noll ungefär.Desto brådare har stadens vatten- och avloppsansvariga det.Bakteriehalterna i Seine är fortfarande för höga för bad, trots att planen är att både Triathlonoch ”Simning på öppet vatten” ska hållas där, utan att idrottsmännen får magsjuka efteråt.Men presidenten som hävdar att 1 miljard euros investerats i Paris vattenreningssystem inför OS håller hoppet uppe. Han har till och med lovat att själv hoppa i lagom till spelens början.Slutligen är det väl värt att nämna logistikutmaningen.OS-områdena – där folk alltså bor – kommer att vara avstängda för all obehörig biltrafik.Underbart eller superkrångligt beroende på perspektiv.På det hotar kollektivtrafikpersonalen med strejk.Många parisare planerar att lämna det som befaras bli ett kaos och passa på att tjäna en hacka på att hyra ut sin lägenhet, men om man bor i hyresrätt måste man ha tillstånd och man får inte ta mer betalt än man själv betalar.Och ja just det – höll på att glömma den hätska debatten om världsstjärnan Aya Nakamura och OS- invigningen. Är hon tillräckligt fransk för att få inviga sportevenemanget, var frågan?Det är mycket nu...Bara 101 dagar kvar!Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

16 Apr 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.På fredag smäller det. Indien genomför sitt 18:e nationella parlamentsval. Det är en lång och lätt omständlig historia. Hela 15 miljoner valarbetare bemannar en miljon vallokaler. Enligt rådande regelverk har alla indier rätt till en vallokal nära sin bostad. Med hjälp av helikoptrar, båtar, åsnor och elefanter åker så valmaskineriet ut även till de mest avlägsna platserna.Det är närmare en miljard människor som är röstberättigade till 2024 års Lok Sabha val. Det är så underhuset i parlamentet heter. För att få ihop logistiken genomförs valet i sju faser och först den 4 juni meddelas resultatet.Kandidaterna slåss om 543 platser. De senaste två valen har hindunationalistiska BJP fått enkel majoritet och det mesta pekar på ett ännu starkare resultatet för partiet. Under premiärminister Narendra Modis tid vid makten har Indien tagit stora kliv ut på den globala arenan och världsledare vallfärdar numera till huvudstaden New Delhi för att lobba för sina länders företag. Alla vill ha en del av Indiens gigantiska marknad. Landet är världens femte största ekonomi. Målet är att nå 3:e platsen inom bara några år. Igår söndag, presenterade premiärminister Narendra Modi så partiets manifest. Man utlovar bland annat satsningar på boende och sjukvård till de fattigaste, utbyggd infrastruktur och stöd till bönderna som protesterat för bättre villkor. Dessutom tänker partiet ändra lagstiftningen kring äktenskap och skilsmässa som i nuläget skiljer sig åt utifrån individens religionstillhörighet. BJP anklagas för att underminera Indiens sekulära stomme och istället göra landet till en hinduisk nation. Utmanare är en koalition av flera partier som går under samlingsnamnet India. Frontfigur är Kongresspartiets Rahul Gandhi vars parti en gång i tiden var det självklara maktcentret i Indien. Inte längre. Kongresspartiets valmanifest innehåller löften om satsningar som gynnar landets fattiga, jobb till unga arbetslösa och högre sjukvårdsförsäkringsutbetalningar.Så vilka frågor är då viktigast för befolkningen?Arbetslöshet och inflation visar en nyligen publicerad opinionsundersökning med 10 000 tillfrågade. 27 % var bekymrade över arbetslösheten medan något färre rankade inflationen som ett orosmoln. En majoritet av de tillfrågade uppgav att det blivit svårare att hitta ett arbete de senaste fem åren, och det trots landets höga tillväxtsiffror. Bland unga stadsbor i åldern 15 till 29 år är arbetslösheten tvåsiffrig och Världsbanken varnade nyligen för att Indien, precis som grannländerna, inte lyckats skapa arbetstillfällen till de många unga. Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

15 Apr 20243min