Bryssel reser sig efter ännu ett terrordåd: Andreas Liljeheden, Bryssel

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Allt oftare tänker jag på det en av mina väninnor sa på en middag i Kairo i början på året – att Hamas mål med 7 oktoberattacken just var att locka Israel till ett fradgande furiöst vredesutbrott som skulle leda till ett blodbad med tiotusentals döda palestinier eftersom det, i förlängningen, skulle leda till Israels undergång. Ju fler palestinier som dör, desto bättre enligt Hamas, menade min väninna som konstaterade att Hamas är likgiltigt inför civila dödsfall. Ju fler döda barn i Gaza, desto mer hatat och isolerat blir Israel i omvärlden och inom ett par decennier, förutspådde hon, kommer omvärlden inte längre att tolerera Israel. Hon tillhörde de få egyptier som inte kände glädje över detta.Tre månader senare är Israel mer isolerat än någonsin. Övertygelsen att vi står ensamma, hela världen är antisemitisk, har på allvar slagit rot i Israel och Israelvänliga kommentatorer menar att omvärlden, särskilt USA, måste hjälpa Israel att lägga om kurs för att inte fastna i en destruktiv bana av oändlig ockupation, isolering, hårdhänt högerpolitik och ständig misstro mot omvärlden.Omvärlden bevittnar nu hur USA:s Israelvänlige president pressar Israel att släppa in fler lastbilar för att hindra den svält FN varnar för i ett Gaza där barn berättar att de tvingats äta hundkött. Omvärlden hör hur FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter säger att det finns tecken på att Israel använder svält som vapen.Men i Israel säger talespersoner att allt prat om svält i Gaza är en myt. På sociala medier visas fejkade kebabfilmer där det hävdas att det finns mer kebab i Gaza än i Haifa. Ministrar, som Nir Barkat, kallar FN:s varningar om hungersnöd, undernäring och svält för komplett oansvarigt nonsens och israeliska journalister antyder att de milismän från Hamas som tillfångatagits av Israel har varit knubbiga och inte visat några tecken på undernäring. Medan israeliska högernationalister som ställer sig vid gränsövergångar för att blockera humanitärt bistånd till Gaza, säger: Jag bryr mig inte om ifall de svälter, låt dem dö.Avståndet mellan verklighetsuppfattningarna i omvärlden och i Israel har sällan varit större och i går minskade också israelernas möjlighet att ta del av en alternativ verklighetsbeskrivning när parlamentet Knesset klubbade igenom en lag som gör det möjligt för Netanyahu att förbjuda TV-kanalen Al Jazeera i landet. Nu ska det påpekas att grannlandet Egypten för längesen förbjudit Al Jazeera, med motiveringen att Al Jazeera stödjer det muslimska brödraskapet. Det ledde inte till särskilt många höjda ögonbryn i omvärlden, men och andra sidan betraktas inte Egypten som en demokrati med fri press.Cecilia Uddén, för P1 Morgoncecilia.udden@sverigesradio.se

2 Apr 20243min

Utrikeskrönika 28 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Skärtorsdag, till och med. För ett år sedan gjorde jag en krönika, apropå påskkäringar, om kvinnor i 47-årsåldern. Vid den åldern har man hunnit skaffa sig ett fuck off-kapital och kan därför bete sig lite mer som man vill, var tesen. Typ.Sedan dess har jag vaknat många nätter med ett nattlinne som är så blött att jag måste byta och torka av kroppen med en handduk. Mina sen år tillbaka regelbundna och beskedliga menstruationer har mer kommit att likna oförutsägbara störtfloder. Det här var väl lite väl personligt kanske någon tänker – och ja – det här är lite mer personligt än vad som känns bekvämt även för mig. Men jag säger det ändå, därför att det i allra högsta grad handlar om folkhälsa.För vad jag inte visste för ett år sedan var att kvinnor mellan 40 och 50 kanske inte bara blir lite riviga av sitt fuck off-kapital, utan även av hormoner. Eller snarare, sviktande hormoner. Jag pratar förstås om klimakteriet, och här kan vi passa på att reda ut en viss begreppsförvirring. Menopaus är när kvinnor helt slutar menstruera. På engelska kallas perioden innan, när hormonerna sjunker och går lite bananas, logiskt nog för perimenopaus. På svenska kallas det klimakteriet, och i sann kvinno- och åldersfientlig anda har termen fått en så taskig klang att såväl män som kvinnor ryggar tillbaka av bara ordet.Det är en period på flera år när en stor del av alla kvinnor upplever symtom, där några av de vanligaste är störd sömn, nattsvettningar, värmevallningar och konstigt humör.Det som gör mig upprörd, med eller utan hormonpåverkan, är okunskapen kring det här extremt vanliga tillståndet. Inte minst inom vården. Nyligen berättade en kvinna i min närhet att hon under flera år trott att de förfärliga nattsvettningar hon hade var en biverkan av hennes antidepressiva medicin, och att hon helt enkelt bara hade att stå ut. Det finns otaliga berättelser från kvinnor som sökt vård för typiska symtom, och som gått från sin vårdcentral med en diagnos på utmattning eller depression, utan att klimakteriet ens nämnts som en möjlig faktor i sammanhanget.Nu har klimakteriet blivit big business. Det finns böcker, poddar och föreläsningar. Man kan lägga tusenlappar på privata vårdgivare, på särskilda näringstillskott, kläder och träningsprogram. Det här beror delvis på den offentliga vårdens misslyckande med att ta hand om sina patienter. För klimakteriet skulle inte behöva vara en så big deal. Om alla som behövde bara kunde få tid hos en uppdaterad gynekolog eller allmänläkare. För det finns behandling att få.Ingen som inte vill, ska behöva flyga ända till Blåkulla.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

