Gertrude Stein: Jag står naken som ett litet barn och dammar hennes texter

Mattias Hagberg läser en banbrytande biografi över Gertrude Stein och funderar över sin relation till författaren som ville dröja i skrivandets presens.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag lever med Gertrude Stein. Jag vet inte varför det har blivit så. En dag flyttade hon in i mitt liv, och nu finns hon där; som en återkommande följeslagare; som en ständig referens för tankar och insikter; som en litterär vän.

Jag läser ett stycke här och ett stycke där, jag styrker under och jag skriver av. Med jämna mellanrum tar jag mig an hennes monumentala portalverk, det tusensidiga romanbygget ”The Making of Americans”, men jag kan inte påstå att jag förstår särskilt mycket – egentligen ingenting.

Många av hennes texter är tröga och ogenomträngliga. Men det är som det ska. Inför Gertrude Steins verk står man naken – avklädd allt man lärt sig, all kunskap och alla språkliga och kulturella referenser. Man är som ett barn, ett mycket litet barn, som försöker treva sig fram genom språket, via dess ljud och melodier, tvärsigenom rytmer och upprepningar, men inte för att nå fram till ett svar eller en bild, utan för att språket finns där, som en fond.

Vad många av hennes texter gör är just att de ställer oss inför språket i sig självt, inför dess yta och dess materialitet. Här är språk just språk, inte ett medel som pekar bortom sig självt. Hon vill inte säga något och hon vill inte berätta något. Hon vill bara vara i orden, meningarna och syntaxen.

Hennes texter går inte att förstå, de går bara att erfara.

Lyssna bara på den här meningen ur textsamlingen ”Ömma knappar” från 1914, en samling som ibland beskrivits som kubistisk, eftersom Stein hämtade inspiration från sina konstnärsvänner Pablo Picasso och George Braque, men lika ofta stämplats som oläslig:

”En blind rörelse är manlig och ytterst.”

Vad ska man göra med en sån rad? Hur ska man hantera en syntax som verkar bryta samman framför ögonen på en?

Det är lätt att tolka författarskapet som kyligt och abstrakt, som närmast omänskligt i sitt brott med konventionell innebörd. Men jag tror att det är fel.

I Gertrude Steins texter pulserar livet – men på ett helt annat sätt än i mycket annan litteratur. Hennes texter är inte representationer av det levande, nej, de är rester av ett görande, av ett ständigt och aktivt varande med orden och deras sammanlänkande.

Författaren och konstnären Jonas J. Magnusson har förklarat detta förhållande med en talande bild från Steins hem i Paris, där hon levde tillsammans med Alice B Toklas, samlade konst och höll sin berömda salong för dåtidens modernistiska avantgarde. Magnusson skriver: ”I Steins och Alice B. Toklas hushåll bedrevs en långtgående domesticering av modern konst – där handlade det inte om att förstå svår modern konst, utan om att leva med den: att damma mästerverk tycks överträffa att analysera dem…”.

På samma sätt förhöll hon sig till orden och satserna, hon umgicks med dem, plockade ömsint med dem, som om de var kära ägodelar.

Samma insikt präglar ett av vår tids mest intressanta biografiska verk. I ”Gertrude Stein: An Afterlife” från 2025 tecknar den brittiska författaren Francesca Wade en mångfasetterad bild av Gertrude Steins skrivande liv, med betoning på skrivande. Det går, menar Wade, inte att skilja på liv och verk i Gertrude Steins fall, eftersom allt hon skrev bottnade i den situation hon befann sig i. Hon skrev världen omkring sig – mycket bokstavligt. Alla hennes texter är därför situerade, sprungna ur ett aktuellt nu. Eller som Stein själv uttryckte saken, i en rad som bör läsas mycket bokstavligt: ”Facts of life makes literature”.

Det som intresserade henne var med andra ord inte resultatet utan processen. Det var ”författaren i färd med att skriva” som var det väsentliga, inte den slutgiltiga texten på pappret.

På många sätt försökte hon göra för litteraturen vad en av hennes största förebilder, Paul Cézanne, gjort för måleriet. Han ville fånga det dialektiska spelet mellan konstnärens blick och motivet i sina bilder. Hon ville dröja i skrivandets presens.

Just detta lyckas Francesca Wade konkretisera i sin biografi. Och hon gör det på det mest självklara sätt, genom att fokusera Gertrude Steins vardag, och framför allt hennes liv tillsammans med Alice B. Toklas. Hon visar hur de båda nästan dagligen umgicks med och genom Steins texter. Hur de levde i orden, nästan som i symbios.

Det är rörande och vackert. Utan Alice B. Toklas omsorg om Gertrude Stein och om hennes arbete hade förmodligen inget av det vi idag känner blivit skrivet. Och omvänt. I Steins arbete hittar Francesca Wade ständigt exempel på små, dolda kärleksförklaringar till Alice B. Toklas.

Visst, deras liv tillsammans var inte okomplicerat. Som samhällsvarelse verkar Gertrude Stein ha varit en idiot, med böjelser för översitteri och politisk fascism. Alice B. Toklas likaså. Men inför texterna var vardagen varmare. Dessa vårdade de gemensamt, som om deras kärlek kunde materialisera sig just där, i just den stunden.

Gertrude Stein avvek ett fåtal gånger från sitt djupa intresse för textens nu, bland annat i sitt mest kända verk, ”Alice B. Toklas självbiografi”, en metalitterär lek med sanning, biografiskt skrivande och den framväxande kändiskulten, en text som snabbt skulle få kultstatus och bli en storsäljare. Men även här, i textens minimala skiftningar och i dess tillkomsthistoria, ligger en vardaglig kärlek nedlagd, trots att texten ibland kan upplevas som hård och lite raljant. Francesca Wade visar hur boken går att läsa som en gåva till Alice B. Toklas efter en större schism i deras relation.

Ja, de båda kvinnorna vårdade och dammade inte bara sina konstverk, kärleken gällde i än högre grad texten. Det vill säga Gertrude Steins eviga skrivande. Och det var en kärlek som fortsatte även efter hennes död i juli 1946. Därav titeln på Francesca Wades biografi – ”Gertrude Stein: ett efterliv”. Alice B. Toklas fortsatta att leva med sitt livs kärlek genom att ta hand om hennes texter, genom att långsamt och med närmast svartsjuk motvilja ge ifrån sig bitar av deras liv tillsammans, men också genom att kämpa för texternas status. Hon ville, precis som Stein själv, att de skulle få världsrykte.

Jag har lätt för att förstå henne, också jag lever med dessa texter. Jag försöker vårda dem, umgås med dem, som om allt fortfarande hängde på dem. För mig är de en ständig påminnelse om att litteratur kan vara så mycket.

Mattias Hagberg
författare och journalist

Litteratur

Francesca Wade: Gertrude Stein – an afterlife. Faber & Faber, 2025.