En mammut vid presidentpalatset: Love Lyssarides, San Salvador

Måste man födas in i Hollywood numera? frågar sig Roger Wilson, San Francisco. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.Det senaste numret av New York Magazine har temat Nepo babies. Nepotist-barnen. För det kryllar av kändisbarn inom den amerikanska underhållningsindustrin, och i New York-magazine frossar man i stamtavlor och diagram när man ska sammanfatta vad man kallar nepobebisarnas år.Det är alltså fråga om en amerikansk motsvarighet till det som i fjol i Sverige kallades för kulturbarnsdebatten, men här handlar det inte lika mycket om kulturellt kapital utan också vem som faktiskt får möjligheten att tjäna stora pengar inom film, teater, tv, mode och musik.Rubriken på New York Magazines omslag lyder "Hon har mammas ögon. Och agent". Och bland de som pekas ut som nepo-babies finns bland annat Dakota Johnson. Hon är tredje generationen skådespelare, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith och barnbarn till Tippi Hedren, känd från bland annat Hitchcocks Fåglarna. Johnson är i sig ett exempel på att fenomenet att barn går i sina föräldrars fotspår inom nöjesbranschen knappast är nytt.Och även Sverige är representerat på listan, både Alexander och Bill Skarsgård finns med i den amerikanska tidningens sammanställning.Enligt New York Magazine växer sig den här trenden med nepo babies allt starkare. Förutom kontaktnät och nepotism så pekar man också på att anlitandet av nepobebisar fyller samma funktion som när man i Hollywood försöker upprepa succéer genom nyinspelningar och reboots. Kändisbarn är helt enkelt starka varumärken. Och hårdvaluta inom sociala mediers kändiskultur.En del som utpekats som nepobebisar har blivit ledsna, andra arga. Sångerskan Lily Allen, som själv är dotter till en skådespelare och en filmproducent, försökte ändå vidga debatten när hon pekade på att nepotism bland advokatbyråer, inom bankvärlden och politiken - påverkar världen på mer konkreta sätt än nöjesindustrin.Samtidigt undrade väl en del om det ens fanns plats i nöjesbranschen för utomstående efter nyheten om att Steven Spielbergs dotter Destry, skulle göra en kortfilm med manus av skräckförfattaren Stephen Kings son Owen och med Sean Penns son Hopper i en av rollerna.Det här får mig att tänka på en gång för många år sedan när en bekant från min studietid i Lund försökte förklara för mig att min kulturella klassresa, från en liten bondgård i Eskatorp i Skåne till en högst osäker mediekarriär i huvudstaden, att den bara eventuellt kunde mäta sig med den prestationsångest som ett författarbarn upplever när hen försöker sig på att själv skriva. Det var då jag lärde mig, tror jag, att det första vi blir blinda för antagligen är våra egna privilegier.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

28 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 27 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Shanghai, tisdag.Om det är något som präglat Kinas ekonomiska utveckling 30 åren eller så, så är det snabbhet.Allt går ofta väldigt snabbt.Så snabbt att folk ibland talar om ”Zhongguo sudu”, att något går med ”Kinafart”.Och tyvärr tycks det också vara fallet med spridningen av covid-19.Det som sägs vara läckta mötesanteckningar från kinesiska hälsomyndigheter gör till exempel uppskattningen att nära en femtedel av landets befolkning smittats de första tjugo dagarna i december.Och även den tidigare så hårda nollcovidpolitiken har monterats ner i snabb takt.De senaste veckorna har varit lite som att någon ryckte proppen ur ett badkar fullt med vatten och vi som bor här har alla dragits med i det efterföljande suget.Man försöker hänga med i svängarna, men riskerar att få en kallsup istället.Och det känns märkligt att det helt plötsligt går att resa igen inne i Kina, utan de lager av restriktioner som jag vant mig vid de senaste åren.Det känns lite naket. Trots att jag och alla andra omkring mig har munskydd.För nu när smittspårningen är död, och den tidigare så omfattande masstestningen likaså, så kan ju alla man möter vara potentiellt sjuka i covid-19.Och visst hostades en hel del på tågstationen inför min resa till Shanghai häromdagen.Och jag hade lite svårt att ta in beskedet jag fick, när jag inför resan ringde mitt hotell och för att bekräfta att det verkligen inte behövdes något färskt PCR-test vid incheckning.”Det räcker att du tar med passet”, sade receptionisten.”OK, va bra”, sade jag och försökte låtsas som att detta var helt normalt.Som om vi både inte visste att för en månad sedan så hade jag fått hosta upp både en och två gröna hälsokoder, styrkta av negativa covid-test för att kunna bo där.Den här nya vardagen, kommer nog ta lite tid att vänja sig vid ändå, för oss som levt under den kinesiska covid-kupolen i nästan tre år.Jag tänkte på det när jag såg en man som med en liten sprejflaska desinficerade stolen han skulle sitta på, i väntsalen, på tågstationen.Och inte långt från honom, en kvinna, tror jag det var, i full vit skyddsdräkt, munskydd, skyddsglasögon och plastvisir.Så, jag är nog inte ensam att behöva lite tid för att anpassa mig till att Kina, likt resten av världen, nu måste vänja sig att leva tillsammans med coronaviruset.Men som jag nämnde inledningsvis, det går ofta snabbt i Kina.Och de som bor här har på gott och ont fått vänja sig vid det genom åren.Jag hoppas att den erfarenheten kan vara till någon hjälp nu, i den omtumlande och säkerligen stundvis smärtsamma tid som Kina tvingas gå igenom när covid-19 drar över landet.Björn Djurberg, Shanghaibjorn.djurberg@sverigesradio.se

