En mammut vid presidentpalatset: Love Lyssarides, San Salvador

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, måndag morgonI en sport som amerikansk fotboll där smällarna är hårda och skadorna många under en säsong, ser allt först ut som vanligt. Under Monday Night Football för en vecka sedan, fälls Buffalo Bills försvarsspelare Damar Hamlin till marken under en kollision med en motståndare. Han reser sig snabbt upp, men faller sen handlöst bakåt igen, till synes livlös, och plötsligt är ingenting som vanligt.Det som följer är skräckfyllda minuter där miljontals amerikaner i direktsändning kan följa hur sjukvårdspersonal kämpar för att rädda 24-åringens liv, med hjärt- och lungräddning. Det hela för tankarna till när danska Christian Eriksen kollapsade med hjärtstopp på planen under EM 2021. Samma scener utspelar sig nu på NFL-arenan i Ohio. Gråtande lagkamrater som kramar om varandra och chockade åskådare. Men snart sker något annat också. Hela laget knäböjer tillsammans, precis som motståndarlaget Cincinnati Bengals, för att be till Gud. Från läktaren sprids klipp på Bengalsfans som i en stor grupp läser Herrens bön, och sociala medier svämmar över av uppmaningar om att be för Damar, #prayfordamar. Vid sjukhuset dit han förs och vårdas på intensivvårdsavdelning i kritiskt tillstånd, efter att hans hjärta stannat två gånger, möts både Bills- och Bengalsfans med tända ljus och huvudena sänkta i bön.Att amerikaner vill skicka sina tankar och böner efter en hemsk händelse, är i sig inget oväntat, det är ett slags talesätt, en gemensam ritual som alla förstår. Och det är inte heller märkligt att många amerikaner själva vänder sig till bönen, på läktaren eller hemma i tv-sofforna. Enligt mediehuset PBS uppger ungefär 45 procent i landet, att de ber dagligen. Trots att USA blir allt mer sekulärt.Men på det sätt som bönen och tron den här gången präglat den kollektiva reaktionen på Damar Hamlins kollaps, är enligt experter till flera medier, ovanligt även för USA. Till exempel händer det inte varje dag att en kommentator på ESPN, landets största sportkanal stänger sina ögon och ber i direktsändning. Men klippet på hur Dan Orlovsky i tv vänder sig till Gud med orden: Vi kommer till dig för att vi tror på att det gör skillnad att komma till dig" har blivit viralt.New York Times lyfter också fram den unikt starka kopplingen mellan just den amerikanska fotbollen och religion, sprungen ur sportens enorma popularitet i det amerikanska bibelbältet. Och allt detta förstärktes och spreds genom sociala medier under veckan. (Till exempel beslutade NFL om en gemensam kampanj där alla lagen publicerade Be för Damar-inlägg.)Och i torsdags kom det storartade svaret på alla böner. Damar Hamlin hade vaknat upp ur koman. Hans första ord var: Vem vann? Och läkaren svarade förstås: DU vann Damar, DU vann livet. Ett meningsutbyte så amerikanskt filmiskt som det kan bli. Och för alla, är förstås det faktum att Damar Hamlin lever, det enda som betyder någonting i sammanhanget.Men som för att riktigt försöka överbevisa alla om Guds makt, förstärktes miraklet lite ytterligare, sent igår kväll. Då spelade Buffalo Bills sin första match sedan Hamlins kollaps. Hela ligan hade förberett olika hyllningar till honom i en känslosam stund. Och i den allra första minuten, på hemmaplan gör Bills en Touchdown efter en så kallad kickoff-return, ett mycket dramatiskt mål, till ett öronbedövande jubel i publiken där Hamlins namn syntes överallt. Uppjagade kommentatorer beskrev det som ett sagoslut på en omskakande vecka eller som ödet. Och det var faktiskt en avslutning så triumfatoriskt att en och annan som inte redan gör det kanske börjar tro på högre makter.Cecilia Khavar i Washingon

