Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

Utrikeskrönikan fredag 12 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredag, den tredje dagen på Eid el Fitr när min svensk-egyptiske vän Magdi ropar:– Hallå doktor Uddén, hjälp mig bota min nostalgi.Ja, han kallar mig ”doktor Uddén” när han tycker att jag försummat hans mentala välbefinnande.Varför måste den botas, undrar jag, som just njutit av en gata full av nostalgiska minnen – i det där gathörnet brukade jag stanna och kräkas när jag var gravid. Och där är slaktaren som lyfte upp min tvååring på huggkubben så att han fick sina knubbiga små mjälla ben nedstänkta av oxblod, och där är gamla televerket där en chef försökte föra mig bakom ljuset. Men jäklar, jag glömmer aldrig hur blixtsnabbt jag sa till honom: ”matlabbisnish el aemma”, som ordagrant betyder: försök inte vira turbanen runt mitt huvud, hördu – det vill säga, åh nej, mig lurar du inte.– Ja, vad är det för fel på lite nostalgi?, svarade jag, som i dagens bistra verklighet just besökt ett sjukhus där jag träffat 16 spädbarn från Gaza. Alla hade transporterats till Egypten i kuvöser, hälften av dem hade bara ett plastarmband med moderns namn runt handleden, inga anhöriga verkade vara vid liv. Och så fanns där treårige Ahmed som förlorat hela sin familj i ett bombanfall i Gaza, han låg i en säng med två amputerade ben och när han frågade var är mina ben, svarade läkaren: vi har skickat dem på reparation, du får tillbaks dem sen. – Ja, vad är det för fel på lite nostalgi, det gör inget om du tycker att det var bättre förr, sa jag till Magdi och följde med honom till hans barndomskvarter där mormor haft en symaskin. – Fick du ny skjorta, fluga och väst till Eid el Fitr Magdi? Han var just på väg att framkalla ljudet av mormors symaskin när alla tankar överröstades av ett bröllop i gränden, unga män dansade med knivar för att imponera på de kvinnliga bröllopsgästerna i Kairos outtröttliga ljudkarusell som sällan låter någon nostalgi gripa tag om själen. Så vad är det du vill bota? undrade jag medan jag själv fastnat i malliga minnen av de tillfällen då jag funnit den rätta träffsäkerheten, som när en funktionär från ett arabiskt informationsministerium sa åt mig att ingen annan journalist uppfört sig så illa och jag blixtsnabbt svarade: åh nej inte jag, vi som dyrkar dammet på era skor, ”ehna khaddamin turab gazmetak”. Magdi och jag satte oss i en fallfärdig taxi som hostade sig fram genom Kairo och apropå nostalgi undrade jag om han försonats med sin gamle vän Ahmed. – Jag vill inte höra talas om honom, sa Magdi och lämnade bilen. Taxichauffören som hört allt och sa att han var 80 år gammal, erbjöd både sina tjänster som samtalsterapeut och rådgivare kring hur jag borde medla mellan Ahmed och Magdi, men sen gav han upp och sa: – De där två kommer aldrig att bli två rumpor i samma kalsong, ”tezeen fi libas”.Det vill säga, samma andas bar. Nä, men min nostalgi inför gamla egyptiska talesätt är evig. Cecilia Uddén, Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

12 Apr 20243min

Utrikeskrönikan 11 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Den här krönikan handlar om guld och det så kallade presidentvalet där Vladimir Putin som väntat segrade, men med oväntat höga procenttal och högt valdeltagande. Om vi ska tro på de officiella talen, 87 procent.Faktum är att i vissa delar av Ryssland blev det faktiskt full pott, 100 procent, varenda en som röstade. Enligt valkommissionens statistik för flera orter i Sibirien var det inte bara alla som röstade på Putin utan nästan alla som kunde gick också och röstade. Som de 413 invånarna i byn Kundustug i delrepubliken Tuva. Alla röstade där och alla röstade på Putin.Det finns några gemensamma drag för ställen där Putin slog full pott. Ja där alla röstade på Putin, enligt valkommissionens siffror.Som i byn Kundustug, den liknar på flera sätt andra ryska avkrokar. Samhällen som är byar eller småstäder, som avfolkats kraftigt under Putin. Platser där folks drömmar handlar om inomhustoaletter istället för utedass, rent vatten (gärna i kranen inomhus) och renoveringar. Men trots att ingenting blivit av dessa drömmar har de fortfarande hoppet ställt på Putin. Eller ?Delrepubliken Tuva är också känd för att det var här många av de ukrainska stulna toaletterna, tvättmaskinerna och tv-apparaterna hamnade. Unga män som skrev kontrakt och åkte för att kriga i Ukraina, för att de inte kunde hitta annat arbete, plundrade i Ukraina och skickade stöldgodset med tåg hem till byn. De var som guldgrävare, som stötte på guld, de hade inte kunnat föreställa sig lyxen i en del ukrainska byar, det liknande inget de hade hemma.Byn Kundustug kunde ha blivit en rysk variant av amerikanska guldrushens Klondike. Jo för här finns guld.Men det är ett svenskt börsnoterat bolag som äger guldgruvan Tardan Gold och de som jobbar där är mestadels utifrån. Så för byborna har det inte blivit några nya jobb, men en bättre asfalterad väg har de fått och ett upprustat kulturhus. Det hade inte renoverats sen 1967 och dessutom har den gamla hälsostationen byggts ut och här finns nu både apotek, en varm toalett, gynekologstol och internet, enligt rapport från Tuvas lokalregering. Men annars har inte mycket förändrats för byns kvarvarande dryga 600 invånare.Det svenska guldgruvebolaget heter Auriant Mining och tycks inte alls påverkat av några sanktioner mot Ryssland.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sr.se