27 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 23 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria fredag.Ryktet gör gällande att elen har blivit dyr därhemma i Sverige, och att det talas om ransonering, kanske på sikt, lite grann.Jag kan meddela att elen är dyr även här i Sydafrika. De gånger man har el. Här finns nämligen något som kallas “load shedding”, en fin omskrivning för planerade strömavbrott. Numera har vi minst tre om dagen, från två och en halv timme till fyra och en halv timme.Per gång.Ungefär åtta timmar om dagen är vi utan el. Jag kan gå ut och dra igång ett bullrande bensindrivet elverk. Om man orkar. Den skramlar och låter, så kvällar och nätter, ja, då får det vara tyst och strömlöst och mörkt.Orsaken till det här heter Eskom, det statliga bolag som ska förse Afrikas mest välutvecklade ekonomi med energi.På grund av misskötsel, korruption, kraftverk som går sönder, rena sabotage – så räcker inte energin till alla hela tiden. Strömavbrotten har blivit fler och längre i hela landet, och kostar näringslivet miljarder. Eskoms oförmåga att underhålla och bygga ut kraftnätet har lett till ett dubbelfel, nej, ett trippelfel.Eftersom många kraftstationer är överbelastade eller gått sönder har man dragit igång stora dieseldrivna kraftverk som står och spyr ut avgaser. Och varje gång strömavbrotten breder ut sig i slott och koja, så drar tiotusentals dieseldrivna små elaggregat igång hos de som har råd med det. Rent miljömässigt är det en katastrof, också politiskt.Eskom är bara är ett i raden av statliga företag, som till stor del styrs av ANC. Och för de sydafrikaner som beskådade ANC stora partikongress nyligen med allt mer stigande förvåning och till slut en skämskudde, så är det inget att förvånas över.Över 4000 delegater ägnade all sin tid åt rävspel, att köpa och sälja röster i olika intriger och kohandel om viktiga poster.Som grädde på moset klev den förre presidenten Jacob Zuma, numera sinnebilden för hur korruptionen kan trasa sönder landet, in i församlingen och störde den sittande presidentens inledningstal. Även om Cyril Ramaphosa nu blev omvald som ANC-ordförande, och de flesta sydafrikaner drog en lättnadens suck, så visade cirkusen att ANC i dag står långt ifrån vad det var under Nelson Mandelas dagar.ANC har alltmer blivit en käbblande klubb för mest äldre herrar och en del äldre damer som inte är intresserade av nåt annat än att tjäna pengar på sina politiska positioner. Det är en kollektiv härdsmälta. ANC:s nedåtfärd drar med sig hela landet.Jag brukar tänka att för varje strömavbrott så tappar ANC några röster till. Det har blivit ganska många hittills. Åtta timmar om dagen utan el är hanterbart för mig, men för de fattiga i kåkstäderna eller tillverkningsindustrin, så kostar det på.Jag vet inte vad årets julklapp blir i Sverige, här skulle det inte förvåna mig om det blir pannlampan.Richard Myrenberg, Pretoria