9 Jan 20233min

Utrikeskrönikan, 5 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Förlåt! Jag glömde.Glömskan. Kan det vara vår största fiende?Vi åker längs en nyss upptinad grusväg utanför Charkiv. De första värmande vårstrålarna får landsbygden att blomstra paradisiskt, som att ingen ondska i världen fanns.Bara mullret från artilleri skvallrar om den verklighet vi färdas i. Vi låtsas att det är åska.Lubna upptäcker ett träkors i en prunkande trädgård. Vi stannar, tar reda på vad som hänt.Mannen, som är kärvt svårpratad och på vars hus taket helt rasat in av artilleriattacker berättar lågmält att hans fru ligger där, i trädgården, under korset.Hon låg på den djupfrysta gräsmattan först, det gick ju inte att gräva i tjälen. Hon dog av en rysk granat.Några hundra meter därifrån svettas Jurij och blossar frenetiskt på sin cigarett. Han har just återvänt efter att ha grävt fram förmultnande, stinkande kroppar från skyddsrum, diken och skyttevärn.– Det bekommer mig inte säger han, eftersom det är ryska soldater, det värsta är när det är någon man känner, säger han.En lätt vindpust fångar tag i träden och får löven att rassla melodiskt. Det är minnen som tränger på.Eller de åldrande mentalt krossade föräldrarna till journalisten Dmytro som är spårlöst försvunnen sedan ryska styrkor tillfångatog honom. Deras enda son, borta. Mamma Halina vill bara krama honom, pussa honom, bjuda honom på soppa, men han är borta och hon skakar av gråt när hon berättar om sin saknad. Utanför huset syns skador av ryskt bombardemang men fåglarna kvittrar som kontrast och nykläckta tufsiga kycklingar leker i gräset som för att visa att livet måste fortsätta.I Mykolayiv, den välklädda mannen som i förbigående berättar att “alla är borta”, hela familjen. Hustru, barn, barnbarn. Liksom huset. Alla döda. Allt förstört. Hans tårar blöter min kind.Vi tittar på varandra jag och Lubna, tänker att vi lever i overklighet. I en värld där ondskan vinner.Eller de små kistorna. För små för att någon ska få ligga där. Där vilar de som borde ha hela livet framför sig. Begravda med sina gosedjur.Det är minnen, mörka minnen.Eller flickan jag träffade i Jemen, hon som fått hela bäckenet bortsprängt av en mina och av chocken helt slutat prata. Eller den lilla pojken som dog framför mina ögon när kämpande läkare, inför en förtvivlad mamma, svettades i hyddan som var sjukhus och försökte rädda hans liv.Ingen pratar om Jemen längre.Att ett barn dör där var tionde minut, att barn varje dag sprängs av exploderande minor saknar nyhetsvärde. Det är bortglömt.Glömskan kan vara vår största fiende.Ibland måste vi slåss mot den. Vi får inte glömma de döende oskyldiga i Jemen.Vi får inte glömma – Halina, Dmytro, Jurij och mannen som begravde sin hustru i en prunkande trädgård i Ukraina.Vi får inte glömma- alla namnlösa som betalar med smärta och död.För om intresset börjar svalna, kanske vi glömmer och om vi glömmer vinner dem som vill oss illa.Vi får inte glömma vem det var som faktiskt attackerade, som började, som gjort sig skyldig till den största katastrofen i Europa i modern tid.Vi får inte glömma de som inte vet när de ska få äta nästa gång, för kanske blir det aldrig.För om vi glömmer slutar vi bry oss och om vi slutar bry oss har vi redan förlorat. Allas viktigaste kamp borde vara den mot glömskan, vår största fiende.Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