28 Mars 20243min

Utrikeskrönika 27 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tilos, Grekland, onsdag.Vill du inte åka längre? frågar borgmästarens assistent, med ett uns av förhoppning i rösten, där vi rullar fram, sakta, på den smala grusvägen. På ena sidan av oss karga, branta bergssidor. På den andra, tvära stup ner mot ett turkosblått hav.Va? Jo, det klart jag vill, säger jag som redan siktat öns vindkraftverk längst ut på udden. Samtidigt som lägger handen diskret på handbromsen. Bara några hårnålskurvor kvar nu.Min första resa som klimatkorrespondent, för fyra år sedan, gick till Danmark. Det enda land som tog emot svenskar, några månader in i pandemin. Danmark hade stolt annonserat att de skulle bli först och störst i världen med grön vätgas. Och i ett nästa steg skulle alla SAS-plan på Kastrups flygplats kunna tankas med e-metanol, var det tänkt.Idag läser jag att Danmark skjuter upp hela planen. Inte för att de inte tror på den, säger de, men för att det blir för dyrt. Stigande inflation, höjda räntor och ett oroligt omvärldsläge har förändrat saken. Samma argument som hörs i flera länder just nu, även hos oss, när politiker backar på tidigare klimatlöften.Det får mig att tänka på när jag började intressera mig för klimatfrågan. Det var 2006 då den brittiske ekonomen Nicholas Stern beskrev hur klimatförändringar kan få mycket allvarliga effekter på ekonomisk tillväxt och utveckling. Det kommer att bli dyrt att stabilisera klimatet, men att inte göra nånting kommer att bli ännu dyrare för samhället, skrev Stern i sin berömda rapport. För att klara utmaningen krävs internationellt samarbete, en gemensam förståelse och långsiktiga mål, skrev han.Det känns länge sen. Gemensam förståelse och långsiktiga mål tycks, liksom den danska vätgasdrömmen, inte vara någonting som vi har råd med just nu.Den lilla ön Tilos har, sedan Stern-rapporten, steg för steg tagit sig an utmaningen.Först blev ön naturskyddsområde. Sedan byggde de sol- och vindkraft. Därefter infördes återvinning av allt avfall. Nu gäller det att säkra rent vatten för knappt 800 öbor och tusentals turister, även i ett varmare klimat.Vi vill att fler ska kunna arbeta, bo och turista här utan att det drabbar vår natur, säger borgmästaren Maria Kamma-Alifera, som själv växte upp på ön på 80-talet när den höll på väg att dö ut. Nu har utvecklingen vänt.Tilos blev min sista resa som korrespondent. Kanske ett hoppfullt exempel på det där som vi kallar en hållbar utveckling.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