23 Dec 20223min

Utrikeskrönika 22 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag. Mormor, i dag ska jag klä granen. Den ska bli sådär glittrig och fin som du hade önskat dig. Jag har köpt karameller i Ukraina, glansiga julgranskulor, lamettaglitter. Om du var här skulle du säkert skratta åt alla lådor med julgranspynt, kanske hade du sagt att det är för mycket. Men det måste vara så. För det här året har varit så konstigt, mormor. För snart tio månader sedan började Ryssland bomba ukrainska städer, raketer föll ner inte långt från din begravningsplats. Under det första dygnet gick det rykten om att den ukrainske presidenten hade flytt landet, samtidigt som de ryska styrkorna närmade sig Kiev, ockuperade områden. Världen höll andan. En del experter, journalister sa i tv att det var början på slutet för Ukraina, att Ukraina inte skulle kunna stå emot Rysslands anfall, att landet skulle falla inom ett par dagar, veckor, kanske månader. Du skakar säkert på huvudet, var du nu än är. Klart Ukraina inte kommer ge upp så lätt. Du som överlevt hungersnöd, andra världskriget, kuvats i ett sovjetiskt system, sett dess kollaps, du om någon vet att man inte ger upp svårförtjänt frihet, självständighet i första taget. Under de senaste tio månaderna har jag tänkt mycket på dig. Vad du skulle ha sagt om du levde, vilka råd du skulle ge mig. Och jag vet inte, jag har inga minnen av dig men på alla fotografier ler du, som om du vill säga att det kommer ordna sig, att en dag kommer allt bli bra. Det har gått tio månader sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina, miljoner människor har flytt sina hem, städer, byar, har förstörts, människoliv, infrastruktur men landet står kvar. Sårat men mer enat än någonsin. Och när jag reste hem från Kiev för drygt en vecka sedan hade vissa skyltfönster dekorerats med julstjärnor, kulor, glitter. De jag pratade med sa att de skulle fira jul trots allt, mer lågmält, stillsamt än tidigare men ändå fira. Vi kan inte låta Rysslands president Putin stjäla julen, sa huvudstadens borgmästaren Vitalyj Klytjko. Och på torget vid Sofiakatedralen i Kiev står en julgran nu, dekorerad med vita fredsduvor av plast och julkulor i blått och gult. En bekant var förbi där när den invigdes, i ett meddelande till mig skrev hon att det kändes hoppfullt att stå där på torget och se den skina upp. Ett konstigt år mormor, men julgranen måste kläs, bli fin, en konstant i kaoset. Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

22 Dec 20222min

Utrikeskrönika 21 december 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg onsdag.Det talas alltför sällan om Island i radio. Som Islandskorrespondent får jag emellanåt höra den synpunkten. Det lilla landet, faller lätt i medieskugga, när alla blickar riktas mot kriget i Ukraina följt av energikris, hög inflation och andra bekymmer i Europa.Men det betyder inte att det inte händer viktiga och intressanta saker i den lilla nationen.Island ligger strategiskt i norra Atlanten, precis söder om norra polcirkeln, landet är medlem i Nato, en viktig del i det nordiska samarbetet och förtjänar en plats i nyhetsflödet.Så nu kommer ett litet försök till bot och bättring.Det är superspännande!För första gången i Islands historia väcktes i december ett åtal gällande förberedelse till terrorbrott mot två män hemmahörande på Island. Männen hade enligt åtalet tillgång till en stor mängd vapen och ammunition när de greps och har också gjort sökningar på sprängladdningar. Själva åtalet talar inte om vad det misstänkta terrorbrottet var riktat mot men i samband med att männen greps bekräftade ledamöter i det isländska alltinget att fanns som utpekade mål.Reykjavik har under hösten skakats av uppmärksammade gänguppgörelser som sägs handla om narkotikaförsäljning. Flera personer blev knivskurna mitt bland festglada människor på ett uteställe i Reykjavik och rökbomber har kastats in både mot en bar och en bostadslägenhet. En helt ny dimension av kriminalitet som inte setts på Island förut. Politisk kämpar regeringen för att hålla ihop. Trepartikoalitionen spänner över hela den politiska skalan från grön vänster till självständighetspartiet på högerkanten. Och i våras blev det riktigt knepigt när utförsäljningen av statliga Islandibanki skakades av anklagelser om oegentligheter som ledde till stora demonstrationer i protest mot finansministern Bjarne Benediktsson i självständighetspartiet medan statsminister Katrin Jakobsdottir i grön vänster fick hård intern kritik för att stå bakom försäljningen.Många frågar sig om regeringen kommer klara att hålla ihop mandatperioden ut.Men turisterna har i alla fall återvänt till Island efter pandemin. Turismen är en av Islands huvudnäringar har stor betydelse för ekonomin. Men förra årets turistmagnet, vulkanen i Geldingadalur har slocknat, men det betyder inte att det slutat mullra, pysa och vibrera på Island på flera olika sätt.Island är vackert, spännande och intressant.Det hoppas jag kunna berätta väldigt mycket mer om nästa år.Carina Holmberg, Islandskorrespondent carina.holmberg@sverigesradio.se