11 Apr 20243min

Utrikeskrönikan 10 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Onsdag.På flyget hem från Israel, med det israeliska flygbolaget, gick flygvärdinnorna igenom den vanliga säkerhetsgenomgången i högtalarna. På med bältet. Fäll upp borden. Sätt masken på dig själv innan du hjälper någon annan. Men, sen kom ett litet tillägg på slutet. En snabb hyllning till de israeliska soldater som just nu krigar i Gaza och en tanke till de drygt 130 israeler som fortfarande sitter tillfångatagna där.Såhär är det i Israel nu. Samhället genomsyras av kriget på alla nivåer. På gatorna syns överallt porträtt på de tillfångatagna israelerna. När jag betalade för en falafel häromdagen dök det upp ett meddelande på kortterminalen när min betalning bearbetades, en liten ruta poppade upp med tre ord. De tre ord som syns överallt i landet: Bring Them Home. Kriget genomsyrar kulturen, politiken och faktiskt också dejtinglivet.Dejtingapparna har förändrats i grunden, säger flera israeliska tjejer i en artikel i tidningen Haaretz. Innan kriget var det bilder på män när de lagade mat, stod bredvid nån fin utsikt eller klappade en hund. Nu är det bilder på män i Gaza, i uniform, med stora vapen.En israelisk man berättar i artikeln att han aldrig har fått så mycket uppmärksamhet från kvinnor som efter kriget bröt ut. När han var på permission hyrde han en lägenhet bara för att hinna träffa alla tjejer. Kriget är… Delvis sexigt… Verkar det som, om man tittar på dejtingapparna. En kille poserar i en hög av kläder, i vad som ser ut som ett förstört hem i Gaza, lite ledigt sådär - tillbakalutad med M16 hängande runt halsen. En annan kille har en profilbild där han poserar i uniform, med vapen, framför underkläder som man får anta att han har tagit från någons hem i Gaza.En kvinna i artikeln berättar att de flesta konversationer på dejtingapparna handlar om kriget nuförtiden. En soldat hade raggat på henne genom att säga att han inte bara var en bra soldat, utan att han också var bra i sängen. En annan snubbes tinderbio var: ”We're not only here to fuck Hamas'.Det här är inget nytt fenomen. Att soldater i krig blir en fetisch. Brandmän i USA har beskrivit hur deras sexuella status slog i taket efter 11:e september-attackerna. Tom Cruise är inte direkt osexig när han hoppar in ett stridsflyg i Top Gun. Även om alla vet att bomberna som han släpper från flyget avslutar människors liv. Genusvetaren Chen Edelberg's teori är att 7:e oktober-attacken var ett hårt slag mot den nationella maskuliniteten. En form av kastrering säger hon, och att vissa israeliska män nu överkompenserar för att upprätthålla sin maskulinitet.Kriget genomsyrar allt.Love LyssaridesStockholm.