5 Jan 20233min

Utrikeskrönikan 4 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdag,Det är här i Tyskland mirakulösa upphittanden och tillbakalämnanden av försvunna saker sker.Vid klockan elva på förmiddagen igår ringde det på dörren och upp för trappan kom brevbäraren med ett brev i handen. Efter vissa procedurer hade jag det i min hand igen. Det som var förlorat fanns i kuvertet, mitt borttappade presskort, så otroligt gött.Med följde visserligen ett brev från Statsverwaltung i staden Gera, man ville ha drygt 50 kronor för hanteringen av det borttappade. Så gärna.Saken var den att jag på något sätt råkade tappa mitt presskort när jag var och bevakade en demonstration i just Gera för någon månad sen. Jag gick sent på kvällen i min nöd demonstrationsrutten två gånger till men hittade inget kort. Dagen efter polisanmälde jag förlusten och vidtog nödvändiga övriga säkerhetsåtgärder.En vecka senare ringde statsförvaltningen och sa “Sind Sie Herr Alling”, som tappat ett presskort här i Gera?– Vi har det här, en Gerabo har hittat det och lämnade in det i går.Tyvärr stod det inte i följebrevet vem som var upphittaren, men det får jag försöka reda ut, personen i fråga ska ha hittelön.Och nu är jag faktiskt inte någon allmänt slarvig person. I alla fall inte slarvigare än någon annan, men ibland har man otur, men tur då om man råkar vara i Tyskland.För ett drygt år sen var jag i Berlin med lånebil från Sverige. Då försvann den enda bilnyckeln till Bilen. Jag letade på alla platser jag hade varit på under dagarna före. Den stod inte att finna.Jag hade efter många om och men hittat en låssmed som med diverse knep kunde hjälpa mig. Till dyra pengar förstås, men jag bestämde mig, mitt i irritationen på mig själv för slarvet, för att vara nöjd med lösningen jag hade hittat.När jag kom hem den kvällen stod det några taxichaufförer utanför. Jag fick för mig att kanske de ändå kände till den taxichaufför i vars bil jag misstänkte att jag kanske kunde ha tappat nyckeln. Jag hade dittills ringt till alla taxicentraler jag kände till i Berlin och frågat, men ingen lycka.De väntande taxichaufförerna skakade på huvudet men gav mig iallafall ett nytt nummer till en mindre taxicentral. Jag ringde, mitt i natten, utan hopp och sa, ursäkta, jag har en dum fråga, men har ni möjligen fått in en bilnyckel hos er?– Vad för bilnyckel? frågade mannen.Hoppet började stiga, pulsen också, inte nej direkt, alltså.Jag beskrev nyckeln och sa att jag tror jag kan ha tappat den i en taxibil under en färd mellan den och den gatan vid en viss tidpunkt– Jo, vi har en bilnyckel här som stämmer in på det du säger, du kan få den i morgon.Euforin jag kände var verkligen enorm. Dagen efter fick den noggranne chauffören Tugce som hade hittat min nyckel i sin bil en rejäl hittelön och en stor kram.Så ska ni tappa något värdefullt, gör det i Tyskland. Ni får tillbaka det. Den som söker, den finner, åtminstone här.Daniel Alling, Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

4 Jan 20233min

Utrikeskrönikan 3 januari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, tisdag.De gammelrosa sidentapeterna har fått ännu fler revor och krackeleringarna i den en gång vackra stuckaturen börjar likna bråck – med smuliga utbuktningar på det som en gång varit vita väggar och tak, men som nu liknar olivgrön, sjuk hud.Så ser det ut hos den numera fattige aristokraten, historikern och filmmakaren Mahmoud, i hans degenererade palats intill Tahrirtorget. Han har inte råd att renovera, men varje år står han värd för ett knytkalas dan före nyårsafton. Att få en inbjudan är en ära, och alla nytillskott på gästlistan gör sitt yttersta för att inte se förvånade ut när de vandrar omkring i förfallet med skräckblandad förtjusning.Värdens mor var skådespelare, fadern diplomat och kusin till den avsatte kungen Fouad, som efter revolutionen 1952 inte avrättades utan fick tillstånd att segla till Italien, något många egyptier framhåller som bevis för att egyptierna inte är blodtörstiga.Jag rör mig försiktigt mellan salongerna men vågar inte slå mig ner på några av de sköra antika möblerna. Här finns nedsuttna Louis XIV-fåtöljer, porträtt av kungligheter i fez, ett schatull och en matsalsbuffé i valnötsträ och en och annan rokokobyrå. Ljuset är dämpat, ljudnivån och alkoholkonsumtionen hög.Jag tror inte att någon av gästerna, och definitivt inte Mahmoud själv, känner nostalgi för det egyptiska kungahuset, men den mängd av Kairointeriörer som i dag står orörda, täckta av en dammslöja, fascinerar så mycket att den rysk-svenska fotografen Xenia Nikolskayas fotobok “DUST” – det vill säga damm – såldes för över 13 000 kronor på internet när den nyligen var slut på förlaget.Nu har den kommit i ny upplaga med bilder av nedgångna palatsmiljöer, inklusive Mahmouds hem med sidentapeterna, och så röda tunga sammetsdraperier, övergivna salonger där vitt tyg täcker möblerna, parkettgolv med dammlager som påminner oss alla om att hotet från ökenvindarna är reellt och att sand faktiskt en gång i tiden hade begravt hela sfinxen.På nyårsdagen satt sen några av knytkalasgästerna i samma biosalong som jag och såg Ruben Östlunds prisade film “Triangle of sadness”, filmen med sina underbart groteska scener där de välbärgade på en lyxkryssning spyr ostron, kaviar och bläckfisk och champagne. Gapskratten ekade mellan biograffåtöljerna, också de ganska nedsuttna, och ingen verkade störa sig på vare sig den Googleintellektuella nivån eller kräkkaskadernas övertydlighet. Alla, utom den subtila rysk-svenska fotografen, verkade nöjda med att känna ett sunt självförakt, äckel, igenkänning i de inverterade rollerna när lyxjaktens filippinska städerska blir kapten på den öde ön där de flyter iland efter en explosion.Filmen som skulle provocera och blotta orättvisor blir på så sätt istället en ursäkt för passivitet, upprätthållandet av status quo i ett Egypten där aristokratiska miljöer förfaller medan den politiska repressionen förvärras.Cecilia Uddén, för P1 Morgon i Kairocecilia.udden@sverigesradio.se