21 Dec 20223min

Utrikeskrönikan tisdagen 20 december. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Några få dopparedagar kvar till jul...Men under min uppväxt fanns ingen dopparedag. Varken dagen före eller under själva dopparedagen – alltså julafton.Vi firade helt enkelt inte jul.Förklaringen var enkel – min fars bakgrund.Under andra världskriget, när Hitler hade ockuperat delar av Europa – och turen kom till Jugoslavien, då drog landets kung till London och en man vid namn Tito fick kavla upp ärmarna och ta sig an tyrannen.Tito och hans illa rustade, men motiverade, partisanarmé band till slut sju tyska divisioner och bidrog sannolikt till att skapa lättnader på andra frontavsnitt i Europa, där tyskarna hade kunnat skicka in mer manskap – om de inte hade suttit fast i bergen i Montenegro, Bosnien eller någon annanstans i balkanlandet, trängda av bångstyriga partisaner.Och i Montenegro fanns min far. Han var ung, betydligt under 20, och gick med i partisanarmén och vid sidan om sabotagen och bakhållen han utsatte tyskarna för, fick han politisk skolning och lärde sig bland annat att gud var en kraftigt upphaussad typ och att religion på det stora taget fick människor att fastna i missbruksträsket.Ja, ni vet storyn om det där opiumet...I och med detta rök allt det som skulle kunnat blivit fröjdefulla julaftnar, med säckavis av paket och kalleankor och allt annat som hör den här efterlängtade högtiden till... för mig alltså.I min barndom var julafton en helt vanlig dag hemma hos oss.Detta hade kunnat lämna obehagliga spår hos mig ända in i vuxen ålder, men så blev det inte riktigt. Kanske helt enkelt då jag inte hade en aning om vad jag missade. Vår familj firade nyår – så gjorde nämligen partisanerna – och då fick man en sjysst middag och glatt umgänge.Så i många år betydde julen alltså ingenting för mig heller, jag längtade inte efter den och det här med paket och presenter upptog inte min pojkhjärna. Jag anade ju dessutom att de ekonomiska förutsättningarna ändå inte fanns i hushållet.Men allt detta kom att ändra sig.När jag själv blev far bröt jag med partisan-seden. Eller eden, hur man nu vill...Att i en omgivning som varje december fullständigt vältrar sig i jul beröva barnen detta som deras kompisar var helt indoktrinerade med – det hade jag inte hjärta till. Det blev gran, julklappar och även falsk jultomte...Så, sedan ganska många år tillbaka firas, i det som blivit ett mångkulturellt hem, alltså både jul, men också chanukka och även den balkanortodoxa avskalade varianten på jul – som sker i januari.Till dig gamle partisanfar någonstans där uppe i himlen, sorry... Men om någon vecka, efter allt dopp i grytan, tar vi oss an partisanernas festdag – och då skålar vi in det nya året i skumpa och sljivovica!Ni andra som lyssnar...Från hela mig till alla er önskar jag en riktigt god jul!Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