10 Apr 20243min

Utrikeskrönika, 9 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag.”Kom och köp specialglasögon!”, ropade försäljaren utanför kongressen. Förväntningarna var högt uppskruvade inför den stora solförmörkelsen och souvenirförsäljarna hade övergått till solar eclipse-tema.Det var stora frågor som stod på spel inför solförmörkelsen. För det första, skulle det bli molnigt i Washington så att vi missade hela upplevelsen? Och för det andra, skulle det bli enighet mellan partierna nu när månen skuggade jorden?Solförmörkelser kan ha den effekten, tydligen. Det finns historiska belägg. En av de gamla grekiska historikerna beskrev hur två mäktiga kungadömen för drygt 2 500 år sedan utkämpade den ena blodiga striden efter den andra, tills en solförmörkelse fick himlen att släckas. Då blev båda sidor så tagna att de lade ner sina vapen. Så ja, förväntningarna var högt ställda. Psykologer intervjuades i amerikansk tv och förklarade att en solförmörkelse kan vara en livsomvälvande upplevelse. Transformativ. Även för politiker.I Washington hade biblioteken delat ut gratis skyddsglasögon och noggranna instruktioner om hur de skulle användas. Det fanns bara en regel: Titta inte rätt in i solen utan skydd. Så som Donald Trump gjorde förra gången det var solförmörkelse här i Washington 2017. Hans kritiker såg det som ett tecken på att han inte respekterar vetenskap.På The Mall, den vidsträckta parken framför kongressen, satt nu tusentals Washington-bor med specialglasögon och ansiktena vända uppåt. Folk hade tagit med sig picknick och spelade musik. Två killar bredvid mig korkade upp en termos och skålade i rosévin med klirrande isbitar. De hade svårt att inte spilla, eftersom det var lite svårt att se med de där glasögonen på sig. En skolklass intill flockades runt en expert från NASA som föreläste om rymdforskning. Allt var väldigt typiskt Washington. Himlen var nästan molnfri.Plötsligt kändes en förändring i luften. Ett stråk av kyla och en sval vindpust. Det blev knäpptyst bland picknickfiltarna. Musiken stängdes av. Och så var det som att ljuset plötsligt skruvades ned. Den starka eftermiddagssolen dimmades till ett grått dis. Ett sus steg från folkhavet.”Så coolt!”, viskade killarna med rosévinet. En av pojkarna från skolklassen sa rakt ut i luften: Det ser ut som ett suddigt moln av guld.Och så satt vi där, tusentals människor på The Mall, med blickarna vända mot universum. Alldeles tysta tillsammans. Kanske var det inte livsomvälvande. Och troligen förändras inte politiken. Men i fyra minuter såg kongressen där borta i horisonten väldigt suddig ut i konturerna.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

9 Apr 20243min

Utrikeskrönika 8 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag.Eller möjligen borde jag säga Bratislava i onsdags eftermiddag.Jag väntade då på att ett sista valmöte med en av presidentkandidaterna i Slovakien skulle dra igång när jag plötsligt hörde en röst bredvid mig säga:”Nämen, hej Daniel!”.Vem stod då, verkligen helt oväntat, en meter ifrån mig och log vänligt om inte den högt hållne kollegan på Sveriges Radio, Gunnar Bolin.Självklart vet jag att Gunnar är särskilt intresserad av Centraleuropa, men jag hade blivit mindre förvånad om vi hade sprungit på varandra i centrala Wien som ligger någon timme bort. Det visade sig att han var i området för att göra en reportageserie som ska gå i samband med EU-valet.Vi bestämde förstås middagsträff på kvällen och det är bara att konstatera att det finns få så trevliga upplevelser, tycker jag, som att ses på spontan middag på en plats i mitt i världen med en trevlig kollega som man bara några timmar tidigare inte hade trott att man skulle sitta och äta middag med, kanske särskilt inte just i Bratislava.Samtalet flödade på, vi tog en middag även kvällen därpå efter avslutat redigerings- och intervjuarbete för dagen och började förstås också prata Sveriges Radio, chefer, kollegor, minnen och anekdoter:Hur var det nu, var Jan Mosander före eller efter Thomas Nordegren i Berlin? Vad hände egentligen med den nordegrenska ljuskronan? Visst var det Svante Weyler som genomförde korrespondentkontorsflytten från Bonn till Berlin eller kan det ha varit någon annan? Vem bevakade egentligen Berlinmurens fall för Sveriges Radio?Bodde både Caroline Salzinger och Daniela Marquardt i Prenzlauer Berg eller bara en den ena av dem? Vad jobbigt det är när producenter ringer och väcker en men det får man ta om man har det här roliga jobbet. Hörrudu, vad tycker du egentligen om den nya organisationen på radion och vem är egentligen den mest minnesvärde tyske förbundskanslern?Kommer Tyskland kunna vinna Fotboll-EM på hemmaplan i sommar? Kul att Leverkusen blir Bundesligamästare för första gången och vilka skillnader finns fortfarande kvar mellan öst och väst – och tror du att Scholz kan bli återvald som förbundskansler en gång till?Så där flöt det på och erkänn nu bara, ni hade gärna suttit vid bordet bredvid och tjuvlyssnat på det samtalet.Och det slog mig där och då ännu en gång, och jag satt och tänkte på det också under den långa och stundom mödosamma vägen hem igår från Bratislava till Berlin:Vilken yrkesmässig och personlig rikedom och ynnest det är att alla vedermödor, alla mil på vägarna, alla tidiga morgnar och långa redigeringsnätter, all frustration över konstiga beslut, alla bråk med envisa pressansvariga för olika ministrar i olika länder med mera till trots ändå få ha tjänstgjort som en i den långa raden av utrikeskorrespondenter för Sveriges Radio.Dagen efter messade jag dock Gunnar för säkerhet skull:”Hej igen, tack för igår, jättetrevligt, men du, bara en sak, det som sägs i Bratislava, stannar i Bratislava”.Daniel Alling, nu tillbaka i Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