3 Jan 20233min

Utrikeskrönikan 2 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Första vardagen på det nya året. Är det kanske i dag du bryter ditt nyårslöfte?Om inte, är det sannolikt att du gör det rätt snart. I alla fall inom de närmaste fem, sex veckorna. Kanske inte helt vetenskapliga, men ändå hyfsat ambitiösa undersökningar har kommit fram till att andra fredagen i januari är dagen då flest lägger ner sina nyårslöften. Dagen har till och med fått ett namn: quitters day.En annan undersökning ger vid handen att när vi kommit in i andra veckan i februari har 80 procent kastat in handduken.Varför blir det så här? Vi blir tydligen lite väl ivriga när vi står där vid fyrverkerierna. Vi tänker stort och lovar storslaget. Uthålligheten visar sig vara – ja, inte lika storslagen.Det finns förstås en mängd tips att ta till. Tusentals böcker och artiklar vill ge oss sina råd om hur vi ska formulera realistiska nyårslöften, förbättra våra vanor, bli friskare, lyckligare och vackrare.Där har jag inget att tillföra. Jag tänkte istället stjäla ur en text jag läste i brittiska The Guardian förra nyåret. Som ett alternativ till de storslagna löftena hade tidningen en lista med hundra tips om hur man kan förbättra sitt liv utan att anstränga sig.Tipsen är, kan man säga, av olika slag. Och de är alltså hundra till antalet, så det är bara att välja och vraka. Varför inte:Börja lördagsmorgnar med klassisk musikSkratta åt dina egna skämt utan att skämmasLaga en ny maträttSjung mer!Ta trappornaTror du att ditt liv blir bättre med mindre skärmtid?Då finns ett flertal tips för dig:Ta en promenad utan din telefonGå och lägg dig tidigare - utan din telefonDeleta twitterappen och jobbmailappenMuta eller lämna en whatsappgruppEtt flertal tips handlar om omtanke med vår omgivning:Var artig mot en okänd personSläpp din hangup på hur disken ska ställas i diskmaskinenVar generös med komplimangerTillbaka till nyårslöftena. Kanske är du en av dem som i detta nu kämpar med att komma ut på den där joggingturen före frukost. Den nyss nämnda statistiken kan ju kännas lite nedslående, vårt track record som grupp ger inte särskilt stort hopp. Går det inte vägen kan kanske några av de hundra tipsen istället göra 2023 lite roligare.Klarar du dig in i mars med ditt nyårslöfte intakt kan du betrakta dig som en internationell nyårslöfteselit.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