20 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 19 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På resa genom Sunderbans floddeltaDhaka måndagRyggen och benen är fortfarande stela efter allt bil- och båtåkande. Det har varit ännu en resa där långa avstånd avverkats i jakten på de berättelser som ni lyssnare snart ska få ta del av. Kroppen är fysiskt i Dhaka men hjärtat är kvar i södra Bangladesh, längs den kust där människors levnadsvillkor helt avgörs av klimatets och havets nycker. Där floder byter riktning och sveper med sig allt i dess väg. Förfädernas hem och barndomsminnena utraderade. Utmaningarna finns där som ett raster över allt jag ser och hör. Men också något annat. En uthållighet och vilja att testa smarta lösningar för att göra vardagen drägligare. Som projekten med att prova nya saltanpassade frön när man sår. Jordarna i Bagherhatdistriktet är salta, havsvattnet har trängt in i grundvattnet och när det är varmt och torrt syns de beigefärgade saltkristallerna. Så nu kör en del bönder med nya frön och provtar sin jord innan de sår. Rödbetor klarar sältan bättre än kålrabbi till exempel. I ett land där befolkningen närmar sig 170 miljoner människor är varje centimeter odlingsyta livsviktig.Resans mäktigaste är turen till mangroveträsken i floddeltat Sundarbans, den stora turistattraktionen här. Det är redan sen eftermiddag när vi kommer iväg. Dieselmotorn har ingen ljuddämpare och puttrar högljutt iväg ut i floddeltat. I mangroveträsken finns den utrotningshotade bengaliska tigern, krokodiler, apor och fåglar. En snitslad bana har skapats åt besökare så att man ska kunna uppleva naturens skönhet i säkerhet. Och framför allt lämna resten av nationalparken i fred. Skräniga tonåringar knäpper selfies i mängder men en stund sänker sig tystnaden och naturens ljud sköljer genom kroppen. När vi puttrar tillbaka åker vi förbi en oändlig mängd med fraktfartyg. De ligger på rad i floden i väntan på att få lasta av. Mongla hamn är Bangladesh näst största hamn. Det är mer trafik än vanligt för lite längre fram ligger det nyinvigda kolkraftverket Rampal. Miljöexperter har vida kritiserat regeringens beslut att låta bygga ett kraftverk så nära Sundarbans känsliga ekologi. Bangladesh är ju i allra högsta grad offer för den globala uppvärmning som de fossila bränslena bidragit till. Men landet är samtidigt mitt i steget att lämna gruppen av minst utvecklade länder i världen – och behöver mer energi för att industrin som driver tillväxten ska kunna fortsätta växa. Det är inte en helt enkel ekvation att få ihop. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.

19 Dec 20223min

Utrikeskrönikan 16 december 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, fredag.Ska man förstå Danmark ska man förstå dess mat. Jag måste få berätta om de danska pannkakorna. Men inte pannkakor i största allmänhet, här ska du få höra om de köpenhamnska så kallade rådhuspannkakorna.Det började med att det landade en inbjudan i min inkorg, den danske professorn Morten Meldal hade fått Nobelpriset i kemi och det skulle såklart firas. Köpenhamns kommun, där han bor och är verksam, var stolta så de nästan sprack och bjöd in till en ceremoni i Köpenhamns pampiga rådhus.Där skulle det bli tal, bubbel – och pannkakor.Jag läste igen.Jo, de skulle servera just pannkakor, och faktiskt inte så mycket annat. Det nämndes liksom i förbifarten, att Morten Meldal firas med rådhuspannkakor. Som om att det var helt normalt att äta pannkakor efter ett Nobelpris, och som att alla var helt med på det. Här låg ju uppenbarligen en bra story begraven.Mycket riktigt. Efter lite research hade jag lärt mig att rådhuspannkakor är en dansk festrätt som bara får serveras av Köpenhamns kommun och bara vid mycket festliga tillfällen. Rätten uppfanns på 1920-talet av en dansk krögare, som gav receptet till kommunen på villkor att det hölls hemligt och att pannkakan bara serverades i just rådhuset.Så är det visst än idag, nästan 100 år senare. Även om det finns många försök till kopior därute lär det alltså bara vara i Köpenhamns rådhus du kan äta en äkta rådhuspannkaka.Där har de å andra sidan ätits många gånger genom åren, har man något att fira eller en viktig gäst så kommer de fram, pannkakorna. Etiopiens kejsare Haile Selassie har ätit pannkakor i rådhuset. Liksom danska handbollslandslaget varje gång de vunnit EM. 1967 serverades 70 000 pannkakor när stan fyllde 800 år, och nyåret 2012 bjöds stans hemlösa på äkta rådhuspannkakor. I somras åts den för att fira danska Tour de France-vinnaren Jonas Vingegaard – och nu har alltså nobelpristagaren Morten Meldal också ätit de legendariska pannkakorna. Liksom jag, för jag nappade såklart på inbjudan och begav mig till rådhuset.Och där låg de. I en av det pampiga husets många pampiga salar, snyggt uppradade på serveringsfat. Jag försökte se ut som att jag var där för Nobelprisets skull. Borgmästaren höll ett långt tal om forskning i framkant – jag lyssnade inte så noga, glodde mest storögt på de hemlighetsfulla pannkakorna. Belgiens kung Leopold har ätit dem, och världens bästa fotbollsmålvakt Peter Schmeichel. Snart var det min tur.Jag la upp en på en tallrik och smakade.En hoprullad pannkaka fylld med vispad *censur*, struken med *censur* och överströdd med rostade *censur*.Den var såklart utsökt. Jag svalde och gick därifrån med en känsla av att ha tuggat mig ännu en liten bit längre in i den danska folksjälen.Samuel Larsson, Köpenhamn

16 Dec 20223min