8 Apr 20243min

Utrikeskrönika 5 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.När man besöker Mostar i Bosnien hänförs man inte enbart av de gamla stadskvarteren, man erbjuds också möjligheten till större insikter - över hur komplicerat balkankriget var.Och hur komplex freden blev.I mångas ögon är Mostar kort och gott historien om en bro.Det var nämligen i princip det enda som omvärlden visade av staden, den bombade bron i Mostar.Men hur många är medvetna om hur stor förödelsen i denna Bosniska pärla egentligen var?Moskeer och byggnader i ruiner. Tusentals döda människor.”Kanske blev det för komplicerat, säger senare en bosnisk vän - när det till slut blev kroatiska granater som smulade sönder bron - och stan.Från början var storyn ganska enkel, det fanns offer - stadens bosnjaker och kroater, och det fanns en fiende.Det började med att serberna belägrade stan, men tvingades bort.Då - blev plötsligt kroaterna angripare.Inbördeskriget mellan två tydliga sidor, blev ett inbördeskrig i inbördeskriget. Gränserna mellan vän och fiende suddades ut.Både i Mostar och i andra städer.Att ge sig in och förklara blev invecklat.Så i Mostar föll fokus på en bro - å en berättelse om stamkrig å förstörelsen av ett vackert, nästan 500 år gammalt arkitektoniskt mästerverk.Grunden till många krig är ofta en maktkamp mellan stormakter och länder, inget nytt med det. Människor hamnar på olika sidor, i olika läger.Balkan har brunnit åtskilliga gånger genom historiens lopp, inbördeskrig till följd av världskonflikter.För bosniernas del blev balkankriget komplicerat och grymt.Men den fred som satte stopp för död och förstörelse, blev mer - en besvärjelse!Omvärlden sa:”Kriget... kan vi avsluta - men det kommer till ett pris. Hur vill ni ha det?Under galgen blev det inget riktigt val.Men det blev ett Daytonavtal.En fred - ett avtal - som omöjliggör konsensus kring överhuvudtaget nånting alls.Även om landet delas av bosnjaker, kroater och serber - så härskar politiska destruktiva krafter som omöjliggör ett enande av befolkningen.Tills helt nyligen - 29 år efter freden - tvingades Mostars kommun hålla med två olika separata enheter för att att ta hand om sophämtningen, när kroater och bosnjaker bor i olika delar av stan.Men samtidigt - bosnier från alla grupper stretar på, försöker få landet att fungera, trots svårigheterna.Eller som Vanja, som lämnade Mostar i början av kriget, säger till mig:Det finns en enorm potential i människorna här, i landet självt - men med bakbundna händer kan man åstadkomma - lite.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