2 Jan 20233min

Utrikeskrönikan fredag 30 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, fredag.Nära årsskiftet är det vanligt att man ska summerar vad vi tycker om året som gått och vad vi har varit med om. Det blir ofta en kavalkad av stora och små händelser, som ärligt talat, inte alltid är så intressanta. Men så finns det undantag som får det att snurra till i skallen.Och apropå snurrigt. Något som jag inte trodde skulle hända var det beslut som togs av det thailändska parlamentet i juni. Thailand som för många är känt som ett land som delar ut stenhårda straff för narkotikasmuggling, innehav och användning av olagliga droger klubbade en lag som godkänner användning av cannabis. Det såg man inte komma.Att genomförandet av lagen drevs på hårt av landets hälsominister var också lite av en överraskning tills det blev klart att han har stora ekonomiska intressen i cannabisodling runt om i landet.Då lättade dimman för många.Hälsoministern delade dessutom ut över en miljon cannabisplantor till dem som vill börja odla.Enligt den thailändska handelskammaren kommer handeln med cannabis omsätta hisnande 12 miljarder kronor om tre år.Den nya lagen godkänner alltså odling, användning och försäljning av cannabis som innehåller mindre än 0,2 viktprocent THC, som är den aktiva substansen som snurrar till det. Man kallar det medicinsk cannabis.Sedan juni har det poppat upp hundratals cannabisbutiker runt om i Thailand. Jag har sett allt från små kyffen byggda av några plankor till supertrendiga shoppar där inredningen mer påminner om exklusiva märkesbutiker till ombyggda food-trucks som nu är cannabis-trucks.En annan trend är att barer som är kända för att spela reggaemusik nu bygger speciella rökrum för cannabisanvändare.Musik med lokala reggaeband har fått ett uppsving och plötsligt har flera gamla thailändska reggaehjältar, till fansens stora lycka, återförenats för att spela. Flera av musikerna har tidigare suttit i fängelse dömda för innehav av just cannabis, men blev fria vid den amnesti som infördes för cannabisrelaterade brott i samband med den nya lagen.Nu ska du inte tro att det är fritt att tända på hur som helst och var som helst i Thailand. Det är fortfarande förbjudet att röka sin cannabis på allmän plats och att sälja till personer under 20 år och gravida kvinnor. Det finns också en paragraf om att man inte får röka i sitt hem om det stör någon eller på något sätt påverkar ordningen. Delar av lagen är öppen för bred tolkning som skapat problem för turister som köpt cannabis. Det händer att den thailändska polisen haffar turister som köpt och rökt sin cannabis på allmänplats eller brutit mot någon annan regel.Själv har jag en granne som odlar cannabis på balkongen, men har ännu inte känt av någon doft eller märkt av något stök. Möjligen att jag hörde lite thai-reggae härom dagen...Men det kan jag leva med.Peder Gustafsson, Bangkokpeder.gustafsson@sverigesradio.se