27 Mars 20243min

Utrikeskrönikan 26 mars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, tisdag.Vi börjar gå mot lite kyligare väder. Här har dagstemperaturen börjat sjunka till 26 grader och tidiga mornar kan man känna en lätt krispighet i luften. Här går vi mot höst. Men nyligen var jag i en region som har en mer konstant värme året om, Västafrika, och då närmare bestämt Senegal, denna demokratiska bastion i en orolig region som nyligen har hållit presidentval. Sensationell segrare blev Bassirou Diomaye Faye, endast 44 år gammal som aldrig suttit på en vald post. Han står mycket nära Ousmane Sonko, också han ung och extremt populär bland landets unga frustrerade och arbetslösa.Sonko fick inte ställa upp i valet men står som andreman i partiet. De två har en bakgrund som skatteinspektörer och deras främsta slogan är att bekämpa korruptionen. Men de vill mer. De två beskrivs som vänsterinriktade panafrikanister som vill få ett stopp på vad de kallar det franska stryptaget på ekonomin i landet, de vill riva upp fiskeavtalet med EU, de vill att Senegal lämnar den monetära unionen CFA, en regional valuta som är kopplad till euron via franska bankgarantier. Och det här är vad deras sympatisörer vill se, antietablissemangspolitiker som rör om i grytorna. En förändring. Systemskifte. Och det är väl vackert så.Men det finns varningstecken.Kritikerna menar att de är populister med nära band till konservativa muslimska krafter i landet. Och ser man det här i ett större regionalt sammanhang finns det anledning för många att vara oroliga, inte bara i Paris. För samma tongångar, att lämna CFA-francen, de antifranska känslorna, har hörts och märkts i andra länder i regionen – i första hand i Mali, Burkina Faso och Niger.De tre länderna, pressade av islamistiska terrorgrupper, leds idag av militärer som tagit makten genom kupper, och som valt att slänga ut franska styrkor, FN-styrkor och allt som påminner om västerländskt stöd, och i stället ersatt det med ryska soldater som mest är intresserade av att bevaka de gruvor som de tagit över. I de fallen handlade retoriken också om patriotism, panafrikanism och att en gång för alla göra sig kvitt det franska koloniala arvet.De tre länderna har ingått en allians och lämnat den Västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas. Men säkerhetsläget har inte blivit bättre, utan sämre. De antifranska känslorna, viljan att riva det gamla har lett till att de här redan fattiga länderna blivit ännu fattigare och mer isolerade än någonsin.Det har målat in sig i ett hörn med få alternativa utvägar. Populism och ryska påverkanskampanjer sveper över kontinenten just nu. Men – Senegal har, trots sina brister, ett trumfkort. Det är och har varit en stabil demokrati sedan självständigheten. Låt oss hoppas att det förblir så.Richard Myrenberg, Pretoria.richard.myrenberg@sverigesradio.se

26 Mars 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, måndag.Hur lycklig är du?Vad är lycka?Och kan lycka också väcka oro?För tillfället hemma på redaktionen i Göteborg läser jag om FN:s så kallade lyckorapport som presenterades i veckan som gick. Människor i olika länder får gradera sitt välbefinnande på en tiogradig skala. Och för sjunde året i rad placerades sig Finland i topp som världens lyckligaste land. Det togs förstås emot med öppna famnen i vårt östra grannland. Medan jag kände mig lite olycklig över att inte vara där.Finlands nyvalde president Alexander Stubb var snabb ut på Instagram och gav sina tre bästa skäl till toppositionen. Naturen, tillit och utbildning – inramat av en fantastiskt vacker naturbild med långfärdsskridskor på blankis i skymning.Andra raljerade om Finlands bistra klimat, snöyra, minusgrader, iskalla bad och människors i alla fall till ytan, bistra och fåordiga uppsyn. En underton av hatkärlek till Finland.Och nog finns det en trevlig känsla av förnöjsamhet i Finland. Finländarna själva brukar skoja om att man är så luttrad, förväntar sig inget, så därför blir man så väldigt glad när det trots allt går bra. Lite på temat – kan man vara glad åt lite så har man mycket att vara glad åt.I topp på denna lyckolista finns tillsammans med Finland, Danmark, Island och Sverige, så argumentet om att värme och tropiskt klimat gör människor gladare går bort. Mörker och kyla verkar vinna i längden – värt att minnas när november är i antågande i höst. I Norge däremot, uttrycks bekymmer över att man är minst lycklig i Norden. Norge hamnar på sjunde plats i lyckorapporten. Och att vara minst lycklig i Norden får norska medier att börja spekulera. Och allra minst lyckliga är de unga i Norge. Ett mönster som också återfinns i Sverige.Men att var i topp är tydligen inte heller bara en dans på rosor. Jag hör finländare som är tveksamma eller kanske till och med lite irriterade på sin topplacering. Så attans lyckliga är vi väl ändå inte, låter det.Svenska Yle har pratat med en så kallad lyckoforskare som förklarar det hela med att definitionen av lycka för var och en av oss är mycket bredare än det som mäts och redovisas i en rapport.Det handlar inte bara om nöjdhet utan också om framtidstro, hur glad eller ledsen du känner dig eller hur meningsfullt livet är.Ja, att mäta lycka känns svårt.Men att stanna upp en kort stund och fundera på vad det är som gör just dig lycklig, kan kanske vara ett bra första steg mot en mer förnöjsam vardag.Kan man vara glad åt lite så finns det mycket att vara glad över.Jag blir iallafall lycklig när jag får göra reportageresor till länderna i mitt bevakningsområde.Finland, Norge, Island och Baltikum – snart åker jag igen. Carina Holmberg för P1 morgon.carina.holmberg@sverigesradio.se