5 Apr 20243min

Utrikeskrönikan 4 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.Påskens stora politiska gräl här i USA kan man väl säga egentligen handlade om ett slags dubbelbokning. Eller kanske ska man kalla det för en kalenderkonflikt. Det handlar om Transgender day of visibility, en dag för att synliggöra transpersoner och deras situation, som sedan år 2009 uppmärksammats den sista mars. I år råkade det vara samma datum som påskdagen. Så när Joe Biden i år utropade den 31:a mars som den officiella Transgender Day of Visibility i USA, något han gjort varje år sedan han blev president, så var det upplagt för politisk konflikt.Biden fick bland annat kritik från Donald Trumps kampanj, som menade att det var ett frånstötande och förolämpande beslut att arrangera den här dagen på påskdagen – en av de heligaste dagarna för landets kristna. Och även representanthusets talman Mike Johnson hängde på, liksom en rad andra Trumptrogna politiker. Det var högt tonläge, upprörda känslor, man såg det här som ett slag i ansiktet, och en attack på kristendomen i USA.Att det inte var dagen för transpersoners synlighet som bytt datum, utan påskdagen – något som sker varje år, verkade spela mindre roll.Och antagligen var det bara en uppvärmning inför den kommande valrörelsen. För trots att transfrågan låg högt uppe på republikanernas dagordning i fjol, så verkar det fortfarande finnas mer att avhandla. Och att stifta lagar om.I delstaten Idaho har man till exempel nyligen röstat igenom en lag som säger att offentligt anställda inte behöver ta hänsyn till vilket pronomen en person vill att man använder. En annan lag förbjuder att allmänna medel går till att bekosta könsbekräftande vård för vuxna. Man har redan försökt förbjuda den vården för minderåriga – men den rättssaken har fastnat i systemet – just nu försöker man få ett besked från Högsta Domstolen om lagen kan träda i kraft i väntan på ett domslut.För den här typen av lagar möts ofta av överklaganden och långa rättsprocesser, och en del av lagstiftningen stoppas också i domstolarna, när de till exempel bryter mot yttrandefriheten, eller anses leda till negativ särbehandling. Men i många republikanskt styrda delstater betyder leder det bara till att det skrivs nya lagförslag med nya formuleringar istället, men om ungefär samma frågor.Men även här i Kalifornien, där jag bor, och där själva delstaten utropat sig själv som en fristad för transpersoner, kommer transfrågan att dyka upp i valrörelsen. Just nu samlas det in namnunderskrifter för att låta tre transrelaterade medborgarförslag komma med på valsedeln. Alla tre begränsar unga transpersoners rättigheter.Så påskhelgen må komma och gå, men transfrågan verkar återuppstå oftare än så i den politiska debatten i USA.Roger Wilson, USA-korrespondent.roger.wilson@sverigesradio.se

4 Apr 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Så var det dags igen, packa väskan till Ukraina, all teknik, alla sladdar, kläder för alla väder, säkerhetsutrustning, svensk choklad, pass och så tofflor.Tofflor, världens bästa grej att ha med sig på nattåget till Kiev, så man slipper ta på och av sig sina ytterskor om man ska gå en sväng i gången.Vid det här laget, drygt två år utan flygmöjligheter har ukrainarna lärt sig tågrutinerna. Folk pratar lågmält, gör överlag inte mycket väsen av sig, just för att inte störa eller vara i vägen, vem vet vad folk bär på för minnen, på bagage med sig till eller från Ukraina.Nu senast, för ett par veckor sedan klev en äldre dam in i min kupé. Ansiktet trött, ögonen insjukna, knappt synliga under hennes tunga ögonlock. Vi hälsade artigt men sa inte så mycket mer till varandra. Vi drack te, sov en blund, tittade ut genom fönstret i tysthet.Från Charkiv i Ukrainas nordöstra utkant till polska gränsen i den västra, 25 timmar enkel väg.Kanske halvvägs på resan så börjar vi prata, visst är det bra att ha med sig tofflor. Jag nickar, fortfarande lite återhållsam.Men så börjar hon berätta.För 20 år sedan jobbade hon som lärare på ett barnhem i Ryssland, efter hennes mans bortgång var barnen det som gav hennes liv en mening och hennes son.Öppenhjärtigt berättar kvinnan på tåget om sitt liv. I flera år jobbade hon på barnhemmet och blev fäst vid barnen, särskilt en föräldralös flicka som hon adopterade. Och barnen växte upp som syskon, trodde hon. Men när de var i sjuttonårsåldern kom de hem en dag och berättade att flickan var med barn och att hennes son var pappa till barnet i magen.När chocken hade lagt sig valde flickan att behålla barnet. Så kvinnan på tåget är både mormor och farmor.En av många berättelser som kommer fram när människor spenderar timmar ihop.– Och var är de nu, dina barn och ditt barnbarn?– De gick isär och dottern och barnbarnet bor i dag i Ryssland.– Har ni någon kontakt? frågar jag.– Ja, jag har faktiskt varit där. Barnbarnet berättade för mig att vi inte behöver vara oroliga, snart kommer ryssarna att segra, ha ihjäl alla ukrainare, det hade hon lärt sig i skolan och att hantera vapen. Så det var nog sista gången vi sågs, säger den äldre kvinnan och blir tyst.Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret och ner på mina tofflor.Tur att ha sådana, tänker jag, på ett tåg. De får jag inte glömma nu när jag ska iväg igen.Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

3 Apr 20243min