30 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 29 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdag.Från USA kommer bilder på kaoset efter den stora vinterstormen Elliot. Iskalla vindar som slagit ut elförsörjning, blockerat vägar, ställt in tusentals flyg och lett till minst 60 döda. Många av offren har hittats ihjälfrusna i sina bilar, oförmögna att ta sig ut i den starka blåsten och den tjocka, iskalla snöyran.I medier spekuleras om den så kallade bombcyklonen är en föraning om vad som kan hända om den globala uppvärmningen destabiliserar klimatsystemet så att polarvirveln, karusellen av kall luft som vintertid snurrar runt Nordpolen, försvagas och börjar läcka mer arktisk luft söderut. Det finns studier som pekar åt det hållet, men det är ännu för tidigt att slå fast ett samband, säger forskarna.Jag tänker på hur hjälplösa vi människor ofta är mot naturens krafter och minns ett citat som följt mig det här året. Det var när FN:s stora klimatrapport presenterades som miljöchefen, Inger Anderson sa: ”Vi måste sluta behandla naturen som en fiende. Sanningen är att naturen kan bli vår räddning, men bara om vi räddar den först.”Haven, skogarna och marken med sin växtlighet som suger upp koldioxid, renar vatten, skyddar mot översvämning, minskar risken för erosion och jordskred, ger lindring mot hetta. En frisk natur ger oss massor av tjänster gratis, om vi skyddar den. Men just nu gör vi det motsatta. Vi förstör alla ekosystem samtidigt som vi fortsätter att elda på klimatförändringen, vilket gör oss ännu mer utsatta för naturens krafter.Jag får ofta frågan om jag tror att klimatförändringarna kommer att kunna bromsas. Mitt svar brukar bli att det ser väldigt mörkt ut just nu, men att hoppet ligger i att det finns så många människor som varje dag jobbar med att ta fram kunskap och lösningar på hur vi skulle kunna göra, om tillräckligt många människor en dag bestämmer sig för att det är viktigt.Den här julen läser jag ”Den uppfinningsrika planeten” av Fredrik Moberg, en bok om hur biologer, arkitekter, ingenjörer och designers samarbetar och försöker efterlikna naturens bästa lösningar för att lösa vår tids utmaningar. Sidorna fylls av skalbaggar som utvinner vatten direkt ur luften, spindlar som spinner trådar starka som stål, japanska höghastighetståg som lånar sin design från kungsfiskarens näbb, självlysande alger som kan förvandla träd till en sorts koldioxidupptagande lyktstolpar. Tänk om vi skulle låta naturen spela litet mer hjälte 2023, och inte bara tilldelas offer-rollen!Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondentmarie-louise.kristola@sverigesradio.se

29 Dec 20223min

Måste man födas in i Hollywood numera? frågar sig Roger Wilson, San Francisco. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.Det senaste numret av New York Magazine har temat Nepo babies. Nepotist-barnen. För det kryllar av kändisbarn inom den amerikanska underhållningsindustrin, och i New York-magazine frossar man i stamtavlor och diagram när man ska sammanfatta vad man kallar nepobebisarnas år.Det är alltså fråga om en amerikansk motsvarighet till det som i fjol i Sverige kallades för kulturbarnsdebatten, men här handlar det inte lika mycket om kulturellt kapital utan också vem som faktiskt får möjligheten att tjäna stora pengar inom film, teater, tv, mode och musik.Rubriken på New York Magazines omslag lyder "Hon har mammas ögon. Och agent". Och bland de som pekas ut som nepo-babies finns bland annat Dakota Johnson. Hon är tredje generationen skådespelare, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith och barnbarn till Tippi Hedren, känd från bland annat Hitchcocks Fåglarna. Johnson är i sig ett exempel på att fenomenet att barn går i sina föräldrars fotspår inom nöjesbranschen knappast är nytt.Och även Sverige är representerat på listan, både Alexander och Bill Skarsgård finns med i den amerikanska tidningens sammanställning.Enligt New York Magazine växer sig den här trenden med nepo babies allt starkare. Förutom kontaktnät och nepotism så pekar man också på att anlitandet av nepobebisar fyller samma funktion som när man i Hollywood försöker upprepa succéer genom nyinspelningar och reboots. Kändisbarn är helt enkelt starka varumärken. Och hårdvaluta inom sociala mediers kändiskultur.En del som utpekats som nepobebisar har blivit ledsna, andra arga. Sångerskan Lily Allen, som själv är dotter till en skådespelare och en filmproducent, försökte ändå vidga debatten när hon pekade på att nepotism bland advokatbyråer, inom bankvärlden och politiken - påverkar världen på mer konkreta sätt än nöjesindustrin.Samtidigt undrade väl en del om det ens fanns plats i nöjesbranschen för utomstående efter nyheten om att Steven Spielbergs dotter Destry, skulle göra en kortfilm med manus av skräckförfattaren Stephen Kings son Owen och med Sean Penns son Hopper i en av rollerna.Det här får mig att tänka på en gång för många år sedan när en bekant från min studietid i Lund försökte förklara för mig att min kulturella klassresa, från en liten bondgård i Eskatorp i Skåne till en högst osäker mediekarriär i huvudstaden, att den bara eventuellt kunde mäta sig med den prestationsångest som ett författarbarn upplever när hen försöker sig på att själv skriva. Det var då jag lärde mig, tror jag, att det första vi blir blinda för antagligen är våra egna privilegier.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

28 Dec 20223min