25 Mars 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Det är en blandning av irritation, uppgivenhet och skam.Alltid samma känsla som övermannar mig och får mig att lova att det inte blir en gång till.Det är runt påsk och familjen har tagit en långweekend för att resa söderut och få en försmak av våren.Ofta brukar en sådan resa hamna i något av de östeuropeiska länder jag vanligtvis bevakar i jobbet, kan bli Slovenien, Ungern eller Serbien....Den här gången är det Belgrad som gästas och en av utflykterna väl där blir ett besök i stadens Zoo.Jag, som redan från början är skeptisk till hela företeelsen Zoo, har två uttråkade flickor i ena vågskålen och mina principer, om än en smula patetiskt svaga, i andra.Det väger, som vanligt, över till fördel för tjejerna, som vill se ”de gulliga djuren”.Så familjen promenerar genom de gamla turkiska kvarteren kring Kalemegdan, genom parken där också två mäktiga floder, Donau och Sava, möts och flyter ihop till en.En vacker plats, älskad av både turister och stadens invånare.Ett Zoo – det är en annan sak. I mina ögon.Men innan jag fortsätter vill jag brasklappa!Belgrads Zoo är inte bättre eller sämre än många andra, jag vet för mitt arma fadershjärta har kapitulerat för flickornas tjat mer än en gång...En minnesbild som jag bär med mig från exempelvis Budapest Zoo, är hur parkens isbjörn kliar sin rygg i spasmiska ryck, otvetydigt besvärad av ett fisljummet klimat – aldrig kallt nog – han eller hon påtvingats.Och vårt eget Skansen, älskat, hyllat, men nja, frågar ni mig så skulle jag föreslå - släpp fångarne loss, så pratar vi om guldstjärnor sen...Men som sagt – allt mynnar från min subjektiva bild om företeelsen att hålla djur fångna, framförallt i storstäder, sen kan parker å anläggningar vara hur fina de vill.Tillbaka till Belgrad, och några störande exempel.I björnens hägn får besökaren se prov på en nalle förvandlad till ett psykotiskt och deprimerat vrak.Björnen vankar galet av och an, fem meter hit och fem meter dit, om och om igen, ryckigt, nervöst...Krokodilen marknadsförs som världens äldsta på ett zoo – men frågan är om det är den äldsta eller den mest döda – jag har sjukt svårt att avgöra om det är en mumifierad varelse eller något levande, som finns i terrariet.Är man inte helt tjockhjärtad, gråter man inne hos schimpanserna.Bakom grova galler hänger gamla bildäck och rep, allt i en sotsvart miljö som hämtat från en straffkoloni för ytterst hatade fångar.Bara det att dom här inte gjort sig skyldiga till något annat än att dom är – schimpanser...Så här ser det ut, i det ena hägnet efter det andra. Mer elände, mer förtvivlan.Och det slutar som vanligt - jag lovar mig själv att inte göra om det, att stå rakryggad å inte falla för två flickors intensiva klagosång!Milan Djelevic för P1 Morgonmilan.djelevic@sverigesradio.se

