Odla din trädgård: Orwells rosor, Strindbergs hat och möbler av plast

Trädgårdsarbete var centralt i George Orwells och många författares liv. Selma Yousif Mesbah sticker ner händerna i jorden i jakt på ett hem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Förra sommaren åkte jag hem. För första gången på sjutton år satte jag fot i min gamla hemstad Varberg. Det har varit så lätt att undkomma det förflutna genom att undvika platserna där det har utspelats. Ser jag inte längre radhuslängan jag växte upp i känner jag inte heller den leda, det uppror eller den glädje jag kanske kände när jag bodde där. Min uppväxt får istället endast figurera i mina minnen, där kan den bli vad jag vill att den ska vara, utan att drabbas av det förflutnas strålning som platsen avger. Därmed blev min återkomst lite av ett antiklimax, jag konfronterades inte med min barndom på något sätt. Min hemstad var bara gator, hus, cykelvägar och så stränderna såklart. De underbara stränderna. Jag kom ihåg dem, men jag kände inte igen dem som en del av mitt liv, för de var inte längre det.

Radhuslängan, som tidigare var ljusgul, var målad i olika nyanser av grå och trädgården, den fanns inte längre. När vi flyttade in i det nybyggda huset var trädgården bara en plätt med jord. Mina föräldrar sådde gräs och planterade en vacker avenbokshäck. Ett äppelträd och ett plommonträd som växte sig precis så höga att jag mot slutet av min tonår kunde hänga upp en hängmatta mellan dem. Det fanns en trio bärbuskar bestående av krusbär och svarta och röda vinbär. Timjan, kaprifol och i hörnet av trädgården fanns en kompost i trä. Ett par rosenbuskar som kom att klättra på pelarna upp mot balkongen, som skapade en vacker båge av väldoftande rosor, vars blekrosa och vita blomblad regnade ner på uppbrutna bitar av mörkgrå altaskiffer.

Allt detta var nu borta. Stenarna, buskarna, träden, till och med häcken hade ryckts upp och ersatts med ett vitmålat träplank. Det hade byggts en altan som täckte halva trädgården och på den stod en loungegrupp i svart plast, resten var gräs. Inte en enda blomma fanns att finna. Inte ett bär, en frukt eller ört. Resten av längans tomter följde ungefär samma mall, med ett trädäck eller en altan, svarta utemöbler och så gräs. Kanske en studsmatta. Det som tidigare varit en prunkande plats av liv och skönhet tedde sig nu som helt död och jag frågade mig om detta är de nya idealen för gemene man att eftersträva, det gråa, det tomma, det svarta gjort av plast. Är detta vad den nya världsordningen inspirerar till? Är detta allt som den rikedom vi alla lär oss att sträva efter symboliserar? Tomhet, idel tomhet.

Strindberg beklagar sig i skriften Pessimismen i den moderna trädgårdskonsten över hur trädgårdarna kring förra sekelskiftet förlorat sin prakt. Han undrar om det nya modet skapats av ett behov av självplågeri som låg i tidens anda, eller om besattheten av den intetsägande plantan Palettblad upprättats av blomhatare. Kanske är det bara han som blivit gammal. Som ser tillbaka på stockrosorna från sin ungdoms trädgård med en nostalgisk blick som bara den åldrande som motstår sig förändring kan göra. Jag har också blivit äldre, men jag har svårt att tro att det är en romantisering av det förgångna som gör att jag nästan fysiskt reagerar på tomrummet som uppstått i det levandes ställe. Vem kan på riktigt säga att hon föredrar ingenting framför någonting? Det döda framför det levande. Att kunna gå barfota ut direkt på gräset, plocka sig några bär till frukosten, några plommon att njuta i hängmattan, några rosor att dofta på, ta in i små vaser och pryda huset med. Betrakta alla djur som lockas till trädgården, fjärilar, fåglar, humlor och bin, en liten igelkott som flyttar in bakom komposten och tittar fram ibland. Den ilar genom trädgården med sin vankelmodiga gångstil. Ingenting av detta går att uppleva med ett plank och en regntålig soffgrupp. De är döda ting och kanske påminner de mig, precis som de förhatliga palettbladen påminde Strindberg, om vårt och hela mänsklighetens gradvisa förfall. Men i en trädgård finns ingen död, där förnyas allting, skapar om sig självt, döden förutsätter livet, och i det ligger ett hopp, en framtid som ständigt vecklar ut sig som rosenblad om sommaren. En evig ungdom.

En hoppets trädgård kan vi finna på den engelska landsbygden, där författaren George Orwell, mest känd för dystopin ”1984” och satiren ”Djurfarmen”, levde ett stilla liv på ett klassiskt engelskt torp. Förutom skrivandet var trädgårdsarbete, i synnerhet grönsaksodling, det han ansåg som det viktigaste i livet. Han var en slags konservativ anarkist, som längtade efter de små förindustriella engelska byarna, med sina små trädgårdar, där alla kände alla. Någon sa om honom att han var så mycket av en kommunist att han aldrig kunde kalla sig det, eftersom kommunisterna själva inte praktiserade kommunism. Att skapa en trädgård enbart för nytta var en fälla en socialistisk lagd person lätt kunde hamna i, därför var det för honom lika viktigt att odla skönhet och skapa en vacker trädgård. Han planterade några rosenbuskar som blommar än idag och som Rebecca Solnit förundras över, när hon besöker hans trädgård. I boken ”Orwell’s roses” undersöker hon en mindre känd del av den framgångsrika författarens liv; hans djupa intresse och kärlek för naturen och hur hans trädgårdsarbete på ett sätt var en förutsättning för hans skrivande. Det var ett konkret världsförbättrande att ägna sig åt med handgripligt arbete, som gav synliga resultat, till skillnad från det abstrakta och helt och hållet mentala skrivandet, vars effekter är svårare att registrera.

Men att odla sin egen trädgård påminner på flera sätt om att sitta och skriva på en roman. Det är båda praktiker som ställer sig lite utanför tiden, som skapar ett eget rum där vissa specifika förutsättningar råder, en alternativ verklighet. Som vänder sig bortåt, inåt och mot evigheten samtidigt. Det är kanske i jakten på det eviga livet som den skrivande trädgårdsmästaren finner en komplett balans mellan det odödliga ordet och det ständigt återkommande livet i en trädgård. Skrivandet är en mental ventil, medan grävandet i trädgårdslandet en organisk process som befäster oss som en del av naturens kretslopp. Vi blir dubbelt odödliga, både som ande och som kropp. En livförsäkring.

Men samtidigt blir vi mer levande i detta liv, när vi inte bara utvecklar eller uppmuntrar en sida av våra personer, vår märkliga existens som medvetna däggdjur, utan omfamnar helheten. Ett praktexempel på att man inte måste välja, vi kan leva som avancerade tänkande varelser, och som en del av jorden, samtidigt. Till och med Strindberg insåg att det var lönlöst att endast bittert beklaga sin samtids oestetiska trädgårdar i skrift, och försökte odla så mycket han bara kunde när tillfälle gavs. Kanske i ett försök att återskapa ungdomens trädgård, och äntligen få komma hem.

Selma Yousif Mesbah
skribent och skrivpedagog

Litteratur

Blomstermålningar och djurstycken - August Strindberg, Albert Bonnier förlag 1888

Orwell's roses - Rebecca Solnit, Viking 2021