22 Mars 20243min

Utrikeskrönikan 21 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, torsdag.Den eviga frågan om hur väl danskar och svenskar förstår varandras språk har blivit aktuell igen.Frågan är ju lika gammal som Öresund och debatten har sett olika ut genom åren, men nu verkar initiativet ligga hos de som tycker att nu skiter vi i den här tanken om nordisk språkgemenskap, och håller vår dialog på ett språk vi alla förstår – och det brukar betyda engelska.Och det saknas inte tecken i tiden.Sverige fick en ny förbundskapten nyligen, han heter Jon Dahl Tomasson och är dansk. Och bara sekunder in i sitt första offentliga framträdande i sin nya roll gjorde han klart att han inte tänkte prata danska.– Jag vill ju bli förstådd, och kunna förstå, ursäktade han sig på sin danskklingande engelska. För i ärlighetens namn, hade jag pratat danska hade ingen - eller åtminstone inte de flesta - förstått mig, fortsatte han.Och förmodligen har han rätt. Och kanske låg det något liknande resonemang bakom språkvalet när Danmarks statsminister Mette Frederiksen med en video i sociala medier nyligen hälsade Sverige välkomna i NATODen huvudsakliga mottagaren var svenskarna på andra sidan sundet och statsministern pratar engelska.– Vi, som grannar i Norden. är nu starkare, förklarade statsministern – och syftade av allt att döma inte på språkgemenskapen över de nordiska gränserna.Men den intressanta frågan bland alla dessa tecken i tiden är inte OM svenskar förstår danska, utan om svenskar BORDE förstå danska?Som arbetande i Danmark så vet jag såklart att det finns en skara svenskar som är rätt välorienterade i danska språket – ofta boende nånstans längs svenska Öresundskusten – som tycker det här med engelska är ett tramsigt oskick. För dem är svaret självklart: begriper man inte danska får man anstränga sig. Som en slags plikt mot den långa historiska nordiska kulturgemenskapen.Av helt motsatt åsikt är krönikan i Dagens Nyheter i veckan som tycker att vi danskar och svenskar alldeles för länge har inbillat oss att vi förstår varandra, att det är dags att sluta låtsas och börja prata engelska. Och krönikören tackar Jon Dahl Tomasson för hans modiga ställningstagande.Själv tycker jag inte förbundskaptenen står för någon revolution. Vad jag hör så har den stora majoriteten både danskar och svenskar sedan länge gett upp om varandras språk. I Köpenhamn är det få svenskar under 60 som ens försöker med något annat än engelska.Självklart kan man få prata vilket språk man vill, men hade det inte varit kul om det var liite mer tryck i motrörelsen? Att det fanns fler som insisterade på en språkgemenskap och vågade ignorera mottagarens nervöst oförstående leende. Att statsministern istället hälsade Sverige välkomna på din bästa danska. Att Jon Dhal Thomasson lärde sig några enstaka svenska glosor och sen bara körde på.Jag tror det hade gjort det offentliga samtalet roligare, och på sikt oss alla både rikare och klokare.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

21 Mars 20243min

Utrikeskrönikan 20 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En lördag kväll för inte så länge sedan var jag i Pakistans andra största stad Lahore och försökte hitta parkeringsplats i stans gamla stadskärna. Området är ett populärt besöksmål för både lokalbor och turister som vill äta gott och beundra det gamla världsarvsklassade fortet. Det är vackert upplyst om kvällarna och matgatan brevid bjuder på kulturarvsromantik och kryddstarka grytor.Men som alla populära platser är det där med parkering en utmaning.– Det har varit en lång dag, suckade den lilla pojken som hade till uppgift att hjälpa besökare att hitta en plats.– Jag har arbetat i tolv timmar, la han till som för att ursäkta att hans instruktioner var lite otydliga.Han var i lågstadieåldern och borde ha varit hemma i stället för att arbeta på en mörk sidogata en lördagskväll. Det stack till i mammahjärtat så det blev en tilltagen dricks när vi skulle betala. Den trötta rösten förbyttes i ett förundrat: åhå!Barnarbete är inget nytt i Pakistan. Enligt data från 2019 som FN:s barnfond Unicef står bakom, arbetade nästan 10 % av barnen mellan 10 och 14 år. Alltså fler än 2,2 miljoner barn. De arbetade främst inom jordbruket följt av servicesektorn och industrin.Att de alls hamnar i arbete beror förstås på fattigdom. Pakistan har länge gått kräftgång ekonomiskt. De senaste årens politiska turbulens har förvärrat situationen och den nyvalda regeringen förhandlar som bäst med Internationella Valutafonden om nästa utbetalning av det stödprogram som Pakistan beviljats.Jag har rest till Pakistan i snart 25 år. Ekonomisk kris och människors utsatthet har varit en ständig följeslagare men jag upplever att det är värre än vanligt nu. Den här gången är också medelklassen på allvar berörd av inflationen och de kraftiga prishöjningarna på el och bensin. Även de letar billigare alternativ när de handlar det nödvändigaste. Hålen i plånböckerna, jämte den politiska röran manifesterad i senaste valet, skapar stor frustration.Jag kan inte låta bli att tänka på vad medelklassens frustration kan leda till. Ta exemplet Sri Lanka, där blev den folkliga ilskan så stor att presidenten till slut tvingades fly. Ingen jag pratar med i Lahore, Islamabad och Karachi tror dock att det kan hända i Pakistan. Det är för farligt, säger människor där, och syftar på det militära etablissemangets vitt förgrenade inflytande i allt som sker i landet. En del sätter sitt hopp till att Pakistans stora unga befolkning ska lyckas åstadkomma en förändring.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

20 Mars 20243min